Nästa dag ägnade vi åt att utforska Qeqertarsuaq på Diskoön och vandra till ett vattenfall i Blaesedalen, precis som några av expeditionsmedlemmarna gjorde för nästan 100 år sedan. Vi tog oss också tid att lära oss mer om inuitkulturen på eftermiddagen.

Nästa dag åkte vi till den övergivna gruvstaden Qulissat. När Wegeners expedition stannade här 1930 hade gruvan precis öppnats och bosättningen hade börjat växa. Nu befann vi oss i en spökstad, som stängdes av regeringen 1972 efter att gruvan hade slagit igen 1968. Alla invånare tvingades flytta till andra bosättningar. Nu, 50 år senare, berättade byggnaderna historier om det förflutna, då hundratals människor bodde här och bröt kol för att värma upp alla hem på Grönland, innan mineraloljan kom...

I Uummannaq var ett besök på museet ett måste, eftersom det innehåller många bilder och en del utrustning från Wegenerexpeditionen. Vi gjorde också en avstickare för att vandra till Tomtens stuga, där vi hade en fantastisk utsikt över det hjärtformade berget, som är en känd symbol för ön och staden. Senare berättade en lokal guide för oss om Grönlands hundslädekultur.

Den lilla bosättningen Ukkusissat var en av de sista stoppen för expeditionsmedlemmarna innan de gav sig av mot Scheideckglaciären, och en plakett på kyrkan håller fortfarande minnet av Alfred Wegener och hans kamrat Rasmus Villumsen vid liv. Landskapet runt staden är andlöst vackert.

När vi gick in i Qaamarujukfjorden utforskade vi Black Angel-gruvan i Maarmorilik och vandrade mot Scheideckglaciären, där vi fann några spår från Wegenerexpeditionen längs vägen. Eftersom isen har dragit sig tillbaka dramatiskt under de senaste årtiondena har vissa föremål som en gång var förlorade i snön och isen frigjorts. Där Wegener och hans kollegor en gång klättrade upp över glaciärisen, tar promenaden oss nu över grusmoräner och stenar som har slipats ned av isen.

Mest fängslande var dock Uummannaqs fjordsystem och dess skönhet, med berg som reser sig upp till 2.000 meter ovanför vattneytan. Skalan är helt annorlunda här på Grönland och bilder verkar inte kunna göra rättvisa åt detta magnifika landskap.

På väg tillbaka söderut och mot Ilullissat, där vår resa kommer att avslutas, lade vi till några fler stopp och återigen tog vår rutt oss genom en passage av isberg, vart och ett mer fascinerande än det som just passerat, vilket höll oss vakna och ute på däck sent in på natten.

Lukasz Larsson Warzecha - LWimages
www.lwimages.com

Bråsvellbreen är en del av Austfonna-iskappan. Isklippan, som ligger på ön Nordaustlandet, är så imponerande att den syns i öppningssekvensen av The Frozen Planet. Det är här den massiva Austfonna-iskappan, som täcker 58 % av Nordaustlandet, möter havet och utgör den tredje största iskappan i världen. På vissa ställen sträcker den sig så långt som 10 kilometer ut i havet. Vi sjösatte Zodiacerna på den sydvästra sidan av Bråsvellbreen. Härifrån fortsätter isväggen 170 km mot nordost. Detta är också platsen där de största vattenfallen ofta kan hittas. Men eftersom detta var första gången under säsongen som vi besökte Bråsvellbreen, hade vi ingen aning om det skulle finnas tillräckligt med smältvatten för de stora vattenfallen som dånar ner från toppen.

Under denna resa hade vi inte mindre än 19 barn ombord, vilket skapade en trevlig, glad och behaglig atmosfär. Tonåringarna kom ombord på min Zodiac som en liten grupp. Och första frågan var: kan vi åka snabbt? Och var är det bättre att göra detta än mellan isblocken med en massiv isvägg i bakgrunden. Så, jag gav mig ut med tonåringarna, från ett stort isblock till ett annat. Full fart och de njöt i fören på Zodiacen. Vi cirklade runt varje stort isblock och förlitade oss sedan på tonåringarnas pekande fingrar till nästa isblock.

Då och då såg vi en storsäl sticka upp huvudet ovanför vattenytan och vi tog oss tid att stänga av motorn och vänta tills den dök upp igen och nyfiket kom för att titta på Zodiacen.

Vattenfallen som kaskaderade från toppen av isväggen på Bråsvellbreen var mycket imponerande och definitivt värda en fotomöjlighet. Och när vi stannade en stund nära ett stort isblock, kom frågorna från de nyfikna tonåringarna. Den ena frågan var mer genomtänkt än den andra. Något jag verkligen uppskattar: man måste fortsätta att stimulera nyfikenheten.

Även om vi egentligen letade efter valrossar runt isbergen, hittade vi tyvärr inga. Men så är naturen, alla djur finns inte alltid på samma plats varje gång. Men lyckligtvis kunde vi alla njuta av att ha roligt när vi tävlade från isberg till isberg.  För var är det bättre att tävla runt massiva isblock än vid Bråsvellbreen?

Beroende på vilket objektiv som används för fotografering eller videoupptagning kan ett djur uppfattas närmare än vad det är. Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet. 

Vi kryssade över till den relativt nyligen exponerade granitön mitt i glaciären och klev i land. Vi kanske var de första som någonsin gått i land på de här klipporna, tänkte vi, tills vi två minuter senare såg en häckande ejder på klipporna ... jaja ... ejdern kom dit först.

När vi kryssade längs havet blev det lugnare och lugnare tills vattnet var som en spegel och överallt sågs silvertärnor och måsar, guppandes på ytan eller sittandes på isflak i alla storlekar.

Vi fotograferade silvertärnorna när de störtade ner genom ytan för att äta när vi plötsligt såg något ovanligt: en tärnmås!

En mås som identifierar sig som en tärna, äter som en tärna och flyger som en tärna. Ingen vet riktigt hur många tärnmåsar som har Svalbard som sin häckningsplats, men vi kände oss otroligt lyckligt lottade som fick se en av dessa vackra fåglar.

Beroende på vilket objektiv som används för fotografering eller videoupptagning kan ett djur uppfattas närmare än vad det är. Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet. 

Dagen startades med en lång hike i Ataa sund. I lagom takt tog vi oss fram i det Grönländska landskapet. Ofta stannade vi och beundrade all växtlighet som börjar kika fram, man får böja sig långt ner för att kunna identifiera de lågväxta blommorna men det är väl värt det. När vi istället lyfte blicken så skymtade vi Eqip-glaciären i bakgrunden, en av Grönlands alla mäktiga glaciärer som konstant kalvar stora berg av is som sedan flyter vidare ut i fjorden och havet.

Väl tillbaka ombord vårt lilla fartyg så styrde kapten närmare och närmare glaciären. På lagom avstånd kunde vi sedan njuta av denna otroliga syn. I Grönland är skalorna stora och att tyst få sitta och bara ta in landskapet är en stor del av en resa till dessa trakter.

Hur känns det att säsongen är igång och vad har du för förväntningar på resten av den?

– Det känns fantastiskt att nu ha startat vår säsong på Grönland. Att få befinna sig här i denna storslagna natur, bland isen, bergen och havet är en ynnest. Just nu befinner vi oss i nordvästra Grönland där vi utgått från Ilulissat och tagit oss norröver mot små samhällen som Uumannaq. En spännande blandning av natur och kultur. Jag ser fram emot att följa vårt fartyg när hon så småningom kommer ta sig söderöver och hela vägen runt till östra Grönland och Sermiliiks fjordsystem.