Det är lätt att tro att mörkertid och polarnatt är samma sak, men så är det inte. Skillnaden definieras av hur långt solen är under horisonten. Polarnatten är en sällsynt företeelse som inträffar på norra halvklotet vid latitud 72°34' och längre norrut. Den särskiljs av att solen går ner mer än 6 grader under horisonten. På Svalbard varar polarnatten från den 14 november till den 29 januari och klassas som "civil polarnatt", vilket innebär att även om mörkret är totalt, kan man förvänta sig en viss skymning vid horisonten mitt på dagen. Trots detta upplevs polarnatten oftast som konstant mörk både dag och natt, eftersom Svalbards bergiga terräng döljer horisonten på avstånd.

Som tidigare Svalbardsresident och med ett aktivt guideyrke där året om har vår expeditionsguide, Olivier Kopp Wålberg, en unik insikt i livet på denna plats där solen inte går upp på flera månader. Vi tog tillfället i akt att ställa några frågor om hur denna extrema vintertid förvandlar Svalbard och hur den påverkar människor som bor där.

Hur skulle du beskriva polarnatten?

– För många människor är polarnatten en tid då Longyearbyen lugnar ner sig och går in i "dvala". Lokalbefolkningen finner lugn och ro och det pågår också en hel del socialt umgänge i staden, till exempel jazzfestivalen. Polarnatten består av en oändlig stjärnhimmel när vädret är klart och vi har turen att kunna se norrsken två gånger om dagen. Norrsken på dagen och norrsken på kvällen. Det är en fantastisk tid.

 Hur är det att bo på Svalbard under de månader då solen aldrig går upp?

– Allt har sina för- och nackdelar. Fördelen är att vi får mer tid att vara tillsammans, vara sociala, gå ut på någon av de många restaurangerna i stan och se norrskenet väldigt ofta. Det är en bra tid för människor i Longyearbyen att koppla av efter en lång högsäsong. Nackdelarna är att det är mörkt hela tiden. Våra kroppar behöver dagsljus för att fylla på energidepåerna, så vi är oftare trötta, sover mer och har lite mindre energi. Men med bra rutiner som mat, motion och socialt umgänge går det väldigt bra. Det första året på Svalbard är ofta det tuffaste. Sedan blir man mer van vid det.

Är det någon aktivitet på Svalbard under de mörka månader?

– Under polarnatten har vi flera aktiviteter i Longyearbyen, till exempel lägerkvällar med god mat och föreläsningar, norrskensjakt, museer, stadsvandringar, bergsvandringar och gruvbesök. Så snart snön har fallit tillräckligt mycket startar också turer med snöskoter och hundspann i närheten av Longyearbyen. Det är definitivt en bra tid att besöka Svalbard eftersom det är färre turister och mer utrymme för att koppla av och njuta av mörkret.

Hur påverkas man av de extrema skillnaderna, från midnattssol till polarnatt?

 – Vi märker naturligtvis en skillnad i energinivå. Den genomsnittliga sömntiden under polarnatten är 10,5 timmar och under midnattssolen 4 timmar. Många känner sig tröttare och mer utmattade och behöver hålla sig aktiva. Många väljer att semestra utomlands och i varmare klimat när säsongerna är över för att ta igen lite sol- eller nattetid. Nackdelarna med midnattssolen är att vi mycket sällan är trötta och därför ofta får sömnbrist, vilket inte heller är bra.

Kan man enligt din åsikt "lagra energi" från den ljusa årstiden för att klara av den mörka?

– Du kan definitivt lagra mycket energi under sommaren. Men när midnattssolen är över har många av oss sovit så lite och arbetat så mycket att vi längtar efter den mörka årstiden och att få sova igen utan att behöva tejpa igen fönstren med aluminiumfolie eller mycket mörka gardiner.

Källor: Visit Svalbard och SMHI

©Erik Edvardsson

Vänligen notera: Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.

Första anhalten på Falklandsöarna, West point island, nåddes sedan tidig morgon. Vi blev varmt välkomnade vid vår första landstigning av det trevliga paret som sköter om ön åt dess ägare. Till vår stora förtjusning serverades vi på deras gård ett överdådigt engelskt afternoon tea med scones och sju sorters kakor. Alla hembakta efter recept från ett vältummat exemplar av den svenska kokboken "sju sorters kakor", som den halvsvenska värdinnan hade i sin ägo. Lite småkakor och varmt te värmde verkligen gott i det lilla köket på denna avlägset belägna, vindpinade plats!

En omärkt grav täckt av vårblommor på bakgården till bondgården, ledde in samtalet vid fikastunden på den svensk-amerikske mannen Lars-Eric Lindblads livshistoria. Han föddes i Sverige, utvandrade till Amerika som ung och blev sedemera en framgångsrik företagare i resebranschen efter att han lanserat konceptet expeditionskryssning — resor till avlägsna platser, riktade till allmänheten, med spännande landstigningar, vandringar och zodiakkryssningar. Detta var något helt nytt på 1960-talet och väckte stort intresse!

Den allra första landstigningen på den första expeditionskryssningen 1968 skedde just här på West point island med fartyget Navarino. När Lindblad efter en lång och framgångsrik karriär gick bort 1994 så var hans sista önskan att få vila i en omärkt grav täckt av den för Falklandsöarna endemiska Feltons blomma, på denna ensliga plats i sydatlanten där allt startade.

Men det fanns mycket mer än fika och historier att fokusera på denna dag! Under en promenad på ett par kilometer åtföljdes vi av ett par nyfiket närgångna exemplar av den sällsynta strimkarakaran, som är vanlig just på denna ö. Vi vandrade över gröna kullar, fläckvis täckta av knallgult blommande, kokosdoftande ärttörnebuskar, och nådde slutligen en fågelkoloni på andra sidan ön.

