Efter att ha besökt över 80 länder hade Arktis länge lockat Harris Dro. Förra året förverkligade han drömmen genom att som resenär och fotograf delta på en Svalbardsexpedition med M/S Sjøveien. Omgiven av karga, avlägsna öar och ett otroligt djurliv blev Harris tagen av den ovanliga känslan av att vara helt närvarande, bortkopplad från den moderna världen, och av att resa i en liten grupp där vänskapsband snabbt knöts. I denna intervju delar han med sig av sina reflektioner och favoritupplevelser från resan.
My real purpose is to capture the beauty of this planet and share it in a way that inspires others
Var detta din första gång på Svalbard? Vad lockade dig till Arktis?
Ja, det var första gången jag besökte Svalbard. Det hade länge varit en dröm som tillslut förverkligades. Flera saker lockade mig dit.
För det första var det en genuin nyfikenhet på hur människor faktiskt lever i en så extrem och avlägsen miljö. Longyearbyen är helt olikt någon annan plats på jorden, och jag fann det fascinerande. Det finns något djupt gripande i människans uthållighet på en plats där naturen så tydligt dominerar.
För det andra var det djurlivet. Arktis är en av de sista riktiga vildmarkerna, och möjligheten att möta isbjörnar, valrossar, polarrävar och havsfåglar i deras naturliga miljö – inte bakom stängsel eller på skärm, utan ute i det vilda – var något jag länge velat uppleva på nära håll.
Sedan finns historien. Berättelsen om arktisk utforskning är ett av de mest extraordinära kapitlen i mänsklig strävan. Modet, prövningarna och ambitionen hos de tidiga expeditioner till Nordpolen gjorde besöket på Svalbard till en känsla av att kliva rakt in i historien.
Alla dessa tre aspekter samlades på Svalbard på ett sätt jag inte tror finns någon annanstans, vilket gjorde det till en fascinerande destination.
Kan du kort berätta om dig själv?
Jag växte upp i Vrachneika, en liten kustby i Grekland, där naturen alltid fanns nära. Kopplingen till det vilda har följt med mig sedan dess. Jag flyttade till Aten för mina studier och har de senaste 20 åren bott i London och arbetat inom finanssektorn.
Men även om jag haft mitt yrkesliv i företagsvärlden, har mitt hjärta alltid varit ute i vildmarken. Jag har rest till över 80 länder, och majoriteten av dessa resor har drivits av en önskan att uppleva naturen och möta djurlivet i deras naturliga miljöer. Det handlar inte bara om att bocka av destinationer på en lista, utan om att verkligen fördjupa sig i platser.
Fotografering har blivit sättet för mig att göra dessa upplevelser än mer meningsfulla. Jag fokuserar på djur- och landskapsfotografi, och mitt verkliga mål är att fånga vår planets skönhet och dela den på ett sätt som inspirerar andra och få den att bry sig om det de utforskar. Det var i slutändan detta som tog mig till Svalbard med PolarQuest förra året: chansen att besöka en plats som är verkligt orörd och avlägsen, och att bevittna och dokumentera en värld som mycket få människor någonsin får se.
Svalbard is one of those rare places that you have to feel to understand.
Hur skulle du beskriva Svalbard för någon som aldrig har varit där? Vad gjorde störst intryck på dig?
Mitt råd till alla som funderar på det: åk, utan att tveka. Överanalysera inte, vänta inte på “rätt” tillfälle – åk bara.
När det gäller att beskriva Svalbard får jag vara ärlig: ord räcker inte riktigt till. Svalbard är ett av de där sällsynta ställena som man måste uppleva för att förstå. Men om jag måste välja två ord skulle det vara kargt och avlägset.
Kargheten slår emot en redan när man kliver utanför dörren. Luften känns annorlunda – renare, klarare, nästan levande på ett sätt som är svårt att beskriva. Landskapet är inte förskönat eller iscensatt. Det är naturen helt på sina egna villkor, och det känner man i hela kroppen.
Avlägsenheten är något helt annat. Ute på vattnet kan man segla i dagar utan att se ett annat fartyg. Inga andra båtar vid horisonten, inga spår av mänsklig aktivitet – bara öppet Arktiskt hav, glaciärer och himmel. Och utan mobilsignal där ute är man verkligen isolerad från resten av världen. I ett samhälle där vi ständigt är uppkopplade och nåbara blev den isoleringen inte ett hinder – det var en gåva! Den tvingade fram en närvaro som blir allt mer sällsynt i vardagen.
Sitting in the wood-fired hot tub on deck after jumping into the freezing Arctic sea is something I won't forget for as long as I live.
Kan du beskriva dina intryck av M/S Sjøveien och atmosfären ombord?
