Våra guider bloggar från resan ”Hebriderna & St Kilda” ombord på Sea Endurance.
Dag 4 – 29 april
Från Staffa och Lunga gick vår färd västerut i lugn sjö och siktigt väder. Vid frukostdags ankrade utanför St Kilda, ögruppen allra längst ut i Yttre Hebriderna som inte har haft någon fast befolkning sedan 1930, om man undantar fåren. Dessförinnan var den dock bebodd utan uppehåll i 2000 år och troligtvis betydligt längre än så. Under vandringen på den vackert gröna ön Hirta gav Carol oss en grundlig genomgång av öarnas rika historia.
På eftermiddagen gav vi oss ut i Zodiacerna och utforskade Hirtas granne Dun på andra sidan Village Bay. Även om vädret höll sig beskedligt så var det en imponerande dramatisk syn när Atlantens vågor slog emot de svarta klipporna som reste sig i det närmaste lodrätt ur havet. På de mer beskedliga klipporna låg gråsälar och solade, på vattnet guppade lunnefåglar som badankor och genom luften skar de magnifika havssulorna som spjut.
På vägen åter från St Kilda fick vi mer sjö än vi betalt för, så bara de allra saltaste sjöbjörnarna avnjöt middagen medan vi andra väntade på bättre tider i våra hytter. När ankaret kastades utanför Calanais vid midnatt hade vi dock nått skyddade vatten och vi sussade sött.
I slutet av augusti anordnade nätverket ARCSAR (Arctic Search And Rescue) en viktig katastrofövning på Svalbard ombord vårt expeditionsfartyg M/S Quest. ARCSAR är ett EU-finansierat projekt för att etablera det första formella säkerhets- och beredskapsnätverket för Arktis och Nordatlanten. Under 4 dagar gjorde man olika övningar, hade föreläsningar samt testade ny utrustning. En av dagarna genomfördes ett live scenario ombord på M/S Quest som inkluderade en stor brand- och evakueringsövning. Vår Operations Manager, Henrik Törnberg, var med som koordinator ombord.
Så här löd Henriks ord dagen då han klev av M/S Quest i Longyearbyen, Svalbard:
"Denna räddningsövning har jag varit med och planerat för i fyra år. Totalt fyra dagars övningar och föreläsningar. Idag var det Grand Final med Mass Rescue Operation från ett av våra fartyg. En storskalig, verklighetstrogen och mycket lärorik övning som utspelade sig på Svalbard, på PolarQuest kontoret i Göteborg, räddningscentralen i Bodö och Arctic Explorer kontoret i Tromsö."
Henrik, vilka var det som deltog i detta event på M/S Quest? ARCSAR är ett EU-finansierat nätverk med många medlemmar. I just det här projektet ombord på M/S Quest var 20 olika organisationer från 12 olika länder involverade, de flesta av dessa hade minst en representant med ombord. Vi var totalt ca 50 personer ombord inklusive en journalist och ett filmteam. Totalt sett en imponerade samling av kunskap inom arktisk sjösäkerhet. Utöver det så deltog fartygets besättning samt jag och fyra guider från PolarQuest.
Hur kommer det sig att PolarQuest var delaktiga i det här projektet? För cirka fyra år sedan kontaktade organisationen AECO vår VD, Marie. De berättade om detta projekt och att de behövde någon som organiserade hela resan. PolarQuest var givetvis intresserade av att göra det. Marie gav då mig ansvaret för detta projekt.
Vad är AECO? PolarQuest var år 2003 med och grundade organisationen AECO (The Association of Arctic Expedition Cruise Operators) för att reglera turismen på Svalbard och främja hållbar, miljövänlig och säker turism i området. Idag är organisationen en framstående representant för expeditionskryssningsbranschen i Arktis och en ledstjärna för dem som vill arbeta med hållbar turism. PolarQuest VD Marie sitter med i styrelsen på AECO, där hon tidigare även varit ordförande.
