Dag 1  – onsdag 21 augusti

Vår resa inleddes storslaget med en lyxig Mercedes-minibuss utrustad med ett panoramatak som gav oss en känsla av att sväva genom landskapet. Fyllda av förväntan och i trevligt sällskap, lyfte vi i tid och möttes av en otroligt vacker inflygning till Kulusuk. Därifrån promenerade vi till vår väntande Zodiac och efter en kort båtfärd kunde vi kliva ombord på vårt fartyg, där våra guider Nilla och Henry väntade. Kocken hade förberett en utsökt tre-rätters middag och till det ett glas champagne. Dagen avslutades med en färggrann solnedgång.

Dag 2 – torsdag 22 augusti

På morgonen navigerade vi skickligt runt Ammasaliköns sydsida och tog oss in i den storslagna södra Sermilikfjorden. På eftermiddagen gjorde vi en landstigning i Johan Pedersen-fjorden, där fick vi en fantastisk vandring kantad av strandade isberg som låg längsmed strandkanten. När vi återvände ombord tog kapten Kim oss med på en magisk färd djupt in i John Pederson-fjorden (som på grönländska heter Qeertartivatsaap Kangertiva) där vi kastade ankare för natten. Bastun var redo, och både kapten Kim och Karolina tog ett uppfriskande dopp i det spegelblanka havet, medan solen långsamt gick ner över horisonten – en dag värd att minnas! 

Dag 3 – fredag 23 augusti

Dagen började med en spektakulär vy över den mäktiga glaciärfronten, omgiven av isberg i alla storlekar som stilla flöt förbi. Efter en stärkande frukost begav vi oss på en utmanande vandring till toppen av Immikkeertiajik, där belöningen var en panoramautsikt utöver glaciären. Efter lunch fortsatte vi att segla längre norrut in i den majestätiska Sermilikfjorden och ankrade för natten mitt i en värld av isberg – en drömsk plats som för alltid kommer att stanna kvar i våra hjärtan. 

Dag 4 – Lördag 24 augusti

På morgonen besökte vi en arkeologisk utgrävningsplats vid Sermilikfjordens västra strand. I den nedlagda byn Umiattuartivit fanns ett urval av tre torvhus som gav oss en unik inblick i hur inuiterna levde för cirka hundra år sedan. Efter lunch tog vi oss djupare in i Sermilik med sikte på den mystiska Helheimglaciären. Det var jubel ombord när vi seglade in i Sermilikfjordens mynning, med Helheimglaciären till vänster, Fenrisglaciären i mitten och Midgårdsglaciären till höger. På 66°15' nådde vi vår nordligaste punkt, vände om och fortsatte vår resa söderut med glädje i hjärtat. Dagen avslutades med att fartyget kastade ankar precis runt hörnet från morgondagens destination, den lilla bosättningen Tiniteqilaaq.

Dag 5 – söndag 25 augusti

Efter frukost gjorde vi ett besök i Tiniteqilaq, där vi besökte bosättningen som ligger precis ovanför den isfyllda Sermilik-fjorden. Den påtaglia tystnaden på en söndag bidrog till den otroliga utsikten över fjorden och dess isberg. Under lunchen passerade vi genom det smala och natursköna Ikaasatsiaq-sundet på väg till Kuummiit. De branta bergen med sina majestätiska glaciärer bjöd på en otrolig utsikt. Äntligen var det dags att se Kuummiit på nära håll, något som vi tidigare bara hade skymtat på långt håll. Några av oss fick uppleva fina möten med lokalbefolkningen och fick fångat oförglömliga ögonblick på bild. Vi vandrade upp till en platå och möttes av en magnifik utsikt! Efter ännu en utsökt lunch kryssade vi genom Ikassaq-passagen och ankrade för natten utanför byn Ikatoq. På allmän begäran delade Nilla med sig av foton och berättelser från sin tid på Östgrönland. Vi sov gott tills Henry knackade på dörren för att vi skulle få se det magiska norrskenet.

Dag 6 – måndag 26 augusti

Idag gav vi oss ut för att utforska den tidigare amerikanska basen, Bluie East Two, på den historiska platsen Ikateq. Det var fascinerande att höra att det en gång i tiden fanns över 200 000 tunnor där. Nu liknar det mer något ur en Mad Max-serie. När vi kryssade genom Ammassalik Fjord höll vi ögonen öppna efter valar och belönades med observationer av både knölvalar och vikvalar. Vi ankrade för natten i King Oscar's Harbor strax utanför Tasiilaq, där Allan och Exy, som hade imponerat på oss med sina kulinariska färdigheter under hela resan, överraskade oss med en grillfest i solskenet - en njutning för alla!

Byggnaderna användes igen av forskare under det internationella polaråret 2007/2008. Forskningen fokuserade på glaciologin vid Vestfonna och Austfonna, samt på lokala miljöföroreningar och klimatförändringarnas effekter på det lokala ekosystemet.

