Svalbard – en plats för drömmare

Efter ett års utbildning till polarguide var det äntligen dags för Alexander Denk att kliva in i den arktiska vildmarken som han länge drömt om att utforska. I detta blogginlägg reflekterar han över sitt första möte med Svalbards storslagna landskap och djurliv, som lärlingsguide på en av årets expeditioner med M/S Quest – en upplevelse som lämnade honom mållös.

Jag ville se denna natur med egna ögon. Mer än så, jag ville guida människor i denna miljö.

Ett år senare blev jag antagen.

När mitt plan landade i Longyearbyen i augusti 2022 var jag redo att ta in så mycket information som möjligt. Under tio månader lärde jag mig otroligt mycket om denna fascinerande arktiska miljö. Vi studerade djurliv, glaciärer, historia, skidåkning och glaciärresor och hade dessutom mycket roligt längs vägen.

Det fanns bara ett problem: jag hade aldrig riktigt lämnat Isfjorden, huvudfjorden intill Longyearbyen. Alla platser jag hade läst om – glaciärerna, trappersstugorna, fågelklipporna och de avlägsna fjordarna – förblev bara namn och bilder i mitt huvud. Jag kände till berättelserna, men jag hade aldrig upplevt dem själv. Jag var tvungen att göra något åt det.

Jag förklara för gäster varför glaciäris ser blå ut – jag lärde mig teorin för flera år sedan. Men att befinna sig bland dessa enorma isformationer var en helt annan upplevelse. 

Spolar fram till maj i år.

Som lärlingsguide blev jag accepterad av PolarQuest för att delta i en av deras nio dagar långa expeditionskryssningar på Svalbard. Äntligen skulle bilderna i mitt huvud bli verklighet.

Redan på andra dagen satt jag i en Zodiac, omgiven av enorma blå isberg. En blå färg som jag aldrig tidigare hade sett. Självklart kan jag förklara för gäster varför glaciäris ser blå ut – jag lärde mig teorin för flera år sedan. Men att befinna sig bland dessa enorma isformationer var en helt annan upplevelse. Det var fantastiskt. Havet var lugnt, isen drev långsamt omkring oss, och då och då hördes det skarpa kraset när isen rörde på sig någonstans i fjärran. Jag kunde inte sluta le när vi kryssade mellan isbergen. Och har jag nämnt hur blå isen var?

Vi körde närmare isblocken för att höra små luftbubblor inuti isen poppa.

Ett ögonblick senare dök en storsäl upp på ett drivande isflak. Vi tog fram våra kikare och tillbringade en stund med att observera den. Själv brydde sig sälen däremot inte det minsta om vår närvaro.

Senare samma dag passerade vi Texas Bar i Liefdefjorden. Vädret var för hårt för att gå i land, men bara att se Hilmar Nøis’ stuga från 1927 var speciellt. Berättelserna jag hade läst om, äventyren jag hade föreställt mig, kändes plötsligt påtagliga. Samma kväll åt vi middag framför den majestätiska glaciärfronten av Lilliehöökbreen medan midnattssolen lyste upp djupa sprickor i isen.

Ibland kändes det som om jag måste nypa mig själv. Hur måste de första sjöfararna som kom hit ha känt? Landskapet måste ha sett helt annorlunda ut då, men ändå lika överväldigande.

När jag ser tillbaka inser jag att mitt första besök på Svalbard började långt innan jag anlände hit. Det började med berättelser, böcker och drömmar. 

Ett av de ögonblick jag minns bäst inträffade några dagar senare i packisen norr om Nordaustlandet: vi fick syn på en björnhona och studerade henne i nästan en timme medan hon rörde sig stadigt över det frusna landskapet. Ingen dramatisk jakt, ingen actionscen, bara en björn perfekt anpassad till sin miljö, som rörde sig genom en värld av is. Det var lugnande och på ett sätt väldigt stillsamt.

De följande dagarna tog oss till ännu fler platser som jag hade drömt om i åratal. En valrosskoloni på Moffen njöt av den låga arktiska solen medan hundratals valrossben utspridda över ön berättade historier från mörkare tider.

Vid Alkefjellet gick vi återigen ombord på Zodiakerna och kryssade under de höga basaltklipporna medan tusentals spetsbergsgrisslor cirklade ovanför oss. Jag kunde många fakta om dessa fåglar från mina studier, men ingen hade förberett mig på lukten. Många gånger under denna första expedition fann jag mig mållös. Skönhet fanns överallt: på havet, på land och i luften. När jag ser tillbaka inser jag att mitt första besök på Svalbard började långt innan jag anlände hit. Det började med berättelser, böcker och drömmar. Denna expedition var en bra start för att förstå denna miljö på riktigt.

 En typ av natur som inte fullt ut kan upplevas genom böcker, dokumentärer eller fotografier. Man måste stå i den själv. 

Svalbard är en plats för drömmare.

I århundraden har människor kommit hit på jakt efter något äkta och otämjt. En typ av natur som inte fullt ut kan upplevas genom böcker, dokumentärer eller fotografier. Man måste stå i den själv. Jag är tacksam över att jag äntligen fick möjlighet att göra just det.

Samtidigt måste vi komma ihåg att vi bara är gäster i detta sköra ekosystem. Arktis behöver inte människor, men det påverkas i allt större utsträckning av våra handlingar. Dessa resor ger oss möjligheten att lära oss något viktigt: Arktis är både storslaget och sårbart. Om vi vill att framtida generationer ska få uppleva samma underverk, måste vi skydda det.

Jag hoppas att jag under de kommande åren, som guide, kan dela min kärlek till Arktis med fler gäster och bidra till en djupare förståelse för denna unika och ömtåliga miljö.

Vänligen notera! Beroende på vilket objektiv som används för fotografering eller videoupptagning kan ett djur uppfattas närmare än vad det är. Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.