Mäns kläder var tvungna att vara tillräckligt starka och varma för att stå emot de isande lufttemperaturerna under långa jaktfärder på havsisen. Dessutom skulle de förhindra att mannen blev genomblöt under jakten eller resan med havskajak.

För att säkerställa detta måste skinnen vara noggrant utvalda och perfekt sydda. Att vara en skicklig sömmerska gav en inuitkvinna stor respekt. ”En man är vad hans hustru gör honom till", och om du som inuitkvinna kunde sy högkvalitativa plagg som byxor, anoraker och kamikker var du ofta garanterad en god tillvaro. Idag används sådana kläder fortfarande flitigt i de nordliga delarna av Grönland under vintern och visas även upp på många museer.

I större delen av Grönland bär man numera kläder som liknar dem som finns i andra arktiska regioner för sina dagliga aktiviteter. Märken som Fjällräven och Canada Goose är vanligt förekommande som ytterkläder och arbetskläder. Den traditionella klädseln ses nu mer som nationaldräkt.

Med det europeiska inflytandet och handeln på Grönland under 1600- och 1700-talet kom nya material som glaspärlor och tyger. Dessa inhandlades till samhällena och inkorporerades snabbt i den traditionella klädseln som dekorationer, särskilt för festklädsel, och ersatte därmed de pärlor som tidigare hade snidats ur ben.

Idag finns det tre varianter av nationaldräkten, baserade på geografiskt område:

Kalaallisut – Den västgrönländska nationaldräkten: Detta är den mest färgstarka varianten, med detaljerad krage av glaspärlor, kortbyxor av sälskinn och vackert dekorerade vita kamikker.

Arnatuut – Den nordvästra (Thuleområdet) nationaldräkten: Denna variant inkluderar extra långa kamikker av sälskinn, fjällrävsbyxor och en svart krage av sälskinn.

Tunumiutuut – Östgrönlands nationaldräkt: Denna dräkt finns i två varianter - den ena är helt gjord av sälskinn och den andra har en vit anorak prydd med glaspärlor, mörka byxor och höga kamikkstövlar rikt prydda med blommiga broderier eller spetsar.

Den manliga nationaldräkten är också elegant, men inte lika färgstark. Den består av svarta eller mörkblå byxor och en anorak sydd i kraftig canvas av hög kvalitet. Anoraken har en huva, en påsydd bröstficka och ytterligare två fickor på sidorna av jackan. Kamikkerna för män är kortare än de för kvinnor, med en bred dekorativ mudd upptill.

Idag bärs den grönländska nationaldräkten vid särskilda festliga tillfällen såsom jul, påsk, nationaldagen, men även vid personliga tillfällen som konfirmation och bröllop.

Att bära nationaldräkten är också ett sätt att hylla skickligt, nationellt hantverk baserat på fina traditioner. Med tanke på det minskande antalet personer som besitter de färdigheter som krävs för att skapa en grönländsk nationaldräkt har skolor och sömmerskeverkstäder etablerats under de senaste decennierna för att återuppliva detta traditionella hantverk. Kalaallisuuliornermik ilinniarfik har etablerats i Sisimiut och Kittat i Nuuk.

När ljuset bröt sig igenom kunde man se en och annan späckhuggare som patrullerade efter sill. Det var så tidigt att även flera knölvalar sågs, sovande vid ytan som stora stockar.

När rosa fläckar av ljus sken igenom bestämde sig vår expeditionsledare Christian för att sjösätta gummibåtarna. Det var tillräckligt lugnt för en gummibåtskryssning och några flockar med spanande späckhuggare sågs i närheten. Kanske var de tillräckligt nyfikna för att närma sig gummibåtarna.

När de två gummibåtarna styrde ut i tandem sågs en frenesi av måsar på avstånd, ovanför en kokande röra av späckhuggarfenor.

Det var rena matfrossan som pågick. När vi försiktigt närmade oss stod det klart att späckhuggarna hade drivit ihop sillen till en tät betesboll och just nu åt av de små fiskarna. Det gjorde även måsarna och havsörnarna.

Späckhuggarna simmade till vänster, höger och mellan gummibåtarna och åt en procentandel av de 70 kilo sill per dag som behövs för att försörja en så stor massa av hjärna och muskler.

Sedan dök knölvalarna upp. Knölvalarna simmade rakt in bland de ätande späckhuggarna och svalde hela sillbetet på bara några minuter, mitt framför ögonen på oss. Det dagliga behovet av sill för en knölval mäts i ton, inte kilo.

Lika snabbt som det hade börjat, lika snabbt tog det slut: späckhuggarna simmade iväg och letade efter mer sill. De enda spåren som lämnades kvar var bitar av silltarmar som flöt på den nu lugna ytan. En bister påminnelse om det mörker som lurar under ytan.

När vi seglade djupt in i Øksfjorden och närmade oss dess slut var landskapet fortfarande tomt. Vid vändpunkten, ungefär halvvägs tillbaka, övergick en känsla av förväntan till spänning när en serie blås äntligen syntes – knölvalar!

Inte en, inte två, inte fem. En skara på över 25 kraftfulla knölvalar cirkulerade, födosökande bland de många hjälplösa sillarna som samlats i fjorden. Sillarna trodde de var säkra, långt öster om Kvænangen, den traditionella jaktmarken för de vilda knölvalarna.

Men nej. I takt med att sillen rörde sig längre österut gjorde även rovdjuren det.

