I augusti 2024 fick Anders Sehrman möjlighet att uppleva Svalbards storslagna landskap och unika djurliv när han deltog i en resa med oss ombord på M/S Quest. Med på expeditionen som specialföreläsare var även Håkan Jorikson, museichef på Grenna Museum, då målet var att nå den mytomspunna Hvitön.
Jag har alltid velat komma till den här platsen och ögonblicken där gjorde mig rörd. Tänk att få se denna historiska plats, känna historiens vingslag och närheten till expeditionens öde.
Redan vid inflygningen till Longyearbyen fick vi en föraning om hur vackert Svalbard är. Vädret var strålande, klarblå himmel och solsken. Vi flög in från sydost och kom därför över en bra del av Spetsbergen, den största av Svalbards öar. Kaptenen på SAS-flyget verkade ha bestämt sig för bjuda lite extra på Svalbards natur. Flygplanet lutades omväxlande från vänster till höger så att vi kunde se bättre. Det blev en lite extraordinär upplevelse redan innan vi hade anlänt.
Utöver att segla runt ögruppen och uppleva naturen och djurlivet så hade den här resan som speciellt mål att följa S.A. Andrée och Andrée-expeditionens fotspår på Svalbard. Grenna Museums chef Håkan Jorikson var speciellt inbjuden som föreläsare på resan. Hans insikter och berättelser blev mycket uppskattade och gav ett extra djup till dessa delar av resan. Tack, Håkan!
Innan vi kom till Virgohamna på Danskön, resans första landstigning och även den första Andrée-upplevelsen, gjorde vi en sväng inom Smeerenburgfjorden. Dess mäktighet är översvallande, så många glaciärer som mynnar ut i den här fjorden. Spåren av glaciärkalvningar syns också tydligt med all is i det grönskimrande vattnet. Det finns en märklig tystnad i dessa fjordar som bryts lite då och då av kalvningar och ljuden från det rikliga antalet fåglar.
Fågellivet var ständigt närvarande och gjorde starkt intryck på oss alla. Vi försökte fånga den perfekta bilden av just den där fågeln – inte minst de många fågelentusiasterna ombord, vars långa objektiv nästan nådde ända fram. Under resan fick vi dessutom se den för Svalbard så karakteristiska ismåsen vid flera tillfällen!
Jag hade själv under många år haft som önskan att få kunna se Virgohamna, startplatsen för Andrée-expeditionens ballongflygning. Så kom vi då iland med Quests zodiacer. Förväntningarna blev uppfyllda. Tänk att stå på platsen där ballonghuset stod en gång i tiden. Det finns talrika spår från expeditionen och andra expeditioner som också varit här. Det skyddade läget i bukten var säkert en idealisk plats för förberedelserna under naturens omständigheter.
Vi körde sedan med zodiacerna tvärs över sundet till Amsterdamøya där resterna av Smeerenburg finns. Vi såg resterna av späckugnarna på lite avstånd då en grupp valrossar befann sig mellan oss och dem. Valrossarna gassade i solen och bjöd på sig själva. Vi kom dem ganska nära både på land och med zodiacerna. Vilken upplevelse! På kvällen samma dag, i Fuglefjorden, såg vi resans första isbjörn!
Nästa dag kom vi till Monacoglaciären i Liefdejorden. Vädret var helt fantastiskt. Solen strålade från en klarblå himmel när vi kom fram. Vädret skiftar snabbt här, så man får vara beredd på allt - sol, snö, regn, vindstilla, blåst, dis - inom korta tidsrymder. Men den här dagen var det solen och den blå himmeln som hade valt att vara med oss. Vi seglade runt med zodiacerna i flera timmar. Monacoglaciären kalvar ofta och vi fick både se och höra detta ett antal gånger. En riktigt stor kalvning kom också vid ett tillfälle. Det är mäktigt att se och höra detta! Vågorna från kalvningarna är klart märkbara. Det är stora krafter i spel. Många fåglar flög omkring här. De finner ju föda vid glaciärerna efter kalvningar. Här fångade jag en ismås på bild.
