Fem sälar du har chans att se på Svalbard
Under en resa till Arktis pärla Svalbard, en av våra sista orörda vildmarker, har du chans att uppleva oförglömliga möten med vilda djur. I Svalbards unika fauna ingår en rad arter av säl, och nedan kan du läsa lite kort fakta om fem av dessa.
Vikaren, eller ringsälen som den också kallas, tillhör isbjörnens favoritföda. Den är den vanligast förekommande sälarten i Norra ishavet och känns igen på dess gråa päls med mörka fläckar som ibland kan tas för ringar, därav namnet ringsäl. Vikaren är den enda arten inom familjen öronlösa sälar som fortsätter att växa livet ut, och kan under en livstid nå mellan 120 och 195 cm i längd. Trots det är den fortfarande något mindre än knubbsälen.
Knubbsälen lever inte bara utmed vår svenska västkust, i Nordsjön, norra Atlanten och Stilla havet, utan en liten population har dessutom vågat sig så långt norrut som till Svalbard. Den är svart eller grå i pälsen med mörka fläckar, i likhet med vikaren, men är alltså något större i jämförelse. Ett mer utmärkande drag är dess v-formade näsborrar. Den kan dyka upp till 200 meter, varpå dess puls sänks med ungefär 20 slag i minuten, från normala 150 slag per minut till omkring 130.
Storsälen är som namnet antyder en av de större medlemmarna i familjen öronlösa sälar. Den förekommer endast i Norra ishavet och är väl anpassad efter ett liv i ett hårt och kallt klimat. Bland annat lagrar den stora mängder fett under vinterhalvåret och kan då nå en vikt på imponerande 400 kg, vilket gör att dess huvud under samma period ser oproportionerligt litet ut. Under sommarhalvåret har den magrat något men är fortfarande lätt att känna igen tack vare dess ståtliga mustasch. Om man är riktigt tyst kan man höra hur hanarna likt valar sjunger under vattnet. Man vet inte helt säkert varför de gör så, men troligen är det för att imponera på honor i närheten samt för att markera sitt eget territorium.
Grönlandssälen är ungefär 200 cm lång och 140 kg tung. Hannarna är något större än honorna, har ett svart huvud och en svart fläck som sträcker sig från skuldrorna, utmed med sidorna bak till svansen. Det är tack vare fläckens form som Grönlandssälen kallas för harp seal på engelska, då den påminner just om en harpa, eller en hästsko. Honans fläck är blekare men kan också vara delad. Arten kan dyka så djupt som över 200 meter när de jagar fisk, blötdjur och kräftdjur. Dess ungar är helt vita och saknar ett värmande fettlager, men den vita pälsen leder istället solens värme direkt till huden.
Det är kanske inte helt självklart, men även valrossen räkas till gruppen sälar trots att den klassas som ensam levande art i den egna familjen valrossar. Dess storlek och utmärkande betar skapar ett mäktigt intryck och antyder att det är i Arktis kalla och avlägsna vatten den hör hemma. Den äter stora mängder av små djur som musslor och snäckor som den betar på havets botten, men det händer även att den äter fisk och att hanar ger sig på andra sälar eller till och med valars ungar. De har nästan inga naturliga fiender och är därför väldigt nyfikna djur. Förr jagades de dock mycket hårt av människan, men tack och lov har arten börjat att återhämta sig och på Svalbard har du goda chanser att få fina möten med dessa charmiga och fascinerande djur!
Destinationer
-
Sedan 1999 har vi arrangerat oförglömliga resor till Svalbard. Från maj till september färdas våra tre små expeditionsfartyg som endast tar 12 och 50 passagerare genom denna arktiska vildmark med gnistrande glaciärer, sagolika fjordlandskap, vidsträckt tundra och dramatiska bergskedjor. Valrossar vilar på stränderna och valar söker efter föda, medan Arktis konung, isbjörnen, majestätiskt vandrar över isarna.