Men det var inte bara skådespelet med hungriga knölvalar som fängslade vår publik. En ung knölval, tillsammans med sin mamma, bestämde sig för att det faktiskt inte var nog. Han bröt igenom vattenytan. Om och om igen, ibland tillsammans med sin mamma, svävade han upp ur vattnet och upp i luften, som i ett desperat försök att påskynda evolutionen och förvandla sig till en graciös, svävande örn. Tyvärr var det inte meningen att det skulle bli så. Evolution tar tid, unge man.

The Breacher, som han kallades av sina vänner, eller Breachy Boy som hans ibland alltför tillgivna mamma kallade honom, hoppade upp i luften, vred och vände sig medan han fulländade sin flygakrobatik. Och de säger att valar inte kan flyga.

Vädret i september skilde sig något från min tidigare resa i maj. Den första halvan av resan präglades av snöfall och dimma, men under den andra halvan belönades vi med vackert väder och en fantastisk upplevelse med polarrävar.

På min första resa i maj kunde vi tyvärr inte bege oss norrut på grund av vinden. Den här gången hade vi dock möjlighet att göra det, och med tre extra dagar till förfogande, nådde vi ända till Bråsvellbreen. Den norra delen av området har mycket att erbjuda, inklusive stora kolonier av valrossar och ett mer varierat landskap än den södra delen. Att resa i maj har dock en annan fördel: det är den tid då fåglarna anländer till Svalbard och fyller de branta fågelklipporna.

M/S Stockholm är ett 70 år gammalt fartyg i utmärkt skick, konstruerat för endast 12 passagerare. Magnus, ägaren och kaptenen, tillsammans med hans besättning, bidrog i hög grad till att göra vår vistelse mycket trevlig. Fartyget drar inte bara nytta av sin kompakta storlek, vilket möjliggör tillgång till platser som andra fartyg inte kan nå, utan har också exklusiva sjökort ombord. Dessutom var guiderna och kaptenen alltid redo att hitta lösningar som prioriterade både säkerhet och möjligheten att observera vilda djur. Vid varje möjligt tillfälle manövrerades fartyget till en position som gav oss det bästa fotografiska perspektivet.

Arktis är ett tilltalande resmål även i september. Efter det första snöfallet blir landskapet exceptionellt vackert och fridfullt, med ett ljus som onekligen är enastående - en balans mellan det skarpa och det mjuka. Även om vi behövde att ha tålamod för att få se djur, fick vi under den andra dagen i Smeerenburg vår första skymt av valrossar. Därefter fick vi möjlighet att se allt man kan önska sig: sälar, valar, delfiner och, inte minst, isbjörnar.

Även om de flesta fåglarna redan hade lämnat Svalbard för sydligare breddgrader, hade vi ändå möjlighet att observera några arter. Min nya favorit är den lilla skärsnäppan, som är långt ifrån skygg. Du kan närma dig den på ungefär 2 meters avstånd, vilket skapar fantastiska fotomöjligheter. Dessutom hade vi chansen att se flera olika arter av måsar, inklusive silvertärnan.

Slutligen, på resans sista dag, hade vi en otroligt vacker upplevelse med unga polarrävar vid Alkhornet. Guiderna var medvetna om att rävarna i det här området föder ungar under sommaren, vilket ökade chansen att stöta på dem. Men i vildmarken kan utgången vara oförutsägbar. Efter cirka 20 minuter fick vi ändå syn på en polarräv som åt en död fågel. Vi närmade oss försiktigt, och när den lade märke till oss blev den nyfiken och och kom närmare. Den tog vår guides handske som låg i närheten, grävde ner den och inspekterade oss på ett lekfullt sätt. Men spänningen tog inte slut där. Kort därefter anslöt sig en andra polarräv till vårt sällskap. Vi tillbringade ungefär 1,5 timme med dem båda innan de bestämde sig för att ge sig av.

Mötena med isbjörnar och polarrävar kommer alltid att vara ingraverade i mitt minne, för att inte tala om det fantastiska ljuset. Varje årstid har sin unika charm: på våren befolkas klipporna av de första fågelkolonierna, medan den första nysnön i september ger oss möjligheten att leta efter spår.

Text och foton: Michael Guthmann

Vänligen notera: Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.

Trötta efter en hektisk dag med valskådning var alla ändå vakna och fokuserade, fängslade av den fascinerande föreläsningen om valar som hölls av vår expeditionsledare och valexpert Christian. Föreläsningen fortsatte tills den avbröts av det efterlängtade ropet: Norrsken!

Den alltid vaksamma kanadensiska guiden Beau såg fenomenet och alla rusade ut ur salongen och ut på piren för att hitta en mörk plats där de kunde få en skymt, eller till och med en ögonblicksbild, av de svårfångade dansande damerna i skyn.

Färgglada skurar av rött, rosa, lila och grönt lyste upp himlen.

Så långt ögat kunde nå skimrade och dansade ljusen, från det arktiska norr till de varma trakterna i södra Italien.

En korona öppnade sig direkt i mitten, som ögat på den mäktige guden Thor själv, som kikade ner på de ynkliga dödliga själarna nedanför.

En solstorm av ofattbar styrka träffade jorden med en sådan intensitet att den skapade ett norrsken som sällan skådats över hela norra halvklotet - det blodröda norrskenet.

En händelse som kommer att bli ihågkommen i århundraden framöver.