Efter Svalbard: Tankar efter en vecka åter i verkligheten
Hur mycket äventyrare behöver man egentligen vara för att trivas under en expeditionskryssning i Arktis? Känner man sig isolerad ombord? Vad har man på sig för att klara av kylan och hur tar man sig i och ur en gummibåt? Det var några av frågorna som Marianne Wanneby funderade på innan hon reste till Svalbard med Sea Endurance och som hon nu har svaren på. Ta del av hennes reflektioner, efter en vecka tillbaka i verkligheten.
Kontraster och overklighet
Taxichauffören som körde mig hem från Arlanda förra veckan trodde att jag skämtade när jag sa att jag kom direkt från Arktis och vissa stunder känns det fortfarande helt overkligt att jag har befunnit mig bland glaciärer, isflak och öar där människan knappt satt sin fot. Kontrasten mellan livet bland fjordlandskap och dramatiska bergskedjor och centrala Stockholm i skir försommargrönska, kunde inte vara större.
Många frågor innan avresan
Jag måste erkänna att jag var ganska nervös dagarna innan resan. Jag är väldigt långt ifrån en äventyrare som person även om jag älskar vilda djur och vacker natur. Hur skulle en kontrollmänniska som jag uppleva den extrema arktiska miljön? Skulle det kännas jobbigt att vara isolerad på fartyget, så långt ifrån resten av världen och under sju hela dygn? Hur skulle jag klara av kylan? Det var frågor som jag funderade på innan avresan, men som jag nu vet svaret på.
Kryssningar med gummibåt
För det första är man inte fysiskt isolerad på fartyget under speciellt många timmar i sträck. Varje dag, om vädret tillåter, har alla deltagare möjlighet att följa med på kryssningar i gummibåtar som varar upp till tre timmar. Gummibåtarna (eller Zodiacerna som de också kallas) är förvånansvärt stabila och varje gång du stiger i och ur får du hjälp av rutinerade guider och personal med sjömansgrepp, oavsett om du är 16 eller 86 år.
Landstigningar med chans att vandra
Om guiderna anser att det är säkert, blir det även landstigningar med chans att till exempel gå i snöskor, vandra längs strandbrynet och spana efter vilda djur eller bestiga en slutmorän. Vi kunde ofta välja svårighetsgrad på vandringarna – gå kort och flackt eller i lite raskare tempo med höjdskillnader.
Guider i världsklass
För det andra. Från minuten jag gick ombord på Sea Endurance, kände jag mig trygg och väl omhändertagen av guiderna och personalen. Elke, Zet, Hadleigh, Manda och Eirik som var guideteamet jag reste med, är extremt kompetenta, flexibla och säkerhetstränade till max.
Alla guider som jobbar för PolarQuest har mångårig erfarenhet av expeditionskryssningar i den här typen av miljöer. De har studerat ämnen som geologi, ekologi, genetik, marinbiologi och zoologi på universitetsnivå och kan konsten att dela med sig av sina kunskaper på ett passionerat sätt. Många av dem har specialområden som de gärna föreläser om mellan utflykterna och måltiderna. Man kan fråga dem vad som helst om den arktiska miljön, djuren och naturen och de kan svara och förklara på ett pedagogiskt sätt.
Ny fascination för is
Jag trodde aldrig att jag skulle bli så intresserad av is till exempel. Att ljudet av luftbubblor med högt tryck som spricker i isen skulle vara så fascinerande. Att jag skulle älska att betrakta isens olika formationer, färger och att de tysta polarminuterna som guiderna uppmanade oss till skulle vara så magiska. Att det skulle vara så mäktigt att lyssna på tystnaden.
Avskildheten, närvaron och kylan
För det tredje, det är avskildheten som gör att man kan vara fullkomligt närvarande i nuet. Jag tror inte att jag har varit så närvarande i stunden på flera år. För när man tar bort allt brus som det innebär att leva konstant uppkopplad och beger sig till en av världens mest avlägsna platser så finns det ju inte längre något som kan stjäla fokus från ens intryck. Det enda är i så fall kylan. Trots fem lager inklusive en tunn dunjacka frös jag under de första utflykterna. Termometern visade bara -2 grader Celsius som minst, men våren i Arktis känns kyligare. I alla fall när du sitter still i en gummibåt och är en klenis som jag. Hemligheten är att klä på sig ännu mer, med vind- och vattentäta skal-kläder över underställ i ull, mellanlager i till exempel fleece och en tjockare dunjacka. Sen måste man försöka röra på sig emellanåt för att få igång blodcirkulationen. Mina livräddare och bästa vänner var alla värmepåsar som jag stoppade vid anklarna i stövlarna och vid handlederna i mina innervantar. Men det var förstås inte kallt hela tiden. Under flera gummibåtskryssningar var det helt vindstilla och man kunde känna solen värma. Det var helt oslagbart!
Den största känslan
Om jag skulle begränsa mig till en enda känsla som beskriver mina upplevelser på Svalbard så är det tacksamhet. Tacksamhet för att jag har fått besöka en av jordens mest spektakulära och ömtåliga vildmarker och samtidigt färdas så bekvämt i de stora upptäckarnas fotspår. Och i sällskap av så kunniga guider. Hatten av för PolarQuest som gjorde denna resa möjlig!
Destinationer
-
Sedan 1999 har vi arrangerat oförglömliga resor till Svalbard. Från maj till september färdas våra tre små expeditionsfartyg som endast tar 12 och 50 passagerare genom denna arktiska vildmark med gnistrande glaciärer, sagolika fjordlandskap, vidsträckt tundra och dramatiska bergskedjor. Valrossar vilar på stränderna och valar söker efter föda, medan Arktis konung, isbjörnen, majestätiskt vandrar över isarna.