Tillsammans med min bättre hälft fick jag möjligheten att följa med PolarQuest på en resa till England. En expeditionsresa som gick från Bristol till Oban. Hela resan var i sig en unik upplevelse och dessutom helt nyproducerad. I trevligt sällskap fick vi besöka historiska platser och pittoreska engelska byar med långa ringlande stengator kantade med små hus tätt intill varandra.

Även djurlivet var en höjdpunkt. Ett av mina absoluta favoritdjur är lunnefågeln och den har länge varit på toppen av min bucketlist. Äntligen fick jag förverkliga detta möte och det i tusenfalt. Regnet störde mig inte ett dugg när jag långsamt vandrade fram längs den slingrande stigen på Skomer Island medan de många lunnefåglarna sprang fram och tillbaka framför fötterna på mig.

Ett annat ögonblick som verkligen etsade sig fast i mitt minne var vårt besök på ön Bardsey. Det här var verkligen en resa i sann expeditionsanda med många snabba förändringar i färdplanen. Bardsey var en sådan helt oförutsägbar händelse som blev till en succé. Ön som endast har ett tiotal året-runt-invånare bjöd oss på varm gästfrihet, underbara vyer och riktigt goda scones på öns lilla café. En oväntad och helt fantastisk upplevelse som jag tror att alla på resan ser tillbaka på med ett stort leende!

I början av november packade jag väskan för den långa resan till Argentinas sydspets och staden Ushuaia. Staden är belägen i regionen Tierra del Fuego, som direkt översatt till svenska betyder Eldslandet, och dess bjuder omgivningar på vacker natur och intressant djurliv. Det är en fantastisk plats i sig, men efter en natt på hotell och en dagstur i nationalparken var det dags att kliva ombord på fartyget för att sakteliga tuffa ut genom den vackra Beaglekanalen.

Nu väntade en 21 dagar lång expedition till Falklandsöarna, Sydgeorgien och Antarktis. Första anhalten för resan var den vindpinade ögruppen Falklandsöarna och redan där mötte vi våra första pingviner, de charmiga Magellanpingvinerna som häckar i jordhålor, samt de lite mer attitydstarka klipphopparpingvinerna som smidigt och lätt tar sig fram både mellan branta klippor och höga tuvor av gräs. Falklandsöarna är ett riktigt mecka för fågelintresserade och förutom endemiska fågelarter och pingviner fick vi besöka den vackra svartbrynade albatrossens kolonier. Att kunna sitta bara någon meter ifrån dessa fåglar är en fantastisk upplevelse få förunnade.

Efter två intensiva dagar lämnade vi Falklandsöarna med siktet inställt på den subantarktiska ön Sydgeorgien som är känd sin höga koncentration av djurliv. Trots att jag hade sett flera naturfilmer med Sir David Attenbourgh från samma plats och därför anade vad som väntade, liknade den första landstigningen inte något annat jag tidigare hade varit med om. Att i gryningsljusets första strimma kliva iland på en strand med hundratusentals kungspingviner och hundratals kolossala elefantsälar är minst sagt svårt att smälta, dessutom ramades scenen in av ståtliga berg och glaciärer. Det är många år sedan nu, men jag får fortfarande alltid gåshud av tanken på Sydgeorgiens stränder.

Under våra dagar på den lilla ön besökte vi flera fantastiska platser och kunde kryssa av flera olika pingvinarter och albatrosser från var och ens önskelista. Dessutom fick vi ta del av historiska inslag, som berättelser om de gamla polarfararna samt de valfångstmän som levde här en gång i tiden, men tillslut var det dags att säga farväl till Sydgeorgien, och efter en fartygskryssning i magnifika Drygalskifjorden lämnade vi denna sällan besökta utpost och fortsatte vår färd mot den sjunde kontinenten - Antarktis. Ståtliga albatrosser och eleganta ispetreller följde oss på färden söderut! 

Efter drygt två dagar till havs fick vi syn på de första isbergen som färdas med havsströmmarna ifrån Antarktis stora istäckte. Vissa var små, andra var gigantiska. Kort därefter nådde vi Antarktiska halvön och förberedde oss för vår första utfärd - en landstigning intill en koloni av Adeliepingviner. Då arten endast häckar på Antarktis var det första gången under resan vi såg just den. Nästa morgon steg vi upp tidigt för att ge oss ut på en lite mer krävande vandring upp till toppen av ett mindre berg. Under vår vandring fick vi sällskap av några flitiga hakremspingviner, men väl uppe på toppen var fick vi utdelning för varje droppe svett. Här häckade nämligen samma hakremspingviner, och vyn från deras hem var helt magisk.

