Nu har vi nyligen kommit hem ifrån en härlig expedition med fint väder och väldig många landstigningar. Jag vet ju att du har haft en riktigt skön vecka, men nådde resan upp till dina förväntningar?

Absolut, och mer därtill! Nu var det ett antal år sedan jag var Svalbard och mina förväntningar var höga. Min förra resa gjorde jag i juli och även då med M/S Quest, så att få chansen att uppleva Svalbard igen ombord på just henne var helt klart en höjdare! Det var också roligt att få se Svalbard i maj och kunna jämföra hur naturen skiftar under olika tider på säsongen.

Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan att resa till Svalbard under maj respektive juli?

Fågellivet skiljer sig naturligtvis åt, vi fick se flertalet fåglar under vår resa så som spetsbergsgrisslor, alkekung och praktejdern, men du ser desto fler fåglar senare på säsongen. Den största skillnaden jag upplevde var dock landskapet. I juli kan du göra långa vandringar och du går då över växtlighet och blommor, medan du i maj ofta får pulsa i snö. Det är otroligt fint under våren med de snöklädda bergen och den vidsträckta fjordisen. Sen hade vi turen att få en i princip vindstilla vecka, men mycket sol, några få plusgrader och ofta helt spegelblankt hav. Trots det vita landskapet med bitvis djup snö fick vi möjlighet att göra landstigningar varje dag. Ibland lite kortare och ibland längre vandringar upp på fjället. Vandringarna var definitivt en höjdpunkt på resan.

Jag vet ju att du älskade alla vandringar, men finns det någon annan händelse du minns speciellt?

Jag tackar ju sällan nej till ett dopp i havet, så därför får jag nog nämna polar-doppet som ett starkt minne. Vid badade vid pack-isen på 80:e breddgraden, och termometern visade behagliga minus en grad. Det var verkligen en adrenalinkick och en upplevelse utöver det vanliga som jag skulle rekommendera alla att göra, om man får chansen.

Vi hade tur och fick uppleva ett rikt djurliv under vår resa. Är det något möte som står ut lite extra?

Vi fick se isbjörn vid två tillfällen under veckan och det är så klart väldigt häftigt, men denna gång tyckte jag nog att en valross vid smeerenburg tog hem priset. Vattnet var lugnt, solen sken, valrossen låg och chillade på en sten och bakom valrossen skymtade vi M/S Quest. Det blev ett bra fototillfälle!

Vi bodde ju ombord på M/S Quest och hon va fullbokad under vår resa. Hur tyckte du det var att dela hytt med en person du inte känner sedan tidigare? Och hur var det att spendera så mycket tid tätt inpå 52 andra resenärer?

Eftersom det hela tiden händer saker runtomkring fartyget spenderar du inte alls speciellt mycket tid i hytten. Du lär ju snabbt känna personen du delar hytt med, så det tycker jag fungerade väldigt bra. Förvånansvärt snabbt blir alla ansikten ombord välkända, och eftersom vi inte har några bestämda platser i restaurangen, fick jag tillfälle att dela bord och äta tillsammans med de flesta resenärerna under resans gång. Jag fick aldrig känslan av att fartyget skulle vara trångt, det finns flera platser att vara på. Förutom panorama-loungen så trivs jag väldigt bra på bryggan, ett grymt ställe att spendera tid på, prata med besättningen och spana efter djurliv.

Mer praktiskt då. Vad skulle du vilja tala om för alla PolarQuest-resenärer att de måste packa med i sig väskan?

Absolut kikare och knähöga stövlar! En kikare är kanon både under gummibåtsturer samt när du sitter i panorama-loungen eller står ute på däck ombord på Quest. Upplevelsen blir så mycket bättre när du kan se detaljer på alltifrån glaciärer och fåglar till valross och isbjörn. Knähöga stövlar är också ett måste! Under våren trampar du ofta i djup snö, men det är även ett måste resten av säsongen då du under en landstigning i princip alltid kliver i vattnet för att komma från gummibåten och in till land.

Ett arktiskt vilda västern

I början av 1900-talet var Svalbard ett ingenmansland, ett slags arktiskt vilda västern och flera olika länder ansåg sig ha rätt till den arktiska ögruppen. Även svenskar ockuperade landområden på Svalbard. Idén att anlägga gruvkolonier på en plats belägen nära Nordpolen kan låta galen, men blev verklighet i samband med att första världskriget bröt ut 1914 och behovet av stenkol blev akut. Den svåra situationen gjorde att det nu fanns starka intressen för att göra de stora investeringar som krävdes för att bygga en svensk kolgruva på Svalbard.

Stenkol, den dominerade energikällan

Resursbehovet var en följd av att stenkol var den dominerande energikällan vid den tiden. Både inom industrin, för att värma hus och för att producera gas till spisar och gatubelysning. Stenkolen eldades i lokomotivens ångpannor på de expanderande järnvägsnät som förband Europas industrianläggningar med städer. Den var också energikällan för många fartyg i västvärldens handels- och krigsflottor.