Vilken var din uppgift i projektet? Jag hade en roll som koordinator i det här projektet. Man kan säga att PolarQuest hade ett värdskap och att jag fick en kärnroll i allt som hade med det praktiska att göra, planera resan, koordinera verksamheten ombord och hålla kontakt med fartyget M/S Quest. Jag hade en väldigt central roll och var delaktig i det mesta.
Vad kunde du få för frågor under planeringsstadiet av projektet? Det kunde vara allt möjligt. Kan vi sätta upp kameror ombord? Kan vi fylla fartyget med rök? Kan vi använda fartygets livbåtar? Väldigt roliga och annorlunda frågor och utmaningar som var intressanta att lösa.
Varför tog det fyra år att planera inför projektet? Det gjorde det inte. Planen var att vi skulle genomföra eventet år 2020, men pandemin satte käppar i hjulet och gjorde att alla resor till Svalbard ställdes in två hela säsonger. Det var först säsongen 2022 som vi kunde återvända till Svalbard.
Kan du förklara lite kring hur schemat var upplagt under era dagar ombord? Vi spenderade tre heldagar ute till havs och sista dagen i land i Longyearbyen. PolarQuest guider hade sin vanliga roll samma med fartygets besättning. Expeditionen startade som en vanlig resa med PolarQuest, vi hade säkerhetsgenomgång och gjorde landstigningar bland annat vid Nya London. Dock så var guidernas föreläsningar ombord utbytta mot föredrag som hölls av de olika deltagarna inom ARCSAR’s nätverk. Den tredje dagen genomfördes den stora katastrofövningen som pågick under hela dagen. Sista dagen spenderade vi i land i Longyearbyen. Här gick vi igenom hela övningen steg för steg, vi delade även in oss i grupper och grävde djupare i olika problemställningar.
Var någonstans på Svalbard befann sig fartyget under katastrofövningen? Av logistiska och säkerhetsmässiga skäl kunde vi inte placera M/S Quest på den avlägsna plats som scenariot i övningen utspelade sig, utan vi hade en simulerad position och en faktisk position. Den simulerade positionen var utanför Phippsøya medan den faktiska position var i Sassenfjorden inte så långt ifrån Longyearbyen. Då det inte finns någon form av kontakt med mobilnätet vid Phippsøya, var detta heller inte ett kommunikationsmedel som vi fick lov att använda i övningen. All kommunikation som inkluderades i övningen skedde via VHF-radio eller över satellittelefon.
Kan du berätta om själva katastrofövningen? Hela övningen var baserad på en Mass Rescue Operation (MRO), dvs en räddningsoperation som involverar många människor. I vårt fall hade vi 50 passagerare ombord plus guider och besättning, totalt nästan 80 personer.
Det är mest troligt i ett område som Svalbard är ett annat fartyg som är först på plats följt av helikopter. Därför skulle vi öva på så kallad ship-to-ship-rescue. Scenariot var att en brand hade brutit ut i maskinrummet ombord på M/S Quest och klockan åtta på morgonen gick brandlarmet. Flera personer hade sminkats under morgonen för att göra det hela så verklighetstroget som möjligt. Alla ombord hade en specifik roll att förhålla sig till. Du kunde ha en roll som till exempel panikslagen passagerare eller fått en skada. Även M/S Quest’s vanliga besättning var delaktiga på olika vis. Vi ville testa allt från räddningsaktionen, ny teknik och den mänskliga faktorn. Vi hade samling uppe i loungen och vi sjösatte M/S Quest’s egna livbåtar. Passagerarna på M/S Quest skulle alla evakueras och det gjordes via livbåtar och livflotte till kustvaktens fartyg samt via helikopter. Rökdykare från kustvakten kom ombord för att förstärka de rökdykningsinsattser som gjordes av fartygets egen besättning.
Man testade även mycket ny teknik så som värmekamera från drönare, sända nödsignaler från små handhållna spårningsenheter till satellit samt att använda mobilsignaler för att räkna och spåra människor.
