Sommaren 1897 inleder ingenjör Salomon August Andrée, tillsammans med Nils Strindberg och Knut Frænkel, en uppmärksammad polarexpedition som får en ödesdiger utgång. Målet är att de med en vätgasballong ska bli de första människorna att nå Nordpolen. Men något går väldigt fel och efter bara två dagar tvingas de nödlanda på isen. De befinner sig på en plats som inte finns på kartorna och ingen vet var de är. Vad som händer sen förblir okänt tills det att deras läger och kvarlevor återfinns 33 år senare, på den avlägsna och öde Vitön.
Kampen om att bli först på Nordpolen
I slutet av 1800-talet betraktas allt norr om Spetsbergen som outforskat territorium, en vit fläck på världskartan. Det pågår en geografisk kapplöpning i världen, präglad av många misslyckade försök att nå jordens nordligaste punkt – Nordpolen.
Ingenjör Salomon August Andrée har redan gjort sig ett namn som en djärv pionjär genom sina soloflygningar med den egna luftballongen Svea och sina vetenskapliga experiment. När han kommer med idén om att nå Nordpolen med en vätgasballong väcks snabbt intresse hos den svenska kultur- och vetenskapseliten. Vid den här tiden är vätgasballongen en modern konstruktion, och det råder en enorm tilltro till den nya tekniken.
Andrée får beröm för att vara en visionär med nytänk och med stöd från framstående finansiärer som Alfred Nobel och Kung Oskar II inleds projektet med stor entusiasm och optimism.
Planen är att Andrée och hans expeditionsmedlemmar inte ska beträda den ödsliga isöknen, utan istället färdas ovanför den med sin ballong. När de befinner sig vid Nordpolen ska de släppa en boj försedd med svensk flagg som bevis för deras prestation. De planerar även att dokumentera sin resa genom fotografier för att kartlägga det okända landskapet.
Första försöket misslyckas
Efter ett år av omfattande förberedelser, inklusive konstruktion av ballongen, rekrytering av expeditionsmedlemmar och avskedsfestligheter, är Andréeexpeditionen sommaren 1896 redo att lyfta från Danskön på Svalbard. Hit, till en liten ogästvänlig stenstrand mitt ute i arktiska ödemarken, har den europeiska societeten tagit sig för att bevittna detta historiska ögonblick. Med på expeditionen är, förutom Andrée, även meteorologen Nils Ekholm och den 23-årige fysikern och fotografen Nils Strindberg. De har aldrig provflugit ballongen, och avfärden, som skulle ske under pompa och ståt, blir ett totalt misslyckande och ett antiklimax. De gynnsamma vindförhållanden som de väntat på infinner sig aldrig, och efter två månader tvingas de avbryta expeditionen och återvända hem. Problemen fortsätter när Nils Ekholm, den av expeditionsmedlemmarna som har bäst kunskap om arktiska förhållanden, bestämmer sig för att hoppa av. Han konstaterar att gasläckaget från ballongen är större än vad de beräknat och kräver att problemet ska åtgärdas samt att ballongen ska provflygas. Andre anser inte att några åtgärder är nödvändiga och detta resulterar att de skiljs åt. De rekryterar en ny tredje expeditionsmedlem: civilingenjören Knut Fraenkel.
Örnen lyfter från Danskön
Den 30 maj 1897 återvänder expeditionen till Danskön för att återuppta förberedelserna, och den 11 juli, när vindarna äntligen tycks vara på deras sida, lyfter ballongen som Andrée döper till Örnen, med avsikt att styra mot Nordpolen. Men det går inte enligt plan. En oväntad kastvind vid starten får ballongen att tappa höjd. I ett brådskande försök att återfå höjd kastar de ut 200 kg ballast, vilket leder till att Örnen plötsligt stiger alltför kraftigt uppåt. Det är då de inser att ballongens släplinor har lossnat, vilket innebär att de helt förlorat möjligheten att styra. Andrée och hans expedition är nu helt utlämnade till vindarnas nåd, utan någon kontroll över sin färdriktning. Ballongen försvinner snart in bland molnen, och det blir det sista som någonsin ses av expeditionen.
Ensamma i isöken
Det är blött och dimmigt, och expeditionsmedlemmarna kämpar för att hålla ballongen, som täcks av rimfrost, i luften. I ett försök att behålla höjden tvingas de att göra sig av med stora mängder last, inklusive bojen som var avsedd att släppas över Nordpolen. Men efter bara två dagar tvingas de ge upp. De nödlandar på den 82:a breddgraden, 480 kilometer från den steniga stranden på Danskön, mitt ute på isen, utan att någon vet var de befinner sig.
I tre månader kämpar de tre männen med att dra sina slädar och förnödenheter över isen, i hopp om att nå fast mark. Trots deras ansträngningar, som försvåras av isens rörelse med havsströmmarna, upptäcker de snart att de knappt gör några framsteg. De har ingen tidigare erfarenhet av det arktiska klimatet, glaciologi, djurlivet eller något annat som hör till den hårda verklighet de nu befinner sig i. De jagar vilt för att skaffa mat och från Andrées dagboksanteckningar framgår det att de ständigt brottas med magproblem, och tvingas använda morfin och opium för att lindra smärtorna.
Expeditionen når Vitön
Den 5 oktober 1897 når expeditionen slutligen fast mark och de stiger i land på det som idag är utmärk på kartorna som Vitön. Efter 88 dagars överlevnad på isen verkar de ha alla förutsättningar att klara sig genom en övervintring på ön. De är utrustade med varma kläder, fungerande gevär, mediciner och har gott om mat. Här slutar Andrées flitiga dagboksanteckningar tvärt. Under mystiska omständigheter avlider expeditionsmedlemmarna en efter en, antagligen bara några få dagar efter ankomsten till ön.