M/S Sjøveien är ett vackert, äldre fartyg – byggt redan 1964 i Bergen, med en tydlig karaktär och historia. Jag vet att hon har renoverats för expeditionsbruk, men hon behåller ändå den klassiska känslan, vilket jag verkligen uppskattade. Atmosfären ombord var varm och avslappnad, besättningen fantastisk, maten betydligt bättre än jag förväntat mig, och de gemensamma utrymmena som loungen och matsalen blev naturliga samlingsplatser vid dagens slut.
Det finns också en vedeldat badtunna på däck, vilket kan låta som en liten detalj, men att sitta där efter att ha hoppat i det iskalla arktiska vattnet är något jag aldrig kommer glömma. Fartyget kändes autentiskt och funktionellt på samma gång, och perfekt anpassat till de platser vi besökte.
Och sedan min hytt – två små runda fönster precis vid havsytan, så när man låg där kändes det nästan som att man låg direkt på vattnet. Att blicka ut över det arktiska havet, ibland med valrossar alldeles intill, var verkligen magiskt!
By the end of the trip, these weren't just fellow travellers. They were friends.
Hur var det att resa i en liten grupp på endast 12 personer?
Det var en av de mest oväntade och fina delarna av hela upplevelsen. Och kontakten började faktiskt redan innan vi ens klev ombord, när vi först möttes i Longyearbyen dagen innan avgång – något började formas redan där och då.
På ett så litet fartyg möter man människor från hela världen som delar ett liknande synsätt, en kärlek till naturen och en äventyrsanda, men som har levt helt olika liv. Den kombinationen ger verkligen djupa samtal och äkta kontakt, inte bara småprat.
Och utan mobilsignal fanns inget annat som lockade. Inga telefoner, inget scrollande – bara närvaro. Med landskapet, med djurlivet och med varandra. Att ge sig ut i Zodiacerna tillsammans varje dag och dela dessa stunder av förundran sida vid sida skapade ett band som är svårt att sätta ord på. Det är den typ av närhet som tar mycket längre tid att bygga upp i det vanliga livet.
I slutet av resan var dessa personer inte bara medresenärer. De hade blivit vänner. Och faktumet att det nu har gått några månader sedan vi sågs sist och vi fortfarande har kontakt säger allt, tror jag.
Every moment has your full attention, and in return, every moment feels richer and more vivid.
Could you describe the feeling of being “disconnected” from the rest of the world, something quite unusual these days?
It's something that's genuinely hard to articulate until you've experienced it, because most of us have forgotten what it actually feels like.
We live in a world where being reachable is the default. Your phone is the first thing you look at in the morning and the last thing you check at night. There's always a notification, always a message, always something pulling at your attention. We've normalised that constant connectivity to the point where silence feels uncomfortable.
Out there, that silence was simply imposed on you and at first, there's a moment of adjustment. You reach for your phone instinctively and then remember. But that moment passes very quickly, and what replaces it is something I can only describe as relief.
Suddenly you are completely present. You're not half-watching a glacier while checking your emails. You're just watching the glacier. You're not half-listening to a conversation while glancing at a notification. You're just listening. Every moment has your full attention, and in return, every moment feels richer and more vivid.
I came back genuinely changed by that and I would love to experience this again.
I didn't take a single picture. I was so completely lost in the moment that it never even crossed my mind.
Do you have any especially memorable moments you would like to share?
There are so many, but one stands out above the rest.
One morning I was woken up at around 5:30am by a noise I didn't recognise, something unfamiliar and a very distinct smell in the air. The ship was anchored close to land and something told me to get up. I threw some clothes on and headed up to the deck.
And there they were. A huge colony of walruses, right next to us. I stood there in the early morning stillness, completely alone on deck, just watching them. But the best part was still to come. About five minutes later, I noticed that 10 to 15 of them had slipped into the water and were heading towards the ship. Moving together as a group, slowly, curiously, coming to investigate us. It was extraordinary!
They spent the next 15 to 20 minutes circling the ship, inspecting it from every angle, before quietly heading back to shore. I will never forget that morning for as long as I live. And the funny part? I didn't take a single picture. I was so completely lost in the moment that it never even crossed my mind.
-
© Harris Dro -
© Harris Dro -
© Harris Dro -
© Harris Dro -
© Harris Dro -
© Harris Dro -
© Harris Dro -
© Harris Dro -
-
-
© Harris Dro -
© Harris Dro -
© Harris Dro -
© Harris Dro -
© Harris Dro -
© Harris Dro -
© Harris Dro -
© Harris Dro -
© Harris Dro -
© Harris Dro
Please note. Depending on the lens used for photography or filming, an animal may appear closer than it actually is. We always follow current guidelines in the Arctic to ensure that we do not disturb the wildlife.