Var det första gången du besökte Svalbard? 

– Ja, detta var min första resa till Svalbard. Jag har tidigare varit på Lofoten och i Nordnorge, så naturen har jag till viss del upplevt innan. Men den här typen av resa, med fartyg och landstigningar i vildmarken, var något helt nytt för mig.

Hur kom du på att du ville åka till Arktis?

– Jag har länge velat göra den här resan. Jag är fascinerad av djur och natur, och känslan av att komma så nära allt var helt magisk.

Hur förberedde du dig inför resan?

– Jag förberedde mig bland annat genom att vara med och lyssna på PolarQuests Zoom-möte med förberedande information. Jag läste även på en del om packning och utrustning.

Vad hade du för förväntningar på Svalbard som destination? Var det som du tänkt dig?

– Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, annat än att jag skulle få vara med om något jag aldrig upplevt förut. Resan var fantastisk, bättre än jag kunnat hoppas på. Naturen och vyerna vi fick se var helt magiska. Vi hade strålande väder, och dessutom fick vi se många olika djur och vara med om andra oförglömliga upplevelser. Det är svårt att beskriva med ord för dem som inte varit med.

Du reste som ensamresenär. Hur upplevde du det? 

– Ja, det var första gången jag reste helt ensam utan att möta upp sällskap på plats, så jag var självklart lite nervös innan. Jag tänkte dock att en sådan här typ av resa lockar personer som, liksom jag, är intresserade av djur och natur, så jag trodde att jag säkert skulle träffa någon att klicka med. Och det gjorde jag – jag träffade flera medresenärer som jag kunde ”hänga med”. Jag var dessutom inte ensam om att resa själv, vilket kändes tryggt. Jag tyckte att det fungerade väldigt bra. Personalen ombord och guiderna var väldigt snälla och hjälpsamma. När man reser ensam har man ju själv också ett ansvar att vara lite extra öppen och social.

Hur upplevde du ombordslivet på M/S Quest?

– Stunderna på båten var avkopplande och behagliga. Man kunde lägga upp den fria tiden ombord precis som man ville. Om man ville sitta och titta på omgivningen var loungen en väldigt skön plats att vara på. Det enda man behövde tänka på var att följa de angivna tiderna för utfärder, måltider och liknande.

Vad var det bästa med resan?

– Det bästa med resan var helt klart alla intryck jag fick med mig hem. Alla olika nyanser av blått – himmel, hav och is i olika former.

Har du något särskilt minnesvärt ögonblick som du vill dela med dig av?

– Jag har flera minnesvärda ögonblick. Ett var när vi tidigt på morgonen åkte ut till fågelklippan. Hela havet ”kokade” av fåglar som spanade efter en plats på bergväggen, och när vi kom närmare såg vi hur även berget ”rörde sig” av alla fåglar som redan fått en plats på klippavsatsen. Det var helt magiskt. Ett annat starkt minne är när vi färdades med gummibåten och såg en en ung isbjörnshona som sprang vid vattenbrynet. Hon stannade upp och började leka medan vi betraktade henne på avstånd. Det var mäktigt. 

Ytterligare ett minne är när vi fick gå iland på Moffen mitt i natten och se en grupp valrossar som låg och slappade. Innan dess hade en annan grupp valrossar spanat in oss från vattnet, helt otroligt! Förutom alla fantastiska djurmöten var det en otrolig känsla när båten kryssade mellan små isflak som flöt fritt på vattnet. Havet såg ut som ett pussel, och att nå fram till isväggen var en häftig avslutning.

Många som besöker Svalbard drabbas av den så kallade "polarbacillen", en längtan att återvända. Hur var det för dig?
 
– Allt fantastiskt jag fick uppleva under denna resa har känts överväldigande. Just därför vet jag inte om jag skulle åka igen, av rädsla att det inte skulle kännas lika speciellt nästa gång.

Beroende på vilket objektiv som används för fotografering eller videoupptagning kan ett djur uppfattas närmare än vad det är. Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet. 

