Upptäckt och namngivning

Upptäcktes av den nederländske upptäcktsresanden Willem Barentsz år 1596 under hans sökande efter en sjöväg till Kina. Enligt sägnen fick ön namnet "Beer Eyland" efter att Barentsz mötte och dödade en isbjörn i närheten.

Geografi och landskap

Ön ligger i Barents hav, ungefär mitt emellan det norska fastlandet och Spetsbergen. Den är 20 km lång, 15 km bred och har en yta på 178 km².
Den norra delen av ön är mestadels platt och rymmer hundratals små sjöar, medan den södra delen kännetecknas av en brant och nästan otillgänglig kustlinje.

Stora fågelkolonier

Här finns en av de största havsfågelkolonierna på norra halvklotet, med över en miljon fåglar under häckningssäsongen.
Vanliga arter inkluderar sillgrisslor, alkekungar, tretåiga måsar och stormfåglar.

Meteorologisk station

Här finns en väderstation som upprättades 1918 och som fortfarande är i drift idag.

Tidigare jakt

Björnön var platsen för den första storskaliga jakten på valrossar under 1500-talet.
Under 1700- och 1800-talen användes ön för vinterjakt av både norska och ryska jägare.

Kulturellt arv

På ön kan man se spår från århundraden av mänsklig aktivitet, inklusive Hammerfesthuset, byggt 1822 av en valrossexpedition från Hammerfest. Det är den äldsta intakta byggnaden på Svalbard.

Försök till kolbrytning

De första försöken till kolbrytning, som inleddes 1898, misslyckades. Däremot drev Bjørnøen AS en kolgruva vid Tunheim mellan 1916 och 1925, med viss framgång. Tunheim evakuerades och förstördes senare under andra världskriget.

Norskt territorium

Blev en del av Norge 1925, tillsammans med resten av Svalbards ögrupp.

Marint ekosystem

Den polära fronten nära Björnön blandar kalla arktiska vatten med varma atlantiska vatten, vilket skapar näringsrika områden som gynnar plankton och havsfåglar.

Marina däggdjur

Vattnen runt ön hyser de flesta arktiska val- och sälarter, inklusive ringsäl, vikare, knölval och vitnosdelfin.
Isbjörnar syns sällan, eftersom de vanligtvis följer isen norrut när den börjar dra sig tillbaka tidigt på våren.

Vill du få chansen att utforska denna sällan besökta ö mitt i Barents hav? Under vår resa Lofoten, Björnön & Svalbard med M/S Quest 2025 är ambitionen att genomföra en Zodiac-kryssning runt denna fascinerande klippö och, om förhållandena tillåter, även göra en landstigning. 

Läs mer om resan här!

Källa: Norsk Polarinstitut

Carina Svensson inledde sin karriär på PolarQuest i augusti 2004 genom att delta i en expedition på Svalbard, där målet var att nå den mytomspunna Vitön. Denna isolerade ö är känd som platsen där Andrée och hans expeditions-medlemmar hittades, 33 år efter deras misslyckade försök att nå Nordpolen med ballongen Örnen. Carina hade vid den här tiden en lång erfarenhetfrån resebranschen, men polarområdena var något helt nytt för henne.

– Jag hade aldrig trott att jag skulle göra något sådant, jag tycker ju om värme. Men där har jag ju verkligen ändrat mig, säger hon med ett leende.

Bara att komma till Longyearbyen var en upplevelse i sig.

– Allting var nytt för mig – att se varningstrianglarna med isbjörnar och sedan gå ombord på det lilla fartyget. Det var riktigt häftigt.

Inför resan hade man noggrant studerat iskartor och sett att förutsättningarna för att nå den otillgängliga Vitön var goda. På kvällen anlände man i tjock dimma, men redan morgonen därpå hade dimman lättat. Guiderna gick i land för att scouta området och kunde snart konstatera att det var säkert att gå i land.

Med på expeditionen var Håkan Jorikson, museichef på Grenna Museum, tillsammans med en grupp historieintresserade resenärer. Entusiasmen var stor när man nästan omedelbart fann fragment av trä och textilier från lägret. Ingen hade kunnat gå i land här på många år på grund av isen, men nu hade istäcket smält och marken låg blottad. Det visade sig dessutom att lägret låg på ett lite annat sätt än vad man tidigare trott.

– Detta gjorde att vi kunde hitta nya fynd. Bland annat ett par blå strumpor som var helt intakta. Otroligt, berättar Carina.

För Carina har historien vuxit med åren, i takt med att hon har samlat på sig allt mer kunskap.

– Då var jag ju helt ny i branschen. Men jag minns så väl när jag besökte Grenna Museum efteråt och kunde prata med Håkan om resan i detalj. Jag tror nästan att jag uppskattade hans glädje över resan mer än något annat. Ganska fantastiskt!

Bilder: Håkan Jorikson, Grenna Museum 2004

Familjen Carlssons äventyr tog sin början 1991, när Olle Carlsson träffade Stefan Lundgren, en sjöman som arbetade i Antarktis. Lundgren sökte en skicklig skribent för att färdigställa en bok om sina upplevelser och Olle, som vid tiden var lärare, tog sig an uppgiften. Detta ledde till att han fick möjligheten att följa med som guide på en expedition till det avlägsna området.

När Olle återvände hem, fylld av berättelser och erfarenheter, väcktes ett intresse hos hans son Nils. Året efter tog även han steget att bli guide i Antarktis. Nils blev snart även den förste i familjen att guida på Svalbard, men hans far, Olle, kom inte långt efter. I en artikel i Svalbardsposten från den 22 oktober 2022, berättar Johan, Olles barnbarn och Nils son, om hur han inspirerats av sin far och farfar sedan barnsben.

”Farfar har arbetat nästan hela mitt liv och fortsatte fram till 2017. Varje gång han kom hem från sina resor satte vi oss ner med Macen och tittade igenom bilderna han hade tagit på resan”, berättar han.

Denna inspiration ledde till att han i vuxen ålder beslöt sig för att följa i deras fotspår och bli polarguide.

"Jag har drömt om det här så länge jag kan minnas. Så min farfar och pappa blev nog jätteglada att jag när jag över stafettpinnen som guide", säger Johan i artikeln från Svalbardsposten.

Att Johan började som guide just på PolarQuest är ingen slump. De tidigare två generationerna av Carlsson-guider har båda varit del av företagets guideteam under många år.

"Vi har alla jobbat på PolarQuest, inklusive min farfar. Under min första säsong fick jag tre resor med min pappa som expeditionsledare vilket var jätteroligt", tillägger Johan i samma artikel.

Han berättar också att drömmen vore att de alla tre en dag skulle kunna åka med som guider på en och samma expedition.

"Det hade varit fantastiskt", säger han.