Vilken uppgift hade du under själva övningen? Jag var inte delaktig i själva övningen utan jag körde en av de ”verkliga” gummibåtarna. Vi var ju tvungna att ha beredskap utanför själva övningen ifall att någonting skulle gå snett eller någon skulle trilla i vattnet eller liknande.
Vi på PolarQuest huvudkontor i Göteborg var ju också involverade denna dag, kan du förklara hur? Kontoret i Göteborg kontaktades via telefon av olika parter då larmet gick. Först av räddningscentralen i Bodø sedan var även övningen på kontoret igång. Fartygsägare och en frågvis journalist var också involverade. Personalen på kontoret ägnade hela dagen åt denna övning för att se igenom rutiner, beredskap och agerande. Det här var en väldigt nyttig och lärorik övning både för vår personal i Göteborg samt ute i fält.
Varför genomförde man det här projektet? En stor anledning var att öka samarbetet mellan alla parter och att bygga förtroende mellan turistfartyg, räddningsstationer osv. Hur arbetar och samverkar vi och hur är vi organiserade samt vad finns det för gemensamma resurser. Sen ville vi även testa ny teknik för sök, larm och räddning.
Blev projektet lyckat och kände du att du lärde dig mycket av det? Det hela blev mycket lyckat. Jag var lite nervös innan, för att jag visste att det var många komponenter som skulle samverka och fungera, men vädret var på vår sida och alla samarbeten fungerade förträffligt. Jag lärde mig mycket mer än vad jag hade kunnat föreställa mig.
Vet du om man planerar för ytterligare ett sådant här projekt framöver? Jag vet att det finns en stark vilja att fortsätta med sådana här samverkansövningar i Arktis, men ännu är det inga konkreta planer. Första steget är ju att visa nyttan av denna övningen och sedan försöka ordna finansiering för någon form av fortsättning. Kanske blir det då på någon annan plats än Svalbard. Kanske Arktiska Canada, Island, Färöarna eller Grönland?
Sedan 1999 har vi arrangerat oförglömliga resor till Svalbard. Från maj till september färdas våra tre små expeditionsfartyg som endast tar 12 och 53 passagerare genom denna arktiska vildmark med gnistrande glaciärer, sagolika fjordlandskap och dramatiska bergskedjor. Valrossar vilar på stränderna och valar söker efter föda, medan Arktis konung, isbjörnen, majestätiskt vandrar över isarna. Vi arbetar aktivt med hållbarhetsfrågor och alla våra resor är klimatkompenserade.
Att byta uppkoppling mot avkoppling!
Jag började arbeta på PolarQuests marknadsavdelning mitt under pandemin, en tid då vi fick ställa in två hela säsonger på Svalbard. Men så plötsligt kom dagen då jag själv skulle få chansen att besöka Svalbard och jag kunde inte hejda min entusiasm. Att få resa till Svalbard hade länge varit en dröm. Aldrig hade jag kunnat tro att Arktis skulle kunna överträffa mina skyhöga förväntningar, men oj vad fel jag hade!
Det jag uppskattade allra mest och som jag inte alls hade reflekterat över inför resan, var tystnaden. Nuförtiden är vi i princip alltid uppkopplade, tillgängliga samt omgivna av olika ljud, oavsett om vi är i vår vardag eller på semester, men på Svalbard fick jag och mina 50 medresenärer uppleva en nästintill obeskrivlig tystnad.
När fartyget M/S Quest långsamt lämnade Longyearbyen på Svalbard stod jag ensam ute på däck. Jag hade precis haft ett videosamtal med min familj och såg nu hur täckningen på mobilen ganska snabbt blev sämre, tills texten ”ingen täckning” dök upp. Jag stoppade mobilen i fickan och tittade upp på den otroliga natur som omgav mig. Longyearbyen hade försvunnit bakom oss, solens strålar letade sig fram genom molnen för att lysa upp några få snöklädda berg i horisonten och plötsligt var den där, tystnaden!
