Vi gick runt i det frodiga gräset och den rika växtligheten och tittade upp mot den imponerande triangulära klippväggen som har gett denna något ikoniska plats dess namn: Alkehornet.

Hela klippväggen, inte bara Alkehornet, det fortsätter i flera hundra meter bortom klippan, är täckt av häckande fåglar den här tiden på året: spetsbergsgrisslor, tretåiga måsar, vittrutar, stormfåglar och några alkekungar. Fåglarna ger också näring till den vidsträckta ängen nedanför häckningsområdet. De är dock inte ensamma, på grund av mängden växtlighet finns det även ett stort antal Svalbardsrenar.

Vi hade riktigt fina möten med ett av de två landdäggdjuren på Svalbard eftersom de kan vara ganska nyfikna och inte alls skygga. Renar i alla åldrar kom för att titta på oss och vi hade fantastiska tillfällen att ta bilder och observera deras beteende. Vi hade turen att se minst fyra kalvar som var helt bedårande.

När vi gick tillbaka mot våra Zodiacer och vår välförtjänta lunch på M/S Sjøveien såg vi något som rörde sig snabbt i vår riktning: en räv! En vuxen fjällräv kom springande med ett ägg i munnen. Han var troligen på väg tillbaka till en väl gömd lya med lunch till familjen.

En fantastisk morgon i Isfjorden.

Vänligen notera: Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.

Lunnefågeln är monogam, bildar par vid fem års ålder och lever sedan med samma partner livet ut. Den lägger endast ett ägg per år och honan och hanen turas om att ruva ägget i 40 dagar innan det kläcks. Lunnefågelungar, som på engelska kallas pufflings, är fluffiga och glupska och behöver mat flera gånger per dag. Mamman och pappan turas om att skaffa mat och ta hand om sin unge tills den är redo att klara sig själv. Lunnefågeln är social och häckar ofta i stora kolonier på branta sluttningar och längs klippväggar. De placerar sina bon i jordhålor intill. Många lunnefåglar återvänder till samma håla år efter år efter att ha tillbringat höst och vinter ute till havs.

Lunnefågeln påminner med sin svartvita fjäderdräkt och sätt att gå till viss del om pingvinen, men de är inte alls släkt. Till skillnad från pingvinen som inte kan flyga så är lunnefågeln bland de skickligaste flygarna i familjen alkor. För att starta måste den först ”springa” i gång på vattenytan. Den arbetar sedan hårt för att få luft under vingarna och när den väl är i luften flaxar den upp till 400 gånger per minut. Lunnefågeln är även ganska snabb under vattnet där den använder sina fötter, som är försedda med simhud mellan tårna, som paddlar.

Lunnefågelns speciellt utformade näbb gör att den kan hålla fast flera småfiskar under en jakttur. Det är en fascinerande syn. Med sin hårda tunga fäster den fiskarna mot ”taggar” i näbbens ovansida. På det sättet kan den fånga nya fiskar utan att tappa den tidigare fångsten. Den äter mest sill och tobisfisk och kan transportera upp till 30 småfiskar i näbben samtidigt.

Lunnefågelns latinska namn är Fratercula Artica vilket betyder ”den lille brodern”. Det är lite oklart varför den fått just detta namn. En teori är att det anspelar på dess likhet med en munk. En annan är att namnets uppkomst skulle ha något att göra med dess speciella gångstil: att lyfta en fot över den andra som om den tänkte be en bön.  

En lunnefågel lever normalt i 20-25 år, men man sägs ha hittat individer i Skottland som blivit över 30 år gamla.

Vänligen notera: Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.

I det mjuka midnattsljuset och det spegelblanka havet strax väster om Bellsund såg vi nu knölval, sillval och blåval i samma synfält. En minst sagt mäktig upplevelse! Utblåsen från valarna hördes tydligt och flera knölvalar valde att komma riktigt nära M/S Stockholm och man kunde tydligt se dessa 18m långa bardvalar öppna sina väldiga gap i jakt på plankton i dessa kalla och näringsrika vatten. Vilken natt och start på vår Svalbardsexpedition!

Men på morgonen så seglar vi genom Heleysundet med lite tidvattensströmmar mot oss. I sundets smalaste del gör M/S Stockholm bara 1,2 knop men det är på väg att bli slackvatten och då kommer strömmen att knuffa på rejält.

Vattnet nästan kokar av det kraftiga tidvattnet och stormfåglar, tretåig mås och grisslor dyker glatt i vattnet och fångar fisk. Det är ingen snö kvar på öarna i sundet och tankarna går till de yttre öarna i den bohuslänska skärgården.

Utanför sundet är det dimmigt men när vi anländer till Boltudden på östra Spetsbergen så klarnar det och vi kan göra en landstigning. Vi vill gärna gå iland på udden därför att det har upptäckts fotavtryck från dinosaurier där. När vi landstiger så får vi leta en stund men till slut så hittar vi fotstegen. Det känns oerhört mäktigt att stå på en plats där djur från en helt annan tid rört sig och lämnat så tydliga spår. 