Nästa stopp och landstigning var vid Texas Bar. Ett rätt festligt ställe. Namnet är rättvisande med Svalbardmått mätt. Dricker man något här skall man ställa dit något också. Vi gjorde en härlig hikingtur här, ett par olika turer kunde vi välja mellan beroende på svårighetsgrad. Vi valde mellanalternativet och kom till att se både olika växter på nära håll och även lite fåglar. En fågel fattade tycke för en av guiderna och närmade sig honom hela tiden. Han är fågelintresserad så det var rätt val!
Vädrets makter gjorde det nödvändigt att vara i lä i Hinlopen nästa dag. Våra guider valde att lägga in ett besök i Lomfjorden. Det var morgondis med svag sol när vi seglade in där, det var så vackert. Men sedan tog solen helt över. Vi var ju helt i lä så inne i fjorden var det helt vindstilla och det syntes inte en krusning på vattenytan. En glaciärvandring stod på det nyinsatta programmet här för de som ville och det ville vi! Det var en god idé att använda de vandringsstavar som fanns till låns. Vi gick uppåt på glaciären och fick efterhand en fantastiskt utsikt över fjorden. Quest var bara en liten prick långt borta. Intressant hur den extremt klara luften gör det svårt att bedöma avstånd.
På vägen tillbaka till Quest såg vi isbjörnen som vi tidigare skymtat. Vi låg stilla och tyst med zodiacerna, på behörigt avstånd. Efter ett tag reste sig björnen upp, tittade sig runt, sniffade lite och började gå ner mot stranden. Tiden försvann igen. Vilken upplevelse! Väl ombord på Quest igen så såg vi att björnen hade börjat simma över fjorden. Vi följde den en lång stund, kamerorna blev varma igen. Så småningom gick björnen iland och började gå längs stranden. Den nosade på många ting, uträttade sina behov och fortsatte vandringen. De som hade kikare hade god användning av dem. Vi seglade vidare. Vilken dag!
Nästa dag ankrade vi upp vid Nelsonøya. En liten ö i västra delen av Sjuöarna. Innan denna dag kände i alla fall jag inte till denna lilla ö. Ett fågelberg dominerar och det var tänkt att vi skulle göra en landstigning, men det visade sig att en isbjörn hade kommit före oss. Den låg lite högre upp på ön och tittade ner på oss. En valrosskoloni fanns också där och de simmade runt och var nyfikna på oss. Valrossarna kom till att överraska oss alla på resan. De ser stora och otympliga ut på land och det är de, men ack så smidiga och snabba i vattnet. De är nyfikna och närmar sig själva steg för steg som grupp. De simmar närmare, kikar upp och simmar runt på stället och sedan plötsligt ger de sig av. Sedan kommer de närmare igen, närmare än tidigare och så upprepar det sig flera gånger. De är härliga. Efter ett tag såg vi på ena sidan att en valrosshona låg på en klipphäll tillsammans med sin unge. De var rätt väl kamouflerade färgmässigt med klipphällen. De låg där rätt länge för att sedan till slut långsamt glida ner i vattnet, kanske var det lite simövningar på gång för ungen. Det blev en extra fin upplevelse att få se detta.
Vädrets makter stod oss bi och vi fick bra väder när vi seglade vidare österut längs Nordaustlandet med målen Storøya och senare Vitön. Guiderna förberedde oss på att Storøya är en ö som det är svårt att komma iland på, inte pga själva landstigningen, men då där oftast finns isbjörnar. Det finns inte så mycket att se där, men svårigheten att komma iland är ju lockande. Det visade sig dock att det inte fanns några isbjörnar när vi ankom så vi kunde komma iland och göra en kort vandring längs stranden. Ett valrosskelett kunde vi beskåda där. Inte en vacker syn. Säkerligen hade detta varit en isbjörnsmåltid. Vi kom ombord igen och låg för ankar där under de första nattimmarna. Sedan började överfarten mot Vitön, ett av resans verkliga huvudmål.
