Dag 1  – onsdag 21 augusti

Vår resa inleddes storslaget med en lyxig Mercedes-minibuss utrustad med ett panoramatak som gav oss en känsla av att sväva genom landskapet. Fyllda av förväntan och i trevligt sällskap, lyfte vi i tid och möttes av en otroligt vacker inflygning till Kulusuk. Därifrån promenerade vi till vår väntande Zodiac och efter en kort båtfärd kunde vi kliva ombord på vårt fartyg, där våra guider Nilla och Henry väntade. Kocken hade förberett en utsökt tre-rätters middag och till det ett glas champagne. Dagen avslutades med en färggrann solnedgång.

Dag 2 – torsdag 22 augusti

På morgonen navigerade vi skickligt runt Ammasaliköns sydsida och tog oss in i den storslagna södra Sermilikfjorden. På eftermiddagen gjorde vi en landstigning i Johan Pedersen-fjorden, där fick vi en fantastisk vandring kantad av strandade isberg som låg längsmed strandkanten. När vi återvände ombord tog kapten Kim oss med på en magisk färd djupt in i John Pederson-fjorden (som på grönländska heter Qeertartivatsaap Kangertiva) där vi kastade ankare för natten. Bastun var redo, och både kapten Kim och Karolina tog ett uppfriskande dopp i det spegelblanka havet, medan solen långsamt gick ner över horisonten – en dag värd att minnas! 

Dag 3 – fredag 23 augusti

Dagen började med en spektakulär vy över den mäktiga glaciärfronten, omgiven av isberg i alla storlekar som stilla flöt förbi. Efter en stärkande frukost begav vi oss på en utmanande vandring till toppen av Immikkeertiajik, där belöningen var en panoramautsikt utöver glaciären. Efter lunch fortsatte vi att segla längre norrut in i den majestätiska Sermilikfjorden och ankrade för natten mitt i en värld av isberg – en drömsk plats som för alltid kommer att stanna kvar i våra hjärtan. 

Dag 4 – Lördag 24 augusti

På morgonen besökte vi en arkeologisk utgrävningsplats vid Sermilikfjordens västra strand. I den nedlagda byn Umiattuartivit fanns ett urval av tre torvhus som gav oss en unik inblick i hur inuiterna levde för cirka hundra år sedan. Efter lunch tog vi oss djupare in i Sermilik med sikte på den mystiska Helheimglaciären. Det var jubel ombord när vi seglade in i Sermilikfjordens mynning, med Helheimglaciären till vänster, Fenrisglaciären i mitten och Midgårdsglaciären till höger. På 66°15' nådde vi vår nordligaste punkt, vände om och fortsatte vår resa söderut med glädje i hjärtat. Dagen avslutades med att fartyget kastade ankar precis runt hörnet från morgondagens destination, den lilla bosättningen Tiniteqilaaq.

Dag 5 – söndag 25 augusti

Efter frukost gjorde vi ett besök i Tiniteqilaq, där vi besökte bosättningen som ligger precis ovanför den isfyllda Sermilik-fjorden. Den påtaglia tystnaden på en söndag bidrog till den otroliga utsikten över fjorden och dess isberg. Under lunchen passerade vi genom det smala och natursköna Ikaasatsiaq-sundet på väg till Kuummiit. De branta bergen med sina majestätiska glaciärer bjöd på en otrolig utsikt. Äntligen var det dags att se Kuummiit på nära håll, något som vi tidigare bara hade skymtat på långt håll. Några av oss fick uppleva fina möten med lokalbefolkningen och fick fångat oförglömliga ögonblick på bild. Vi vandrade upp till en platå och möttes av en magnifik utsikt! Efter ännu en utsökt lunch kryssade vi genom Ikassaq-passagen och ankrade för natten utanför byn Ikatoq. På allmän begäran delade Nilla med sig av foton och berättelser från sin tid på Östgrönland. Vi sov gott tills Henry knackade på dörren för att vi skulle få se det magiska norrskenet.

Dag 6 – måndag 26 augusti

Idag gav vi oss ut för att utforska den tidigare amerikanska basen, Bluie East Two, på den historiska platsen Ikateq. Det var fascinerande att höra att det en gång i tiden fanns över 200 000 tunnor där. Nu liknar det mer något ur en Mad Max-serie. När vi kryssade genom Ammassalik Fjord höll vi ögonen öppna efter valar och belönades med observationer av både knölvalar och vikvalar. Vi ankrade för natten i King Oscar's Harbor strax utanför Tasiilaq, där Allan och Exy, som hade imponerat på oss med sina kulinariska färdigheter under hela resan, överraskade oss med en grillfest i solskenet - en njutning för alla!

1. Den största arten i delfinfamiljen

Späckhuggaren är en tandval och den största i sin familj Delphinidae, som även inkluderar de arter som vi kallar delfiner.

2. Sociala varelser

Späckhuggare är mycket sociala djur som lever i flock – i komplexa och välorganiserade grupper. Dessa grupper kan bestå av upp till 40 individer.

3. Utbildar varandra

Kunskap och beteenden som behövs för att överleva i havet  överförs från generation till generation. Späckhuggarna har en mycket stabil social organisation och ett djur stannar ofta i samma flock hela livet.

4. Olika dialekter

Varje späckhuggarfamilj har sin egen unika dialekt, vilket möjliggör för dem att skilja sig från andra och kommunicera effektivt under jakt och social samvaro.

5. Hög intelligens

Späckhuggare är kända för sin höga intelligens och förmåga att lösa problem, vilket de också använder när de jagar i grupp. Faktum är att de har näst störst hjärna av alla havslevande djur om man jämför hjärnans massa med djurets storlek. 