Naturen på Svalbard är verkligen enastående och liknar inte något jag tidigare upplevt. Jag besökte Svalbard i slutet av maj och hade turen att pricka in en vecka med otroligt väder då det var nästintill vindstilla, några plusgrader och sol varje dag. Något jag hört inte hör till vanligheterna. Varje morgon vaknade vi till en röst i högtalarsystemet, Rösten tillhörde vår expeditionsledare, Elke. Hon önskade oss god morgon och berättade att frukosten nu var serverad och vad vi kunde se om vi tittade ut genom hyttfönstret.
Några av oss ombord hade anammat en väldigt mysig tradition, vi drack vårt morgonkaffe ute på däck. Vissa mornar var det så stilla att du knappt kunde skilja på himmel och hav. Här gjorde sig tystnaden verkligen påmind. Den öppna atmosfären ombord och avsaknaden av mobiltelefoner ledde även till att du lärde känna många av de andra resenärerna på ett fint sätt. Men samtidigt fanns där alltid en outtalad förståelse om att man ibland bara ville sitta för sig själv och njuta av naturen.
Förutom tystnaden, var det som sagt naturen som fick mig att fullkomligt tappa andan. Jag har aldrig någonsin känt mig så liten förut, på ett bra sätt. Under hela expeditionen såg vi endast vid ett par tillfällen andra fartyg och vi träffade bara någon enstaka människa när vi lade till vid Ny-Ålesund. Utöver det var vi ensamma hela tiden. Jag slogs av hur varierad naturen är på Svalbard. Ena dagen stod jag på stranden vid foten av höga grönbruna berg, nästa dag satt jag i en gummibåt intill en glaciär, för att sedan befinna mig på toppen av ett snöklätt berg och en annan dag tog jag ett iskallt dopp i ett hav fyllt av isflak. Under en sådan här vecka är det svårt att plocka fram några få stunder att berätta om, jag vill berätta allt och lite till och gärna i kronologisk ordning. Allra hest vill jag ta med alla nära och kära till Svalbard för att de ska få uppleva precis det jag upplevt.
Förutom alla otroliga vandringar jag fick vara med om under min expedition, är det några landstigningar som står ut lite extra. En morgon hade vi ankrat utanför Fuglesangen. Planen var att vi skulle göra en gummibåtskryssning längs kusten och sedan stiga iland vid ett fågelberg. En av våra guider sa att det här är en av de bästa landstigningarna och att vi kommer att förstå varför om ett tag. Jag som inte är jätteintresserad av fåglar hade inte så höga förväntningar på denna utflykt, men åter igen blev jag motbevisad. Jag klev ur gummibåten och ner i vattnet på stranden, återigen tackade jag mina kollegor som hade talat om för mig att knähöga stövlar är ett måste på Svalbard. Vi gjorde en kort vandring i den vita snön och ju närmre vi kom fågelberget desto högljuddare blev det. Fåglarna flög sin väg när vi närmade oss. Vi vandrade försiktigt upp på berget för att inte förstöra mossan och spridde ut oss. Några klättrade lite högre upp medan andra stannade kvar vid bergets fot. Alltid i sällskap av våra trygga guider. När vi suttit stilla en stund kom fåglarna tillbaka, vissa riktigt nära. Vi satt där en lång stund med otrolig utsikt över det oändliga havet och kände att vi verkligen var små på jorden. De tusentals fåglar som gjorde oss sällskap här, är de minsta på Svalbard och kallas ironiskt nog för alkekung.
Ett annat väldigt starkt minne var när vi vandrade upp på en höjd i Ossian Sars. På vår expedition hade vi nämligen turen att ha med ett gäng yoga-resenärer med yogainstruktör, Isabel i spetsen. Väl uppe på toppen frågade Isabel om någon hade lust att delta i en kortare meditation. Vi var flera som slog oss ner på marken och med benen i kors och händerna på knäna ledde Isabel oss i en lugn och stilla meditation. Givetvis fick det bli en meditation där vi inte blundade, för utsikten vi hade från platsen vi satt, den ville man inte missa en sekund av. Det blev en väldigt rofylld och stämningsfull stund tillsammans.