Vi ankom tidig morgon till Vitön och vilken syn det var. Det mäktiga istäcket är nästan ovalt, skimrande och dominerar synfältet. På västsidan vid Andréenäset finns dock en landsträcka utan is och det var ju där Andrée-expeditionen kom till ända. Förhoppningarna om den efterlängtade landstigningen grusades då flera isbjörnar syntes till - fyra stycken - och vi insåg att vi kanske fick nöja oss med att vara några få tiotal meter från stranden. Ön ligger så kraftigt exponerad för havet och vindarna att bara det är en prestation. Sjön var krabb och zodiacerna fick kämpa lite, men vi tog oss längs strandlinjen mot platsen för monumentet och där expeditionen fick sin sista vila. Vi kom dit och trots vågorna gick det att fotografera platsen och monumentet, om än några tiotal meter från land. Jag har alltid velat komma till den här platsen och ögonblicken där gjorde mig rörd. Tänk att få se denna historiska plats och känna historiens vingslag och känna närheten till expeditionens öde.
Den speciellt auktoriserade svensk-norska forskningsexpeditionen som i augusti skulle genomföra ett strukturerat utgrävningsprogram på platsen hade inte lyckats komma iland under de två veckor de hade legat med sitt fartyg där. Såvitt jag vet kom de aldrig iland under sin tredje vecka, sannolikt repeteras kanske försöket nästa sommar? Vi körde tillbaka lite norröver med zodiacerna och bort från isbjörnarna. Guiderna fann sedan en plats där vi till allas vår lycka kunde genomföra en landstigning, helt kort, för att nå målet att sätta fötterna på Vitön, något som få personer har uppnått. Vi höll oss tätt på zodiacerna, tog bilder som bevis på bedriften med stora leenden. Yes!
Färden gick vidare tillbaka mot Hinlopens södra delar. Den lilla Langeøya var målet och där ankrade vi upp. Här finns det bl.a. en valrosskoloni som ofta håller till på en fin strand. Vid landstigningen kunde vi se en fjällräv på ganska nära håll, men efter att ha tittat på oss, tack och lov precis så länge så vi kunde ta några bilder så sprang den iväg. Vi gjorde sen en hikingtur på ön och kunde igen stifta bekantskap med Svalbards växtlighet. När vi kom tillbaka till stranden hade valrossarna flyttat lite på sig, några simmade runt. De var helt tydligt nyfikna på oss. Deras beteende upprepade sig, de närmade sig oss i grupp, kikade upp och simmade iväg som grupp. Nästa gång kom de lite närmare och sedan ännu närmare gången därefter. Vi satte oss alla ner på stranden och satt helt stilla och tyst. Valrossarna kom närmare och närmare och bjöd verkligen på sig själva. Vilka härliga djur.
Den enorma och imponerande Bråsvallbreen var nästa mål och när vi ankom var den höljd i dis. Vi seglade längs glaciären till ett känt område där smältvatten forsar ner. När kommer nära glaciären så inser man verkligen hur enorm den är. Det är en vägg av is och man ser varken början eller slutet av den med det mänskliga ögat. Vi kom nära det forsande smältvattnet med Quest och kraften och ljudet är slående. Vilka fina bilder vi fick här trots diset. Isens skiftande färger framträder tydligare utan solsken fick vi lära oss.
Under natten seglade vi runt Svalbards sydligaste del Sørkappland - det blåste rejält här - och på morgonen nådde vi Hornsund. Vi passerade den polska forskningsstationen vid inseglingen. Den såg rätt stor ut. Lite längre in gjorde vi en landstigning vid Gnålodden. En mycket hög och brant klippa och fågelberg. Så mycket fåglar här, det både syntes och hördes. De beväpnade guiderna placerade sig runt odden och vi kunde därför vandra runt fritt på stranden och uppåt på den branta klippan. Stranden har också en fångsthydda som vi kunde gå in i och få god inblick i hur en fångstman/kvinna har sitt boende.