6. Lång livslängd

Medelåldern för späckhuggarhonor är runt 50 år, men det finns exempel på att de kan nå en ålder av 90 år. Hanarna lever upp till 40 år. 

7. Fortplantning

En späckhuggarhona blir könsmogen vid 8-10 års ålder, men hon får inte sin första kalv förrän hon är omkring 14 år gammal. Hanarna blir könsmogna först senare, ibland inte tidigare än vid 16 års ålder. En vuxen hona kan få en unge vart tredje år, men genomsnittet är en unge vart åttonde år.

8. Använder eko-lokalisering

Späckhuggare använder eko-lokalisering för att lokalisera och identifiera objekt omkring sig i vattnet, genom att utsända ljudvågor som studsar tillbaka. Detta hjälper dem att navigera och jaga i mörka eller grumliga vatten.

9. Apex-rovdjur

Späckhuggare är apex-rovdjur, vilket innebär att de står högst upp i näringskedjan och har inga naturliga fiender. 

10. Kosmopolitiska djur

Späckhuggare finns i alla världens hav, från Arktiska och Antarktiska vatten till tropiska hav. Utanför Norges kust finns cirka 1500 stycken, hur många som finns totalt i världshaven vet man inte.

Vill du också ha chans att se späckhuggare?

Följ med oss på en spännande resa med det lilla expeditionsfartyget M/S Stockholm. Vi utforskar de djupa nordnorska fjordarna utanför Alta, där grupper av knölval och späckhuggare brukar samlas för jakt. Detta samtidigt som vi hoppas få uppleva det majestätiska norrskenet. 

Läs mer om resan: 

Valar och norrsken i Nordnorge 2024

Källor: Sources: WWF, National Geographic, Science Magazine, Whale and Dolphin Conservation

Byggnaderna användes igen av forskare under det internationella polaråret 2007/2008. Forskningen fokuserade på glaciologin vid Vestfonna och Austfonna, samt på lokala miljöföroreningar och klimatförändringarnas effekter på det lokala ekosystemet.

Gästerna får själva välja vilken vandring eller aktivitet de vill delta i. Vandringens längd eller distans är ofta ett mysterium tills den är över, eftersom gruppen måste anpassa sig till den långsammaste deltagaren. Därför finns det vanligtvis 3 till 4 vandringsalternativ på land. 'Den långa vandringen,' även kallad 'attackgruppen,' fokuserar mer på själva vandringen än på fotografering. 'Medelvandringen' innebär ofta att man besöker samma platser som under den långa vandringen men tar längre tid, vilket ger mer utrymme för fotografering längs vägen. Slutligen finns 'den korta vandringen,' ofta kallad 'poesigruppen,' som håller ett långsammare tempo, kanske spenderar tid vid en stuga, utforskar växter eller strosar längs stranden, där terrängen är relativt lätt att gå.

Med gruppen som valde den långa vandringen gav vi oss iväg över de upphöjda stränderna och längs åsar fyllda med Svalbards äldsta fossiler, inklusive stromatoliter. Vi fortsatte till toppen av Kinnberget, som står 128 meter högt och erbjuder en fantastisk utsikt över Murchinsonfjorden och Oddneset. Här tog vi oss tid att vila och njuta av det vackra landskapet.

På vägen tillbaka gjorde vi en liten avstickare och tog oss tid att stanna och utforska byggnaderna i Kinnvika. Förutom stora baracker med flera sovsalar hittade vi ett observatorium för norrskensforskning och en fullständig verkstad med ett garage. Det fanns till och med en bastu (tyvärr stängd för besök) — det är ju trots allt svenskar och finnar! Vi stötte även på ett gammalt amfibiefordon, vilket väckte intresse hos flera män i gruppen.

Totalt tillbringade vi ungefär 3 timmar på land, där vi njöt av både vandringen och den rika historien. Det är fantastiskt att veta att denna landstigningsplats kommer att förbli öppen i framtiden, så att fler människor kan uppleva denna unika och historiska plats.

Dimman dröjde sig kvar vid horisonten och vakade över oss på ett olycksbådande sätt, men hölls tillbaka av den lätta brisen och den gnistrande solen som strålade från glaciärens kant. Då och då hördes en duns eller ett klingande ljud eka genom fartyget när is träffade fronten under vår färd genom isen.

Då och då skymtade en ringsäls klotrunda ögon när den stack upp huvudet ur vattnet, som om den gav oss tillåtelse att passera in i sitt rike.

Glaciärfronten tornade upp sig över oss, och vi kunde urskilja lager av snö som hade samlats under tusentals år. På avstånd hördes dånet från vattenfall som störtade ner i det kalla Arktiska havet, strömmande från gigantiska smältvattenkanaler djupt inne i iskalotten.

Vi kryssade längs den till synes oändliga glaciärfronten. Precis när vi trodde att vi hade nått slutet, rundade vi ett hörn och möttes av ännu en massiv isvägg som sträckte sig långt bort i fjärran.

Vi åt lunch medan vi låg för ankar och började förbereda oss för eftermiddagens Zodiac-kryssning. Vi drog på oss dräkterna och gav oss av mot Skrikholmane, där minst 50 valrossar hade dragit sig upp på de låglänta öarna.

Efter att ha kryssat i den lugna dyningen anlände vi till öarna. Djuren var i alla storlekar och åldrar, och det verkade vara en grupp honor. Det fanns ungar i olika åldrar utan betar. Ljuset var vackert och fick valrossarna att lysa i solljuset. Mödrarna låg vid vattenkanten med sina ungar, och på det eleganta sätt som bara en valross kan, gick de i och ur vattnet.

Beroende på vilket objektiv som används för fotografering eller videoupptagning kan ett djur uppfattas närmare än vad det är. Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.