Vi fortsätter att gå upp på tundran och kommer till en liten smältvattendam där både smålom, skärsnäppa och ejder letar mat tillsammans med sina ungar. Till och med ett par kustlabbar häckar i närheten.

När vi kommer tillbaka till M/S Stockholm bjuder kocken oss på en härlig middag som avlutning på den här fantastiska polardagen!

-Vänligen notera: Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.

Från sekunden då Isabel Holmquist såg en bekants bilder från en fotoresa till Svalbard drömde hon om att få uppleva den norska ögruppen. Det var bilder på en liten röd fiskestuga vid vattnet som låg i ett annars helt öde landskap, på spektakulära isformationer, snötäckta berg och klarblå fjordar. Det skulle dröja mer än 20 år innan Isabel gjorde drömmen till verklighet, men i slutet av maj 2022 blev resan äntligen av. Isabel följde med som yogainstruktör på en av M/S Quests vårresor till Svalbard.

Isabel är yogalärare sedan 15 år tillbaka. Hon har gått på Handels och planen initialt var att hon skulle ta den vanliga karriärvägen, men i samband med att hon fick sitt första barn, valde hon att hoppa av ekorrhjulet och öppna en egen yogastudio i Göteborg. Hon ville testa på livet som egenföretagare och ägna sig åt yogan på heltid.  Sedan dess har hon drivit flera yogastudios och sedan drygt två år bor hon med sin familj i Åre.

 ”Efter sju säsonger i Alperna och Aspen kändes det viktigt att bo någonstans där jag har nära till skidåkningen.”

Isabel har yogat sedan hon var i 15-årsåldern och praktiserar PREHAB-yoga. En form av rehab-yoga som ökar styrkan, stabiliteten i kroppen så att du både minskar skaderisken och återhämtar dig snabbare om du skulle skada dig.

”För mig är yogan en plats där jag möter mig själv på mattan, men jag får även jobba fysiskt. Det är skönt för kroppen och jag kan sortera mina tankar bättre.”

Under många år var Isabel konstant på resande fot och oavsett var någonstans i världen hon befann sig hade hon yogan som trygghet.

”Jag visste att även om livet var kaos omkring mig, skulle jag få exakt det jag förväntade mig, oavsett om jag gick in på en bikramyogaklass i Santiago eller Tel-Aviv.”

Idén att anordna en yogaresa till Svalbard växte fram när Isabel lärde känna sin granne, PolarQuests populäre expeditionsguide Henrik Törnberg.

Det är svårt att föreställa sig något mer avkopplande än att yoga på en solvarm klippa med utsikt över snötäckta bergstoppar och en kristallklar fjord där himlen målar världen upp och ner. Upplevelsen förhöjs dessutom tusenfalt av känslan av att möta naturen med ett sinne som inte är påverkat av den ständiga ström av information som kännetecknar dagens samhälle.

”Många tänker att natur- och djurupplevelserna är det stora under en expeditionskryssning på Svalbard, men det bästa är ju att uppleva alla fantastiska saker tillsammans med andra människor som också är mentalt närvarande. Jag reflekterade mycket kring det under resan. Ingen var uppkopplad för det saknades täckning. Alla var avkopplade. Det fanns inget som pockade på ens uppmärksamhet.”

Isabel ledde yoga- och meditationsklasser vid flera tillfällen under resan. Både i loungen, på däck och utomhus med en utsikt som fick alla deltagare att tappa andan.

”Det faktum att vi befann oss i naturen gjorde allt så mycket starkare. Jag tror också yogan förde okända människor närmare varandra. För det är ju kanske lättare att slå sig ner bredvid någon vid middagsbordet som man nyss har utfört lite udda kroppsrörelser intill. Yogan är avväpnande och lockar också till en del skratt.”

Som familjens projektledare och ständiga ”allt i allo” uppskattade Isabel lite extra att bara kunna ta rygg på expeditionsledaren och guiderna.

”Visst, jag hade ansvar för yogan, men bortsett från att ta beslut kring den, kunde jag slappna av helt, bara njuta av upplevelserna och av att någon annan bestämde hur dagen skulle se ut. Idag är det ju få som tillåts checka ut en hel vecka, att inte vara tillgänglig på telefon, men det var oerhört värdefullt. Jag hade inte ens med mig en kamera för jag ville inte uppleva Svalbard genom en lins. Jag var där för att insupa naturen och allt det häftiga som fanns runt omkring.”

Resan bjöd på både polarräv, renar, valrossar och isbjörnar. Den första isbjörnen såg deltagarna på packisen på långt avstånd. Den andra, en välmående isbjörnshane, låg och sov på stranden när M/S Quest passerade mellan två öar.

”Vi stannade till dess att björnen vaknade och efter kanske en timme fick vi se ett helt register av coola grejer som en isbjörn kan göra. Han simmade, bajsade, klättrade, tittade in i ett hus och lekte runt i snön, helt oberörd av vår närvaro. Det var magiskt!”

Isabel och PolarQuest planerar en yogaresa för Svalbarssäsongen 2024. Håll utkik på hemsidan eller anmäl dig till nyhetsbrevet för att få informationen först när platserna släpps.