Gästerna får själva välja vilken vandring eller aktivitet de vill delta i. Vandringens längd eller distans är ofta ett mysterium tills den är över, eftersom gruppen måste anpassa sig till den långsammaste deltagaren. Därför finns det vanligtvis 3 till 4 vandringsalternativ på land. 'Den långa vandringen,' även kallad 'attackgruppen,' fokuserar mer på själva vandringen än på fotografering. 'Medelvandringen' innebär ofta att man besöker samma platser som under den långa vandringen men tar längre tid, vilket ger mer utrymme för fotografering längs vägen. Slutligen finns 'den korta vandringen,' ofta kallad 'poesigruppen,' som håller ett långsammare tempo, kanske spenderar tid vid en stuga, utforskar växter eller strosar längs stranden, där terrängen är relativt lätt att gå.

Med gruppen som valde den långa vandringen gav vi oss iväg över de upphöjda stränderna och längs åsar fyllda med Svalbards äldsta fossiler, inklusive stromatoliter. Vi fortsatte till toppen av Kinnberget, som står 128 meter högt och erbjuder en fantastisk utsikt över Murchinsonfjorden och Oddneset. Här tog vi oss tid att vila och njuta av det vackra landskapet.

På vägen tillbaka gjorde vi en liten avstickare och tog oss tid att stanna och utforska byggnaderna i Kinnvika. Förutom stora baracker med flera sovsalar hittade vi ett observatorium för norrskensforskning och en fullständig verkstad med ett garage. Det fanns till och med en bastu (tyvärr stängd för besök) — det är ju trots allt svenskar och finnar! Vi stötte även på ett gammalt amfibiefordon, vilket väckte intresse hos flera män i gruppen.

Totalt tillbringade vi ungefär 3 timmar på land, där vi njöt av både vandringen och den rika historien. Det är fantastiskt att veta att denna landstigningsplats kommer att förbli öppen i framtiden, så att fler människor kan uppleva denna unika och historiska plats.

Dimman dröjde sig kvar vid horisonten och vakade över oss på ett olycksbådande sätt, men hölls tillbaka av den lätta brisen och den gnistrande solen som strålade från glaciärens kant. Då och då hördes en duns eller ett klingande ljud eka genom fartyget när is träffade fronten under vår färd genom isen.

Då och då skymtade en ringsäls klotrunda ögon när den stack upp huvudet ur vattnet, som om den gav oss tillåtelse att passera in i sitt rike.

Glaciärfronten tornade upp sig över oss, och vi kunde urskilja lager av snö som hade samlats under tusentals år. På avstånd hördes dånet från vattenfall som störtade ner i det kalla Arktiska havet, strömmande från gigantiska smältvattenkanaler djupt inne i iskalotten.

Vi kryssade längs den till synes oändliga glaciärfronten. Precis när vi trodde att vi hade nått slutet, rundade vi ett hörn och möttes av ännu en massiv isvägg som sträckte sig långt bort i fjärran.

Vi åt lunch medan vi låg för ankar och började förbereda oss för eftermiddagens Zodiac-kryssning. Vi drog på oss dräkterna och gav oss av mot Skrikholmane, där minst 50 valrossar hade dragit sig upp på de låglänta öarna.

Efter att ha kryssat i den lugna dyningen anlände vi till öarna. Djuren var i alla storlekar och åldrar, och det verkade vara en grupp honor. Det fanns ungar i olika åldrar utan betar. Ljuset var vackert och fick valrossarna att lysa i solljuset. Mödrarna låg vid vattenkanten med sina ungar, och på det eleganta sätt som bara en valross kan, gick de i och ur vattnet.

Beroende på vilket objektiv som används för fotografering eller videoupptagning kan ett djur uppfattas närmare än vad det är. Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet. 

Min utsikt mot väster hade en gång Eric den röde. En viking av rang. Enligt historien var han den förste att bosätta sig här och att ge namn åt detta gröna land.

Av dem som reste med honom var det inte många män och kvinnor som överlevde resan. Men några av deras djur gjorde det. Djur som skulle ge mat - kött och mjölk, och ull till kläder. Dessa var ursprunget till en hjord som skulle hålla i fyra århundraden tills deras herrar återvände till det land de kom ifrån.

Ett litet fartyg förde mig hit – tillsammans med ett dussintal vänliga själar. Ett fartyg som inte är mycket större än det som Eric seglade i. Vårt fartyg har dock fördelen att ha en modern motor, ett stålskrov som tål is och en besättning som tar hand om oss.

Morgonen doftar av vitlök och ångkokt ris. Filippinska dofter. Vi fiskar, fångar torsk till lunch och passerar bördiga jordbruksmarker fulla av får och mjölkgårdar, till skillnad från i norr där vi bara såg tundra och mjölkört. Spår av renar och myskoxar och av folket som var här innan nordmännen kom. Att vara kortfattad om de första bosättarna vore respektlöst. Deras liv kräver bibliotek, inte bloggar. Jag kommer jag att skriva om dem med tiden. Deras liv – århundraden av anpassning till en värld där is är normen.

Havet ger oss bevis på liv i överflöd. Hundratals fenor. Utblås i det mjuka, sena kvällsljuset medan måsar och labbar frodas. Deras värld, som förändras snabbare än vi kan föreställa oss, tjänar till att varna oss för vår närvaro och våra effekter.

Vi är vittnen till denna förändring, och som sådana är vi verkligen lyckligt lottade att befinna oss på denna plats – en plats till vilken vi kommer att återvända och dit vi kommer att ta med andra för att berätta historien om detta gröna land.