Sedan han köpte sin första Nikon vid 14 års ålder har livet varit en ständig expedition för den prisbelönta naturfotografen och filmskaparen Florian Schulz. I denna intervju delar han med sig av sin djupa passion för djurliv och natur, och reflekterar över hur man kan förena familjelivet med en så extraordinär karriär. I maj kommer Florian att delta som gästföreläsare på en av våra expeditioner med M/S Quest, där han ger en inblick bakom kulisserna i ikoniska produktioner som Frozen Planet och Planet Earth, samt delar med sig av tips till dem som vill utveckla sina fotografiska färdigheter.
Jag flyttade till Alaska så att det skulle bli min bakgård.
Du kommer ursprungligen från Tyskland – vad förde dig till Alaska, och hur länge har du bott där?
– Har du läst Jack Londons "Skriet från vildmarken"? Det har jag, och ärligt talat kände jag den där kallelsen långt innan jag förstod vad den betydde. Min första resa till Alaska var år 2000, och jag blev omedelbart förälskad.
Under de följande åren tillbringade jag många månader i vildmarken – jag såg tiotusentals renar vandra över tundran, stod vid laxströmmar fyllda av björnar och såg gigantiska knölvalar hoppa upp ur vattnet alldeles framför min båt. Jag ville vara så nära naturen som möjligt, så till slut var beslutet enkelt: jag flyttade till Alaska så att det skulle bli min bakgård. Sedan 2010 har jag förmodligen tillbringat mer tid där än någon annanstans, och vid någon tidpunkt blev det helt enkelt mitt hem. Jack London skulle förstå.
Hur väcktes ditt intresse för att fotografera och filma världens vildmarker?
– Min passion för fotografering väcktes redan i mycket tidig ålder. Jag brukade låna min pappas Praktika – en helt manuell kamera – och ge mig ut i skogarna och naturreservaten nära vårt hem. Jag såg fantastiska saker: rävungar som tumlade framför sin lya, en kungsfiskare som dök efter fisk som en blå blixt. När jag kom hem och försökte beskriva vad jag hade sett nickade min familj artigt.
Mina vänner? De var ännu mindre entusiastiska. Jag insåg snabbt att ord helt enkelt inte räckte – jag behövde visa folk. Så jag sparade ihop varenda krona jag hade, och vid 14 års ålder blev jag stolt ägare till min första Nikon. Resten är, som man brukar säga, en mycket lång expedition med massor av kamerautrustning.
Jag berättar historier från jordens vildaste hörn – genom film, fotografi och på scen – alltid med förhoppningen att människor ska bry sig tillräckligt för att skydda det de ser.
Kan du beskriva ditt yrke och ge några exempel på filmer eller fotoprojekt som du har arbetat med?
– Jag är naturfotograf för National Geographic och filmare för BBC – vilket i praktiken innebär att jag tillbringar mycket tid på platser som de flesta skulle uppleva som ytterst obekväma, med utrustning som de flesta inte skulle veta hur man lyfter. Mitt arbete har tagit mig från Mexikos djungler till packisen i Arktis. Jag har arbetat som fotograf (director of photography) på några av de mest ambitiösa naturfilmsproduktionerna som någonsin gjorts: Planet Earth III och Frozen Planet II för BBC, Incredible Animal Journeys för National Geographic och Disney+, samt Our Living World för Netflix, bland många andra.
Utöver dessa uppdrag har jag och min familj regisserat och filmat vår egen IMAX-film för storbildsskärm, The Arctic: Our Last Great Wilderness – ett projekt som vuxit fram ur många års expeditioner och som fortfarande ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Jag har också grundat naturvårdsinitiativ, däribland rörelsen Freedom to Roam för vildmarkskorridorer. Kort sagt: Jag berättar historier från jordens vildaste hörn – genom film, fotografi och på scen – alltid med förhoppningen att människor ska bry sig tillräckligt för att skydda det de ser.
Vad är det mest givande med ditt arbete, och vad är det mest utmanande?
– De mest givande ögonblicken är de som ingen kamera kan fånga fullt ut – när man är helt ensam i ett vilt landskap, bevittnar något uråldrigt och äkta, och inser att väldigt få människor någonsin har stått just där och sett det man själv ser. Dessa ögonblick påminner mig om varför jag valde den här vägen.