Sverige satsar på Sveagruvan

På uppdrag av företaget AB Spetsbergen svenska kolfält, åkte de första arbetarna år 1917 för att börja bryta kol längst in i Van Mijenfjorden, vid den så kallade Sveagruvan. Under de följande åtta åren bodde sammanlagt cirka 2 000 svenskar i det lilla samhället och till gruvan knöts förväntningar om att förse Sverige med stenkol under hundratals år.

Ett hårt, men välbetalt arbete

I början av Sveas existens transporterades kolet från gruvan till lagret med hjälp av en kilometerlång rälsbana längs marken. Banan snöade dock ofta igen, och arbetarna fick lägga mycket tid och möda på att gräva snötunnlar. Därför byggde man efter en tid en linbana, vars korgar kunde frakta stenkolet högt ovanför snötäcket. Arbetet var hårt och isoleringen, mörkret och kylan gjorde det inte lättare, men det sägs att jobbet var välbetalt och levnadsförhållandena hyfsat drägliga.

Ibland rasade dock så hårda stormar att arbetarna inte kunde lämna sina bostäder. Det hände också att linbanans korgar blåste i väg i orkaner, att fjordisen bröt sönder hamnkajen samt att permafrosten tinade där man grävt tunnlar, så att taket i gruvgångarna rasade in.

Priset på stenkol rasar

Utmaningen kring naturens påverkan på Svalbard bidrog till att mängden kol som bröts inte nådde upp till företagets målsättning. Som om det inte var nog gick hela världen in i en djup ekonomisk kris i början av 1920-talet. Priset för det stenkol som Sveagruvan exporterade rasade från 160 kronor per ton till bara 30 kronor.

Sveagruvan brinner

1925 utbröt en svår brand i gruvan och eftersom man inte lyckades släcka den, övergav man Svea och lade ned verksamheten tvärt. 1934 såldes Sveagruvan till norska gruvbolaget Store Norske och sedan 1976 ägs Store Norske av den norska staten.

Den viktigaste kolfyndigheten på Svalbard

Sveagruvan var under lång tid den viktigaste kolfyndigheten på Svalbard, med upp till 400 anställda och familjemedlemmar som bodde i byn.

2017 meddelade den norska regeringen att gruvdriften i Svea ska avvecklas, och att spåren av mänsklig aktivitet i området ska rensas bort. Målet är att fjällen och fjorden åter ska bli en del av den vilda arktiska naturen.

Utan kol – inga människor

I dag har Norge endast en gruva i drift, Gruva 7, men spår från gruvdriften syns på många platser och utan kolet hade det sannolikt inte bott några människor på Svalbard.

Inte många personer i världen kan skriva i sitt CV att de har bott och jobbat på planetens kallaste, ödsligaste och mest ogästvänliga kontinent Antarktis. Men faktum är att en av dessa personer är vår egen Operations Manager Henrik Törnberg som sedan 2018 arbetar bakom kulisserna med säkerhet och logistik för våra gäster och guider. Under vintern 2017 tillbringade Henrik två månader som expeditionsledare på den svenska forskningsstationen Wasa. Vi bad honom berätta om sina upplevelser för att ge oss en unik inblick i hur det är jobba och leva på en sådan extrem plats som Antarktis.

Syftet med forskningsprojektet MAGIC DML var att rekonstruera hur inlandsisens tjocklek i Dronning Maud Land har varierat sedan istiden och på så sätt försöka förutspå hur Antarktis kommer att påverkas av framtida klimatförändringar. För att göra det krävdes insamling av geologiska data i form av bergsprover från olika höjder av de bergstoppar som sticker upp ur isen, så kallade nunataker.

Henrik, hur hamnade du på Antarktis och i det här projektet från första början?

Jag har jobbat polart hela mitt vuxna liv egentligen. Jag flyttade till Svalbard som student 1998 och blev kvar där som guide bland annat i nästan sju år. 2004 bytte jag basläger från Svalbard till Stockholms universitets glaciärforskningsstation vid foten av Kebnekaise i svenska Lappland. Där, i väglös terräng, bodde jag sex månader om året och ledde fältprogrammet för glaciärforskning och driften av stationen. 2011 var det dags för nya utmaningar som forskningsingenjör hos svenska polarforskningssekretariatet. Mitt ansvar där var de landbaserade forskningsexpeditionerna på både Arktis och Antarktis.

Berätta om den stora forskningsexpeditionen du ledde på Antarktis?

Det var i januari 2017 som jag och mitt team med tio personer reste ner till Dronning Maud Land på Antarktis. Teamet, med personer från Sverige, Norge, Storbritannien och USA, bestod av fyra forskare, tekniker, mekaniker, bergsguide, läkare, kock och så jag själv, som var både projektledare och expeditionsledare i fält. Förberedelserna och planeringen inför resan tog många år eftersom den blev uppskjuten flera gånger.

Vad gjorde ni rent praktiskt?