Närmar oss solmaximum

Vi närmar oss solmaximum, en period då solens aktivitet når sin högsta punkt. Denna fas, som inträffar vart elfte år, kännetecknas av en ökning i antalet solfläckar, soleruptioner och andra solaktiviteter. Under solmaximum sker också en omvändning av solens magnetfält, vilket förstärker de processer som genererar spektakulära norrsken. Vi kan därför förvänta oss mer frekventa och imponerande norrsken under 2024 och 2025.

Hur uppstår färgerna på himlen?

Norrskenets färgspel på himlen skapas när elektriskt laddade partiklar från solen, som sänds ut med stor hastighet, interagerar med jordens magnetfält. Dessa partiklar styr mot polerna där de accelererar och kolliderar med atomer av syre och kväve. Kollisionerna skapar ljusblixtar i olika färger, vilket vi upplever som norrsken. Syreatomer ger främst grönt ljus och ibland rött, medan kväve ger upphov till nyanser av violett, lila och blått.

Alta – norrskensstaden

Få platser på jorden är så lämpade för att bevittna norrskenets färgsprakande skådespel som Nordnorge. Från vår bas i Alta, som är belägen direkt under polarskensovalen och där ljusföroreningar är minimala, erbjuder vi val- och norrskensexpeditioner till några av världens främsta platser för att skåda detta fenomen. Ombord på vårt lilla expeditionsfartyg M/S Stockholm befinner vi oss långt från civilisationens ljus, där inga störande ljuskällor hindrar sikten. Detta ökar chanserna ytterligare att få magiska norrskensupplevelser. 

Visste du föresten att världens första permanenta norrskensobservatorium byggdes utanför Alta i slutet av 1800-talet?

Vill du ha chans att uppleva norrsken i år?

Följ med på en spännande resa i sann expeditionsanda med det lilla 12-passagerarfartyget M/S Stockholm, ett fartyg med mycket historia och karaktär. Vi utforskar de djupa nordnorska fjordarna utanför Alta och njuter av sagolika vyer. När mörkret har lagt sig håller vi utkik mot himlen i hopp om att den likt en tavla ska fyllas med penseldrag av det majestätiska norrskenet. Vi hoppas även på oförglömliga möten med späckhuggare och knölvalar, som de senaste åren har samlats i området i jakt på sill.

Vi har ett fåtal platser kvar 2024.

Läs mer om resorna här!

Källor: Visit Norway, SMHI, Norrsken – Carl Bergstrand

Grönland är enormt stort, nästan dubbelt så stort som Sydafrika, men med en befolkning på bara cirka 57.000 är det det minst tätbefolkade landet på planeten. Mer än 80% av landytan är täckt av ett massivt istäcke som på vissa ställen når en tjocklek på 3 km. För att sätta inlandsisens storlek i ett större perspektiv uppskattar man att den innehåller tillräckligt med sötvatten för att höja den globala havsnivån med 7 meter. Med tanke på öns storlek är det bara möjligt att se en liten del av den på en resa som denna, och vårt besök fokuserade på fjordarna och de små bosättningarna runt Ilulissat inom polcirkeln på västkusten.

Höjdpunkter på resan:

Diskobukten är ett klassiskt resmål på Grönland, men ingenting kan förbereda dig för dess omfattning. Ilulissat isfjord, den mest produktiva på norra halvklotet, släpper ut 35 kubikkilometer is i bukten årligen, vilket resulterar i en otrolig mängd isberg, omgivna av massiva flockar av sjöfåglar och lekande valar.

I Qeqertarsuaq träffade vi Danny och Naja med deras underbara grönländska slädhundar, och vi besökte även deras hem för en kaffemik (ett traditionellt öppet hus med kaffe och kaka). Den grönländska hunden anses vara en av de äldsta och 'renaste' hundraserna och är släkt med vargen. Man tror att dessa hundar varit lojala följeslagare i åtminstone 1000 år, och att de troligen varit en viktig faktor för thulefolkets framgångsrika migration till detta område. De är otroligt väl anpassade, sover ute oavsett väder och kan leva helt på en kost bestående av protein och fett. Hundsläde är fortfarande det huvudsakliga transportmedlet under vintern, även om det är sorgligt att antalet hundar minskar i takt med att säsongen för havsis blir kortare. Endast grönländska hundar är tillåtna inom polcirkeln för att skydda deras genetiska arv.