Den största utmaningen? Ärligt talat är det frånvaron. Under många år hade vi ingen satellittäckning – man var helt enkelt borta, oåtkomlig, någonstans ute på tundran eller drivisen. Först under de senaste åren har Starlink börjat förändra den verkligheten.
Våra barn fick ingen vanlig barndom – de fick en vildare sådan.
Hur kombinerar du familjeliv med ett yrke som ditt?
– Lösningen vi kom fram till var också den mest naturliga: att ta med familjen. Mina söner har vuxit upp på expeditioner, på båtar och i vildmarksläger. De har sett vargar, björnar och valar – inte i dokumentärfilmer, utan precis utanför tältet. Min partner Emil är inte bara min livskamrat utan också min produktionspartner och kreativa chef.
Vi är, i ordets rätta bemärkelse, en familj som lever i vildmarken. Våra barn fick ingen vanlig barndom – de fick en vildare sådan. Åtminstone är det vad jag intalar mig själv när vi alla är genomblöta och satellittelefonen är det enda som förbinder oss med omvärlden.
Kan du berätta om en särskilt spännande eller minnesvärd upplevelse?
– Ett av mina mest oförglömliga ögonblick inträffade just här, i vattnen runt Svalbard, drivande i packisen. Jag arbetade med IMAX-filmen To the Arctic, och under flera dagar följde vi en isbjörnshona och hennes ungar nära fartyget. Vi såg henne dia dem, förflytta sig med dem över isen och ta hand om dem med en intensiv ömhet. Det var djupt berörande – ett fönster till en värld som mycket få någonsin får uppleva. En dag fångade en stor hanbjörn upp deras vittring. Tyst, med skrämmande precision, började han smyga sig på dem – ett rovdjur som närmade sig de mest sårbara. Vi såg allt utspela sig i spänd tystnad. Närmare. Ännu närmare. Och så, i allra sista stund, anade honan faran – och plötsligt exploderade allt i rörelse.
Hur den historien slutar … det berättar jag ombord. Vissa saker är värda att vänta på.
Svalbard har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
Kan du berätta om din relation till polarområdena, och till Svalbard i synnerhet?
– Jag har arbetat i Arktis i över 25 år – sedan det första besöket i Alaska år 2000 som förändrade riktningen på mitt liv. Arktis har varit det centrala kapitlet i min karriär och, i allt högre grad, en plats som jag känner ett djupt personligt ansvar för. Det förändras snabbare än nästan någon annanstans på jorden, och jag har med egna ögon sett den utvecklingen under årtionden av expeditioner.
Svalbard har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Jag reste dit för första gången för att arbeta med To the Arctic, där jag drev omkring i packisen, campade på tundran och tillbringade veckor i ett av de mest extrema och vackra landskap jag någonsin upplevt. Det är en plats som får en att känna sig helt ödmjuk. Det finns ingen annan plats på jorden som liknar den – och det är just därför det är så viktigt att skydda den.
Vad kan man förvänta sig som gäst på denna Svalbardexpedition, där du är gästföreläsare?
De kan se fram emot att få en titt bakom kulisserna på några av det senaste decenniets mest ikoniska naturfilmer – Frozen Planet II, Planet Earth III, To the Arctic – och höra berättelserna som inte kom med i den slutliga versionen.
Men också berättelser från långt bortom Arktis: från Mexikos regnskogar, Nordamerikas viltkorridorer och några av de mest avlägsna platser på jorden där jag haft förmånen att arbeta som fotograf och filmare. Jag kommer att hålla flera fördjupande föreläsningar baserade på över 25 år i fält, där jag delar med mig av möten med vilda djur och insikter om det arktiska ekosystemet och de extraordinära djur som har sitt hem där.
Och för dig som vill vässa dina fotografiska färdigheter finns jag med ombord – redo att svara på frågor, dela med mig av min kunskap och följa med ut på Zodiac-turerna. För där ute på vattnet, med valrossar som vilar på isen, sjöfåglar som kretsar ovanför och – om vi har riktigt, riktigt tur – en isbjörn som dyker upp vid horisonten … det är då det verkliga klassrummet börjar.
-
© Florian Schulz -
© Florian Schulz -
© Florian Schulz -
© Florian Schulz
Vänligen notera! Beroende på vilket objektiv som används för fotografering eller videoupptagning kan ett djur uppfattas närmare än vad det är. Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.