Vi färdades över stora ytor mellan olika nunataker som stack upp ur isen och letade efter stenblock med kvartskristaller för att kunna ta bergsprover, datera sönderfallet och få en uppfattning om avsmältningen. Vi tillbringade sammanlagt tjugo nätter i tält.

Vilka säkerhetsrisker fanns under expeditionen?

Säkerhetstänkandet på bergen och glaciärerna gick långt utanför vad man normalt förknippar med bergsguideyrket. Vi hade övat mycket på att arbeta i replag för att undvika att falla i glaciärsprickor och rädda varandra om det skulle behövas. Sen var vi förstås tvungna att ta hänsyn till säkerheten runt fordon (ett haveri på den antarktiska pustan kan medföra allvarliga konsekvenser) brandsäkerhet, fara för kolmonoxidförgiftning i tältläger och olika risker som fanns i det dagliga livet på stationen.

Hur kunde en dag se ut?

Det var sällan en lugn stund. De som inte låg ute i fält, röjde undan, smälte snö, tömde dass, lagde mat, tvättade, meckade, planerade morgondagen eller förberedde forskning. Mycket handlade om att se till att all teknisk utrustning hölls i funktionsdugligt skick för att vi skulle kunna utföra vårt arbete, använda anläggningen och få elektricitet, värme och vatten. På Wasa fanns bland annat sju snöskotrar, fyra bandvagnar, två terrängbilar, två dieselgeneratorer, vattensystem med snösmältare, gasolsystem och elsystem med solpaneler.

Hur såg upplägget ut när ni var ute i fält?

När vi var ute i fält var vi totalt åtta personer i fältlägret. Vi hade tre stora tält; två för att sova i och ett som fungerade som mässtält där vi lagade mat, åt och förvarade all mat och utrustning. Vi sov fyra personer i ett tält och våra sängplatser bestod av en hopfällbar tältsäng, ett liggunderlag och dunsovsäckar. Vi hade också ett litet toalettält, på ett lagom diskret avstånd från de andra tälten.

Ni var där under den antarktiska högsommaren när det var ljust dygnet runt. Hur var vädret och temperaturen?

Temperaturen skiljer sig mycket beroende på hur högt på Antarktis man befinner sig. Wasa ligger 300 bara meter över havet. Där var det ofta strålande sol 24 timmar om dygnet och fem till tio minusgrader när det inte var busväder och storm. Jag hade alltid solglasögon och var insmord med hög solskyddsfaktor i ansiktet. Vissa nätter kunde temperaturen sjunka under minus 30-grader, men man sov gott i dubbla dunsovsäckar. Viktigt var att hålla sig varm från fötterna och uppåt och att komma upp från markkylan. Man hade ju tre kilometer is under sig. Vid storm stannade vi inne av säkerhetsskäl. Det är enorm kraft i polarvinden.

Vad åt ni?

Kött, fisk och potatis. I stället för ko åt vi springbock som är typiskt för Kapstaden. Vi hade med oss världens bästa kock som även var utbildad sjuksyrra. Torrvaror, konserver och den frystorkade maten som vi använde till våra luncher ute i fält och nödmat, var ditskeppad från Sverige, medan frys- och färskvaror kom från Kapstaden. Alltihopa förvarades i vår livsmedelscontainer ute på gårdsplanen. Den containern var vårt eget närköp som vi kallade för AntarctICA.

Såg ni några djur under expeditionen?

Som turist på Antarktis befinner man sig vid kusten och ser därför val, pingviner och fåglar, men i inlandet, där vi var, finns det knappt något djurliv alls. Vi såg ett fåtal fåglar.

Vilka är dina starkaste minnen?

Jag minns otroligt många häftiga upplevelser från expeditionen och lärde mig mycket om mig själv i ledarrollen som var väldigt annorlunda, men de starkaste minnena kanske ändå är från dagarna då jag var ensam kvar i lägret medan de andra var ute i fält, många mil bort. Den mäktiga känslan av att vara den enda levande varelsen på en stor radie på världens mest isolerade kontinent. Jag tänkte att de enda som är här just nu är jag och möjligtvis kvalster som lever på min kropp i ett annars dött landskap. En helt unik ensamhet. Inte många får uppleva det i sitt liv.

Var ensamheten skrämmande?

Nej, inte alls. Just som ledare i en sådan här grupp och när man levde så tätt ihop, var det väldigt avkopplande att få vara själv, få lite andrum och kunna höra sina egna tankar. Jag insåg också att den här expeditionen var en en-gång-i-livet-upplevelse som jag måste njuta av eftersom jag hade bestämt mig för att sluta på Polarforskningsseketariatet.

Ansågs expeditionen lyckad?

Det var en stor internationell satsning med pressat program och höga målsättningar, men absolut, vi hade bra teamkänsla, råkade aldrig ut för några missöden, skötte vår egen säkerhet och kom hem med vettiga resultat som kan tillföra kunskap när vi står inför en klimatomställning.

Kommer du att guida under PolarQuest resa till Antarktis 2023?

Min förhoppning är att jag ska kunna följa med!