Andréexpeditionen återfunnen – efter 33 år!
I 33 år råder total okunskap om vad som faktiskt hände med Andrée och hans polarexpedition. Spekulationerna är många, men ingen har sett spår av dem sedan de lämnade Danskön den där sommardagen 1897. Det är inte förrän den 6 augusti 1930 som situationen förändras dramatiskt, när det norska sälfångstfartyget Brattvaag av en slump anländer till otillgänglighetens ön. Där gör två besättningsmedlemmar en sensationell upptäckt. På ön hittar de resterna efter vad som verkar vara ett läger. Snart inser de att de har återfunnit den legendariska Andrée-expeditionen. Man hittar förutom kvarlevorna från de tre expeditionsmedlemmarna bland annat Andrées dagbok och en kamera med filmrullar som man senare lyckas framkalla. Nu framträder en bild av tre unga mäns mödosamma färd över de arktiska isarna. Allt är noga dokumenterat – utom vad som händer på Vitön.
Andréexperten Bea Uusmas teori om dödsörsaken
Teorierna om varför de tre expeditionsmedlemmarna dör strax efter de anländer till Vitön är många: de kan ha frusit ihjäl, syrebrist i tältet, A-vitaminbrist, skörbjugg, kolmonoxidförgiftning, trikinos... Författaren och läkaren Bea Uusma har ägnat nästan 20 år åt att forska om Andréexpeditionens öde och hon tror att en viktig ledtråd är hur männen hittades i relation till varandra på ön. I sin bok Expeditionen - min kärlekshistoria beskriver hon sin teori om hur de tre männen en efter en hastigt avlider. Man har kunnat konstatera att Strindberg dör först då han är den enda som har blivit begravd. Genom att undersöka de kläder som denna hade på sig vid begravningstillfället kommer Bea Uusma fram till att ett troligt scenario är att att han blivit attackerad av en isbjörn. Hon tror även att Fraenkel har skadads i samma attack och senare dör inne i tältet. Andrées kvarlevor hittas på en klippsats. Bredvid sig har han sitt gevär och sin dagbok som han varsamt lindat in i en ylletröja, skohö och längst ytterst ett vattenfrånstötande ballongtyg. Som att han tänker att den ska lämnas åt eftervärlden, att hans expedition inte ska ha varit förgäves . Mörkertiden är i antågande och han är helt ensam. Han kommer att sitta på denna plats i kolmörker i månader. Bea Uusama tror att André i denna stund beslutar sig för att somna in för gott med hjälp av morfin och opium.
Nils och Anna
Hösten innan avfärden med ballongen Örnen som ska förändra expeditionsmedlemmarnas öde för alltid så förlovar sig den yngste av dem, Nils Strindberg, med sin stora kärlek pianoläraren Anna Charlier. Anna vars efternamn betyder gasballong på franska.
Under all tumult som sker när ballongen lyfter från Danskön den där julidagen 1897 så glömmer Strindberg att kasta sitt avskedsbrev till sin käresta som han lovat att göra vid avfärd. Han kastar senare ned det på den otillgängliga ön Fuglesangen i hopp om att det tillslut ska nå Anna. Än i dag har brevet inte återfunnits.
När Strindberg dödförklaras flyttar Anna så småningom till England där hon gifter sig med en annan man. När den sensationella upptäckten om att den försvunna expeditionen hittats når henne långt senare återfår Anna några av de brev som Nils skrivit till henne ute på isen. På Gränna museum kan man i dag bevittna utdrag från ett av breven samt det foto på Anna som Nils Strindberg bar med sig över isen. När hon senare dör, 78 år gammal, lämnar hon efter sig en sista önskan. Den 4 september 1949, samma dag som Nils Strindberg skulle ha fyllt 77 år öppnas Andrées, Fraenkels och Strindbergs gemensamma grav och ett silverskrin med Annas kremerade hjärta placeras intill Nils una.
Lite kuriosa
- Förberedde sitt mottagande. I gondolens packning fanns bland annat ryska rubel och amerikanska dollar och dom finaste kläder – kravatt och älgskinnshandskar. Efter flygningen över Nordpolen skulle sällskapet troligtvis hamna på en välkomstbankett i Ryssland eller Alaska.
- Brevduvor. Som en gåva från tidningen Aftonbladet har de fått 36 stycken brevduvor. Problemet är att duvorna inte blivit tränade att hitta tillbaks. En enda duva återfinns så den skjuts av en skeppare på ett fångstfartyg. Ur brevet kan man läsa: "God fart åt ost 10 grader syd. Allt väl ombord. Detta är tredje dufposten. Andrée".
- Onödig last. De tre männen drar sina 200 kilo tunga slädar över den obamhärtiga isen. När de tvingas göra sig av med en del last för att orka fortsätta väljer de att behålla en hel del märkliga saker som flera uppslagsverk om jordens historia, en bordsduk, kravatter, dragankar, hänglås, portvin och champagne.
- Sista dagboksanteckningen. Det sista som Andrée skriver i sin dagbok när de sitter insnöade i sitt tält på Vitön är: ”Ska bli skönt att komma ut och röra lite på sig." Andréexperten Bea Uusma anser att detta tyder på att de varken är sjuka eller rädda när de kliver i land på Vitön. Efter detta slutar dagboksanteckningarna tvärt och spåren upphör.
- Världsnyhet. Fyndet på Vitön 1930 blev en världsnyhet och uppskattningsvis 100 000 människor följde de tre expeditionsmedlemmarnas begravningståg genom Stockholm.
Källor: Expeditionen – Min kärlekshistoria, Bea Uusma, Den dödsdömda polarexpeditionen – P3 Dokumentär, Gränna Museeum, Stockholmskällan, Populär Historia.