Vandring på Grönland är spektakulär, och vi hade flera tillfällen att göra korta (3-4 km) vandringar på avlägsna platser, oftast utan markerade leder i områden som våra guider utforskade för första gången. Guiden Karin, expert på arktiska växter, tillförde en extra dimension till upplevelsen, och vi lyckades även få med lite fågelskådning.

Glaciärer! Det finns inget som slår upplevelsen av att se och höra en glaciär på nära håll – relativt sett, eftersom du inte vill riskera en våg från ett kalvande isberg. Det är en särskild upplevelse att njuta av detta från fartygsdäck.

Text och foton: Anne Livingstone och David Park

Isberg – naturens råa kraft. Det är något med dem som gör att man inte kan sluta titta. Som när man stirrar in i en öppen eld och förundras. Varje isberg är unikt, både i storlek och utseende. Sermilikfjorden, som vi kryssat genom de senaste två dagarna, är fylld med isberg stora som hus, som har glidit ner från Helheim-glaciären längst in i fjorden. De varierar i form: stora, små, spetsiga, tabulära – varje enskilt med sin egen distinkta karaktär.

För att klassas som ett isberg måste det vara minst 15 meter högt, och de stora kan nå över 75 meter. Under vintern ligger hela fjorden täckt av ett 4-5 meter tjockt istäcke, som spricker upp och låter isen flyta ut med strömmen.

September är verkligen en bra tid att vara här; vi är privilegierade att kunna tränga djupt in i den vackra fjorden med vårt stabila fartyg. Vi står på däck, blickar ut och låter tankarna sväva bort i förundran. Leenden pryder allas ansikten. Fartyget åker slalom bland isbergen, det finns inget annat att göra än att njuta av skådespelet. Ingen vill gå inomhus. Är det där isberget verkligen det största vi sett? Kanske. Men vad är det där borta? Vi spanar från ena sidan till den andra, för att inte missa något av det som sker på båda sidor av vårt isförstärkta fartyg. Jag känner mig så liten bland dessa enorma isberg! Solen strålar ner och får havet och isen att gnista. "Overkligt" säger någon, och jag kan inte annat än att hålla med – det är verkligen ett 'nypa sig i armen'-tillfälle.

Första dagen på resan fick vi frågan om vad att vara med på en expedition egentligen innebär. 'Att förvänta sig det oväntade,' sa någon, och en annan nämnde 'flexibilitet.' När vi vaknade denna morgon insåg vi verkligen betydelsen av expedition. Under natten hade det varit en 'explosion från isbergsfabriken,' som vår kanadensiska kapten uttryckte det. Den glaciär vi hade ankrat vid på tryggt avstånd hade kalvat, vilket förändrade världen helt jämfört med hur den såg ut när vi lagt oss. Isberg guppade i vattnet, mer och mer is formade sig omkring oss under frukosten, isen följde med strömmen bort från glaciären. Idag skulle vi, enligt plan från våra äventyrliga guider, göra en landstigning för att ta oss upp längs med en glaciär och njuta av utsikten därifrån. Troligtvis är vi några av de få som landstigit här. Vi var redo – äventyret kallade.

Kylan slog emot oss när vi stod vända mot glaciären, och åt andra hållet öppnade sig en vidunderlig utsikt med spridda glaciärer och enorma bergsmassiv. Är det detta som är storheten med Grönland och Sermilik? Att få befinna sig på en plats där få andra människor har varit – en verklig ynnest. Tystnaden, stillheten och den magiska vildmarken omger oss. Dunder och muller rullar in i fjorden; något händer i glaciären på andra sidan bukten. Vi står vid en så kallad ”död” glaciär, som inte längre når fram till havet. Vi kan röra vid den och känna kylan genom huden. En tyst stund infinner sig, sittande med glaciärens kalla smekning i nacken och solens värme i ansiktet. Utsikten är bländande. Vi är verkligen i hjärtat av vår stora upplevelse.

I detta vatten är vi äventyrare! Vi utforskar ej kartlagda områden och gör landstigningar som få har upplevt. Jag känner mig överväldigad av naturens storhet och makt; här på Grönland är den mer påtaglig än någonsin. Som det gamla ordspråket lyder: 'När du har rest överallt, finns alltid Grönland.'