När jag åter stod ute på däck och såg Longyearbyen närma sig plockade jag upp mobilen ur fickan och såg att jag hade full täckning igen. Jag blev väldigt lycklig och rörd av att första meddelandet jag såg var ett foto på mina strålande glada barn, men samtidigt kunde jag inte hjälpa att känna ett litet vemod över att stillheten och tystnaden nu var bruten.
Sedan 1999 har vi arrangerat oförglömliga resor till Svalbard. Från maj till september färdas våra tre små expeditionsfartyg som endast tar 12 och 53 passagerare genom denna arktiska vildmark med gnistrande glaciärer, sagolika fjordlandskap och dramatiska bergskedjor. Valrossar vilar på stränderna och valar söker efter föda, medan Arktis konung, isbjörnen, majestätiskt vandrar över isarna. Vi arbetar aktivt med hållbarhetsfrågor och alla våra resor är klimatkompenserade.
Sju fakta om myskoxen – överlevaren från istiden
Isen sträcker sig ända bort till horisonten. Landskapet på östra Grönland är täckt av ett ändlöst snötäcke och temperaturen visar minus 60 grader Celsius. Solen har inte orkat över horisonten på fyra månader. Hur kan någon eller något överleva i en sådan extrem miljö under en längre tid utan att frysa ihjäl? Myskoxen har levt i Arktis under tusentals år. Faktum är att de är byggda för att överleva i världens kanske mest ogästvänliga väderförhållanden. Här kommer sju fakta om ett av planetens sista urtidsdjur.
Myskoxens på nordöstra Grönland kan väga upp till 375 kg och dess närmsta släktingar är får och getter. De springer uppåt precis som getter gör när de är rädda och har samma runda spillning.
Dess namn
Myskoxarna har fått sitt namn efter det myskdoftande sekret de utsöndrar från ögonkörtlarna under parningstiden.
Myskoxar är snöstormsäkra. De är så pass välisolerade så att snön i stället för att smälta lägger sig utanpå den långa pälsen. De yttre hårstråna, som kallas skyddshår, täcker en andra, kortare underull som ger extra isolering på vintern och har åtta gånger mer isoleringsförmåga än fårull.
Värd sin vikt i guld
För 20 år sedan ansågs myskoxarna värdelösa bortsett från sitt kött och brändes efter jakten. Idag är de värda sin vikt i guld efterso man tar tillvara på pälsen. Av den tillverkar man ull som är både mjukare och varmare än kashmir.
När en grupp av myskoxar blir attackerade av en isbjörn flyr de sällan, utan ställer sig istället i en sluten cirkel med de vassa hornen utåt. Ungdjuren håller sig i mitten av cirkeln. Skulle myskoxen få panik och istället ta till flykt, måste den stanna efter ett tag för att inte bli överhettade.
Myskoxens diet
Myskoxarna tar sig till den högst belägna och också mest utsatta delen av tundran för att slippa gräva med hovarna i djup snö för att komma åt sin föda. De livnär sig på rötter, mossor av lavar. Sommartid kompletterar de dieten med gräs och arktiska blommor.
Ögon likt solglasögon
Myskoxens pupiller är horisontella och fungerar likt solglasögon för att reducera solreflektionen från snö och is.
Upplev Grönlands otämjda vildmark med det eleganta 12-passagerarfartyget M/S Balto! Med detta unika fartyg kan vi utforska avlägsna fjordsystem, besöka inuitsamhällen och ta dig till hemliga ankarplatser. Att resa till Grönlands spektakulära kust är en häpnadsväckande naturupplevelse, det arktiska landskapet domineras av isfyllda fjordar, majestätiska bergstoppar och vidsträckt tundra.
Fem anledningar att resa till nordöstra Grönland
Det finns många spektakulära platser på vår jord, men där är några som rör om lite extra i själen. Platser där du påminns om hur små vi människor är i jämförelse med naturens storhet. Platser som gör att du känner dig lite annorlunda inombords när du kommer hem, samtidigt som du inte riktigt kan sätta fingret på varför. Vi har listat fem anledningar till varför vi aldrig slutar att tappa andan när vi besöker nordöstra Grönland, världens största nationalpark.