Vi seglade runt ’hörnet’ och kom in i Burgerbukta. Här inne i fjorden kom så ögonblicket och möjligheten till det berömda polardoppet. Det var många som kände sig kallade till ett dopp i det 0-gradiga vattnet. Jag måste bekänna att jag avstod. De som genomförde det såg lite fruset lyckliga ut.
Sen på kvällen blev det så barbeque på däck och så trevligt det var. Med den fantastiska bakgrunden av fjorden och glaciärer satt vi varmt påklädda och åt. Sedan startade besättningen spontandans på däck till känd musik och jag tror att samtliga passagerare och guider deltog. Så kul och så god stämning!
Nu närmade sig resan sitt slut och den sista dagen hade guiderna planerat in två landstigningar. Vi seglade norröver mot Isfjorden, det gungade en del men ändå rätt behagligt. Vi ankom på morgonen till Alkehornet vid Isfjordens mynning. Området där har många svalbardrenar och det visade sig stämma väl. Vi gjorde en rätt lång hikingtur och fick riklig möjlighet till att se dem på nära håll.
Så kom då den sista landstigningen. En rätt ansträngande sådan. På norrsidan av Isfjorden i området med namnet Dicksonland vid Kap Thordsen finns det ett hus - Svenskehuset - som har använts och bebotts av flera svenska expeditioner. Bl.a. den Svenska fysikaliska-meteorologiska expeditionen till Spetsbergen juli 1882-september 1883. Den är speciellt intressant eftersom det var första gången som S.A. Andrée besökte Svalbard, spenderade ett år där i Svenskehuset och där tankar om polarfärder säkert tänktes.
Landstigningen är rätt svår pga dyningarna i fjorden men med guidernas skicklighet så kom vi iland. Där väntade så en mycket brant klättring upp till det plana fältet och en vandring på en knapp kilometer i sank mark upp till huset. Men det var så värt ansträngningen att komma till huset och ännu en gång känna historiens vingslag. Tyvärr finns det en gravplats nära huset där ett antal fångstmän finns begravda - de miste livet pga blyförgiftning har senare undersökningar visat. Nedstigningen till strandkanten efter vandringen tillbaka var en brant upplevelse, det fanns nog någon som ångrade sig just det ögonblicket men som säkert efterföljande tycker att allt var upplevelsen värd.
Vi är där på naturens och djurlivets villkor.
Vi såg 14 isbjörnar, riktigt många valrossar, många svalbardrenar, en fjällräv, tre vikvalar och väldigt många fåglar på resan. Så många minnen av djurlivet. Svårt att beskriva. Det måste upplevas. Vi är där på naturens och djurlivets villkor även om vi som turister på sätt och vis inkräktar på deras territorium. Det är viktigt att göra detta på rätt sätt och med all tänkbar respekt och omsorg.
Så var resan slut och bara hemresan var kvar. Intrycken och upplevelserna var så många att det har tagit tid att bearbeta dem. De många, riktigt många, bilderna vi tog har tagit oss tillbaka till dessa dagar så många gånger redan. Intrycken bär man med sig och man blir fortfarande andäktig av vad man sett. Naturens storhet, djurlivets rikedom men samtidigt bräcklighet - allt detta blev så påtagligt under resan. Spåren efter Andrée-expeditionen lämnade mig och oss djupt imponerade och påverkade, ja rörda, av de ansträngningar som gjordes och blev nödvändiga av de tre deltagarna.
Till sist skall sägas att våra guider - expeditionsledaren såväl som de andra guiderna - verkligen gjorde ett fantastiskt arbete. Engagerade, intresserade och gjorde allt för att resan och upplevelserna skulle maximeras. Eloge! Vidare skall nämnas att Quests besättning är storartad, det märks så tydligt att de trivs och vill att resan skall bli lyckad. Maten ombord är helt förstklassig, det är imponerande vad köket presterar från morgon till kväll. Eloge till allt detta också!
Text och bilder: Sehrman
Vänligen notera! Beroende på vilket objektiv som används för fotografering eller videoupptagning kan ett djur uppfattas närmare än vad det är. Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.