Det är en av de där sällsynta, stilla dagarna på Svalbard. Vinden har mojnat, havet ligger spegelblankt och ett mjukt solljus lyser upp det karga arktiska landskapet. Perfekt väder för en morgonvandring.
Idag blir det en liten twist – på grund av lokala landstigningsregler behöver vi dela upp gruppen mellan två närliggande öar: Krossøya och Søre Russøya.
Krossøya är den mindre av de två, med flackt landskap och få höjdskillnader – perfekt för en lugnare promenad. Søre Russøya bjuder på mer utrymme, mer höjd och en något mer krävande rutt. Vi bestämmer oss för att dela upp oss: en ”lugnare” vandring på Krossøya och en ”mer krävande” på Søre Russøya.
Jag väljer att leda den lugna gruppen till Krossøya. Ön, som tillhör Nordaust-Svalbard naturreservat, är en skyddad och strikt reglerad vildmark – ett av Norges största naturskyddsområden. En plats med stillsam skönhet och oväntad historia.
Vi går i land med två Zodiacer och påbörjar vår vandring längs strandlinjen. Redan från start måste vi se var vi sätter fötterna. Ejdrar häckar på stranden, så väl kamouflerade att de är nästintill osynliga. Först i sista stund upptäcker vi några av dem, tätt sittande på sina bon. Vi slingrar oss varsamt förbi, och ger dem det lugn de förtjänar.
När vi rör oss längre inåt land stöter vi på något oväntat: en valkota som vilar stolt uppe på en höjd. Den ligger på vad som kallas en upphöjd strand, formad av landhöjningen som långsamt skett sedan den senaste istiden. Runt benen ser vi ett utbrott av frodig växtlighet, tydligt närd av organiskt material i förfall. Mossa och lav bildar en klargulgrön kontrast mot det i övrigt grå landskapet – resten av ön känns nästan som ett månlandskap: torrt, stenigt och tyst.
Det finns inga stigar på denna avlägsna ö. Navigeringen sker intuitivt, styrd av instinkt, erfarenhet och terräng. När vi närmar oss ett kvarliggande snöfält på väg mot öns högsta punkt går vi över i gåsmarsch – det säkraste och enklaste sättet att ta sig över snön. Snön är gammal och rutten, uppmjukad av säsongen, men fortfarande stabil. Varje steg knastrar under fötterna medan vi fokuserat och stadigt tar oss över.
Uppe på höjdens krön når vi ett träkors. Det är detta kors som har gett ön dess namn: "Krossøya", vilket betyder "korsön". Det är ett av endast två bevarade rysk-ortodoxa kors som finns kvar på Svalbard, ursprungligen rest av pomorjägare för flera hundra år sedan. Dessa kors var både andliga symboler och hjälpmedel för navigation – en koppling mellan tro och överlevnad i denna avlägsna del av världen.
Runt omkring oss, utspridda bland stenarna, hittar vi stromatoliter – fossil-liknande formationer skapade av mikrobiella mattor, några nästan en miljard år gamla. Berggrunden här tillhör den uråldriga Hecla Hoek-formationen, rik på geologisk historia. I närheten visar klipporna fascinerande åttkantiga mönster, formade genom årtusenden av Svalbards intensiva frost- och töcykler.
Då får Erik, min guidekollega, syn på rörelse i fjärran. På den norra sidan av ön betar fyra renar stilla bland stenarna. Vi börjar sakta röra oss mot dem. De äter lav och renlav, och skrapar försiktigt med nosarna för att hitta dessa tåliga arktiska växter. När vi kommer närmare höjer alla fyra sina huvuden. Men i stället för att fly stannar de upp, iakttar oss och börjar gå lugnt och nyfiket mot oss. Det är ett stillsamt, ödmjukt ögonblick av samhörighet: ögonkontakt med vilda djur som väljer att dela plats med oss, på sina egna villkor.
Till slut börjar vi vår nedstigning tillbaka mot strandlinjen. Från höjden ovanför hade vi redan sett rörelse nere vid vattnet. När vi når stranden belönas vi med en närmare titt på tre brednäbbade simsnäppor som ivrigt födosöker vid vattenbrynet. Strax intill hoppar en skärsnäppa bland de våta stenarna, till synes helt oberörd av vår närvaro.
Vad som började som en enkel promenad över en till synes livlös, månlik ö, blev en morgon fylld av historia och oväntade möten: uråldriga fossiler, marina lämningar, renar i harmoni, häckande fåglar – och det sköra men levande ekosystemet i en av Arktis tystaste platser.
Och just det är Arktis verkliga under. Även på de mest karga platser finns livet alltid där – för den som går tillräckligt långsamt för att se det.
Vänligen notera! Beroende på vilket objektiv som används för fotografering eller videoupptagning kan ett djur uppfattas närmare än vad det är. Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.