Fjordarna Här finns världens största fjordsystem, Scoresbysund, som sträcker sig hela 350 kilometer. De till synes oändliga vidderna med snötäckta bergstoppar och strandade isberg som speglar sig i vattnet är något man aldrig någonsin glömmer.
Bergen Bergen på nordöstra Grönland är inga vanliga berg. Tänk dig att färdas på en spegelblank fjord, gå ut på däck och blicka upp mot alptoppar som sträcker sig upp emot 3 000 meter över havet. I jämförelse med omgivningen känns fartyget som ett leksaksfartyg och du själv känner dig som en liten myra…
Isbergen Kanske är det ändå isbergen som gör starkast intryck. Isberg som ibland är större än fotbollsplaner och högre än flervåningshus. Att sitta i en gummibåt och kryssa bland dessa är en svårbeskriven känsla. Den måste helt enkelt upplevas på plats!
Solnedgångarna Det är när solen rör sig mot horisonten och det omgivande landskapet sveps in i nyanser av orange, rosa och lila som en vacker solnedgång verkligen gör skäl för sitt namn.
Tystnaden Inga bilar, inga asfalterade vägar, inga höghus, ingen internettäckning och ingen telefon som ringer. Det enda som hörs är ljudet från fartyget som sakta rör sig framåt i fjordarna, isen som knastrar och fåglarna som cirkulerar ovanför. På nordöstra Grönland lyssnar man till tystnaden.
Upplev Grönlands otämjda vildmark med det eleganta 12-passagerarfartyget M/S Balto! Med detta unika fartyg kan vi utforska avlägsna fjordsystem, besöka inuitsamhällen och ta dig till hemliga ankarplatser. Att resa till Grönlands spektakulära kust är en häpnadsväckande naturupplevelse, det arktiska landskapet domineras av isfyllda fjordar, majestätiska bergstoppar och vidsträckt tundra.
Snaps och polardopp vid Monacobreen
Det var en disig och regnig augustimorgon, M/S Sjøveien seglade tyst och stilla in i Liefdefjorden, omgiven av röda berg och snöklädda bergstoppar. Under frukosten klarnade det sakta men säkert upp och himlen blev fylld av sol och slöjmoln, vattnet låg stilla och den storslagna glaciären Monacobreen blev synlig, gnistrande i ljuset.
Vi gav oss ut med våra gummibåtar och fick bevittna kalvning efter kalvning, enorma ismassor som dundrande rasade ner i vattnet. Vi såg fåglarna som skyndade till platsen för att plocka upp zooplankton som kastas upp från kalvningens gigantiska ras. Vi satt en lång stund och bara njöt i solen och påminde oss själva om var vi befann oss, högst upp på den sista landmassan innan Nordpolen.
På eftermiddagen besökte vi Texas Bar, en ensam trappers hytta, i en liten vik med utsikt över fjorden. Vi klättrade upp längs med bergen, så långt vi kunde ta oss innan det blev för brant, och beundrade den storslagna utsikten. Efteråt, i den gamla hyttan, plockade vi fram ett par väl utvalda snaps och skålade för vår resa. Vi fick höra historier om livet som jägarna hade levt här, hundra år tillbaka. Vi var tacksamma för vårt fartyg, M/S Sjøveien, som väntade på oss i bukten. Vi avslutade dagen med nervösa och inte minst sagt iskalla polardopp, följt av en välförtjänt stund i jacuzzin.
Sedan 1999 har vi arrangerat oförglömliga resor till Svalbard. Från maj till september färdas våra tre små expeditionsfartyg som endast tar 12 och 53 passagerare genom denna arktiska vildmark med gnistrande glaciärer, sagolika fjordlandskap och dramatiska bergskedjor. Valrossar vilar på stränderna och valar söker efter föda, medan Arktis konung, isbjörnen, majestätiskt vandrar över isarna. Vi arbetar aktivt med hållbarhetsfrågor och alla våra resor är klimatkompenserade.