Antarktis väldiga glaciärer täcker ibland även de höga bergstopparna, och att ge sig ut på en tur i Zodiacen kan jämföras med att gå konstvernissage, men här är det naturen som är ansvarig för både färg och form. På isflaken runtomkring såg vi sälar såsom Weddell-, krabbätar- och leopardsäl, och efter drygt två och en halv veckor ombord fartyget var hjärnan full av intryck. Vi tog ett sista farväl innan vi lämnade Antarktiska halvön bakom oss för att påbörja vår färd tillbaka till fastlandet.

Här kan du se ett bildspel med bilder från resan som Niklas själv har satt ihop. 

 

Att jag först reste till Arktis och sedan Antarktis var ett lyckokast. Nog för att jag gillar isbjörnar men då är det en, två eller några flera på behörigt avstånd. När du däremot kommer ner till Antarktis är förhållandena helt annorlunda. På framförallt Sydgeorgien är det enorma mängder pingviner som gäller och nu talar vi inte om tio eller tjugo utan främst om tre kolonier med över en kvarts miljon pingviner eller fler i varje. Helt överväldigande men tack vare de långa landstigningarna känns det som att du nästan sitter i knät på dem och bara kan njuta. Särskilt när det gäller de bruna, ulliga, gulliga kungspingvinungarna som man bara skulle vilja krama allihop!

Vi är tillsagda att hålla fem meters avstånd till djuren men det är inte alltid så enkelt! Inte heller verkar dessa förhållningsregler ha översatts till pingvinska, för det finns alltid några tuffingar bland dessa ulltottar som piper och viftar på sina vingunderlag och kommer väldigt nära dig. Vid ett tillfälle lade sig en av besättningen ner på marken och inom fem minuter hade han fem bruna ulltottar på sin rygg – han berättade senare att det hade kittlat enormt och att han fått kämpa för att inte röra sig. Väl tillbaka på fartyget fick vi stränga order av expeditionsledaren att han inte ville se en enda passagerare som lade sig platt på marken under nästkommande landning! Sista landstigningen på Sydgeorgien gjorde vi i Gold Bay – första Zodiacen avgick 04:10 och jag hann med den andra. På en mycket smal strandremsa mötte vi massor av pingviner, huvudsakligen kungspingviner.

Att sedan bara sitta och betrakta dessa pingviner är helt fascinerande. Bakifrån ser de verkligen alla ut att ha ”gällivarehäng” när de vaggar fram. Men underskatta aldrig en pingvin för de är otroligt smarta! När de bygger sina bon av stenar där de ska ligga och ruva är de inte sena att sno från grannen på sina outtröttliga vandringar efter stenar – de tar normalt bara en sten i näbben varje gång så det blir många turer. På den här resan lyckades vi också pricka in den så kallade ”pingvinmarschen” på Cuverville Island, Antarktiska halvön, något som äger rum en gång om året och bara under ett par timmar. En av PolarQuest mest erfarna guider som rest i Arktis och Antarktis under 25 år upplevde detta nu för första gången medan jag prickade in det på min första resa hit ner – inte undra på att jag blivit så betagen i dem! Vi blev sittande i ungefär en och en halv timme medan pingvinerna rundade oss i sin jakt på en plats där de kunde bygga sina bon. Fem sex i bredd men ibland var det några som tröttnade och bröt sig loss. En mäktig och helt oförglömlig upplevelse.

Men kronan på verket av mina pingvinäventyr var nog när jag fick möjlighet att campa hos kejsarpingvinerna med sina ulliga, grå ungar i Gould Bay på Antarktiska fastlandet. Det finns 18 olika pingvinarter och jag har bockat av 13 eller 14 av dem (Humboldtpingvinen är kanske lite fuskig – den såg jag nämligen på ett zoo i Ålesund, Norge), varav tre eller fyra endemiska arter härrör från min senaste resa till de subantarktiska öarna 2019. Detta var ett litet axplock men jag fortsätter min jakt på dessa ljuvliga varelser!