Gruvdriften på Svalbard
I över hundra år och fram till relativt nyligen var kolproduktionen huvudnäringen på Svalbard. Som mest var nio gruvor i drift och de få bosättningar som finns på Svalbard var från början gruvsamhällen. Idag är turism och forskning de nya stora näringsgrenarna och målet är att Svalbard ska vara helt klimatneutralt inom tio år. Utmaningen är att hitta något som kan ersätta kolet och täcka energibehovet på ön Spetsbergen, den enda ö med en fast befolkning på Svalbard, men det är en helt annan historia.
Ett arktiskt vilda västern
I början av 1900-talet var Svalbard ett ingenmansland, ett slags arktiskt vilda västern och flera olika länder ansåg sig ha rätt till den arktiska ögruppen. Även svenskar ockuperade landområden på Svalbard. Idén att anlägga gruvkolonier på en plats belägen nära Nordpolen kan låta galen, men blev verklighet i samband med att första världskriget bröt ut 1914 och behovet av stenkol blev akut. Den svåra situationen gjorde att det nu fanns starka intressen för att göra de stora investeringar som krävdes för att bygga en svensk kolgruva på Svalbard.
Stenkol, den dominerade energikällan
Resursbehovet var en följd av att stenkol var den dominerande energikällan vid den tiden. Både inom industrin, för att värma hus och för att producera gas till spisar och gatubelysning. Stenkolen eldades i lokomotivens ångpannor på de expanderande järnvägsnät som förband Europas industrianläggningar med städer. Den var också energikällan för många fartyg i västvärldens handels- och krigsflottor.
Sverige satsar på Sveagruvan
På uppdrag av företaget AB Spetsbergen svenska kolfält, åkte de första arbetarna år 1917 för att börja bryta kol längst in i Van Mijenfjorden, vid den så kallade Sveagruvan. Under de följande åtta åren bodde sammanlagt cirka 2 000 svenskar i det lilla samhället och till gruvan knöts förväntningar om att förse Sverige med stenkol under hundratals år.
Ett hårt, men välbetalt arbete
I början av Sveas existens transporterades kolet från gruvan till lagret med hjälp av en kilometerlång rälsbana längs marken. Banan snöade dock ofta igen, och arbetarna fick lägga mycket tid och möda på att gräva snötunnlar. Därför byggde man efter en tid en linbana, vars korgar kunde frakta stenkolet högt ovanför snötäcket. Arbetet var hårt och isoleringen, mörkret och kylan gjorde det inte lättare, men det sägs att jobbet var välbetalt och levnadsförhållandena hyfsat drägliga.
Ibland rasade dock så hårda stormar att arbetarna inte kunde lämna sina bostäder. Det hände också att linbanans korgar blåste i väg i orkaner, att fjordisen bröt sönder hamnkajen samt att permafrosten tinade där man grävt tunnlar, så att taket i gruvgångarna rasade in.
Priset på stenkol rasar
Utmaningen kring naturens påverkan på Svalbard bidrog till att mängden kol som bröts inte nådde upp till företagets målsättning. Som om det inte var nog gick hela världen in i en djup ekonomisk kris i början av 1920-talet. Priset för det stenkol som Sveagruvan exporterade rasade från 160 kronor per ton till bara 30 kronor.
Sveagruvan brinner
1925 utbröt en svår brand i gruvan och eftersom man inte lyckades släcka den, övergav man Svea och lade ned verksamheten tvärt. 1934 såldes Sveagruvan till norska gruvbolaget Store Norske och sedan 1976 ägs Store Norske av den norska staten.
Den viktigaste kolfyndigheten på Svalbard
Sveagruvan var under lång tid den viktigaste kolfyndigheten på Svalbard, med upp till 400 anställda och familjemedlemmar som bodde i byn.
2017 meddelade den norska regeringen att gruvdriften i Svea ska avvecklas, och att spåren av mänsklig aktivitet i området ska rensas bort. Målet är att fjällen och fjorden åter ska bli en del av den vilda arktiska naturen.
Utan kol – inga människor
I dag har Norge endast en gruva i drift, Gruva 7, men spår från gruvdriften syns på många platser och utan kolet hade det sannolikt inte bott några människor på Svalbard.
Destinationer
-
Sedan 1999 har vi arrangerat oförglömliga resor till Svalbard. Från maj till september färdas våra tre små expeditionsfartyg som endast tar 12 och 50 passagerare genom denna arktiska vildmark med gnistrande glaciärer, sagolika fjordlandskap, vidsträckt tundra och dramatiska bergskedjor. Valrossar vilar på stränderna och valar söker efter föda, medan Arktis konung, isbjörnen, majestätiskt vandrar över isarna.