Där delades häckningsplatserna på den steniga slänten broderligt mellan mängder av klipphopparpingviner och svartbrynade albatrosser, vissa grannar kom bra överens, medan andra ständigt smågnabbades om utrymmet. En albatross glidflög majestätiskt och till synes helt utan ansträngning ner på klippan och hälsade ömsint på sin utvalda partner genom att de en lång stund gnuggade näbbarna mot varandra.

De stackars små klipphopparpingvinerna fick jobba desto hårdare, för att med sina små jämfotahopp centimeter för centimeter ta sig alla höjdmeter upp och ner från den höga, branta klippan till vattnet för att äta. Men även de verkade, på de glada gnisslade läterna att döma, bli glada över att se sina partners komma hoppande: “De låter ju som gnisslade vagnshjul!”, sa någon.

Vi återvände till Ocean Nova för att smälta intrycken och avnjuta en god lunch, medan vi stävade vidare mot nordost och nästa mål, Saunders island. Där blev det en utmanande landstigning på eftermiddagen i 20 m/s och vågor som slog in mot stranden. In i det sista var det osäkert ifall vi skulle lyckas komma iland, vi fick rapport om att ett annat fartyg hade ställt in sin landstigning tidigare under dagen på grund av väderförhållandena. Några av oss guider åkte iklädda torrdräker in i förväg för att undersöka förhållandena inne vid stranden närmare. Förtruppen lyckades ta sig in och gav klartecken åt resten av oss.

Lite blött blev det, men det var snabbt glömt när vi steg iland på den långa vita sandstranden och möttes redan vid vattenbrynet av gentoopingviner på väg både upp och ner i vattnet. Längre upp på stranden låg deras partners och ruvade uppe på sina små stenhögar till bon, tålmodigt väntande på vaktavlösningen.

Redan efter ett par hundra meter kom vi till andra sidan av det smala näset och möttes av åsynen av en ännu större och vitare sandstrand än den vi landstigit på. Här vaggade ännu fler gentoopingviner omkring, men i en klunga för sig själva stod även en mindre koloni av kungspingviner, både vuxna exemplar och fjolårsungar. Ungarna var vid det här laget nästan lika stora som de vuxna, men ändå är de helt beroende av föräldrarna för sin överlevnad. Detta eftersom de fortfarande, under sin andra sommar i livet, är iklädda sin fluffiga bruna ungfågeldräkt, som till skillnad från de vuxnas inte är vattentät. 

"Den ser ut som en torktumlad björn!", sa någon om de tufsiga bruna uppenbarelsena, och vi skrattade gott åt den träffsäkra liknelsen.

Vid bortre ändan av stranden höjde sig en brant som stupade ner i havet, högt däruppe hade en koloni med klipphopparpingviner, trogna sitt artnamn, valt att bosätta sig. 

Längre ner på den gräsklädda slänten var marken perforerad av håligheter, men inga pingviner syntes till. Inte förrän vi alldeles strax skulle gå tillbaka till zodiakerna, då tittade en blyg Magellanpingvin plötsligt till allas förtjusning ut ur sin bohåla. Sedan en till, och ännu en! 

Lite saltstänkta och vindrufsiga, men mycket belåtna över att redan första dagen fått äran att träffa på hela fyra olika arter av pingviner återvände vi till vårt flytande hem för de kommande veckorna.

 

Mattias Klum älskar mångfald och att bli berörd, både av det stora i det lilla och det lilla i det stora. Oavsett om det handlar om de små undren på våren när blåsipporna tittar fram eller den majestätiska närvaron av bergsgorillor i Rwandas frodiga skogar. Med hela världen som sitt arbetsfält har han bevittnat otaliga underverk, men för honom är Svalbard en av de mest unika destinationerna på vår planet.

”Landskapet är makalöst vackert: oändligt stort, ointagligt och egentligen ganska ogästvänligt. Jag älskar känslan av att vara liten och känner en djup ödmjukhet och kärlek inför den makalösa naturen. Det är en svårslagen plats".

Mattias deltog i en av säsongens sista expeditioner som avgick i början av september. Resan beskriver han som mycket varierad. Vädret spelade en avgörande roll och skapade gynnsamma förhållanden både för landstigningar och observationer från däck.

"Vi fick verkligen uppleva Svalbards olika ansikten. Det kunde gå från att vara riktigt soligt och varmt på däck till en nästan ogenomtränglig dimma. Vi hade turen att slippa ihållande grått väder och starka vindar, och jag tror att alla fick en känsla av hur otroligt vackert och dynamiskt Svalbard är."

De fantastiska mötena med djurlivet var en annan höjdpunkt som både Mattias och hans medresenärer verkligen uppskattade. Trots att många fåglar redan hade flyttat söderut, var fågelbergen fortfarande fyllda med eftersläntrare. Vidare fick de möjlighet att observera flera isbjörnar och valrossar i olika situationer, samtidigt som de kunde bevittna polarrävar och Svalbardsrenar som vandrade över de vidsträckta landskapen.

"Att få se blåval från fartyget var också något alldeles exceptionellt. Det är verkligen en unik värld på så många sätt."

Foto- och filmuppdrag har tidigare fört Mattias till Svalbard, både under polarnattens mörkaste månader och på sommaren när solen aldrig går ner. Som på alla platser med tydliga årstidsskiftningar genomgår naturen olika skeden, vilket skapar varierande upplevelser beroende på när man väljer att resa.

"Jag tycker att alla årstider är lika fantastiska. För mig som fotograf är diversiteten väldigt spännande; det ger mig möjligheten att skapa en fullständig bild av platsen. Det är magiskt när ljuset återvänder på våren och mängder av arter får sina ungar. Det är en dramatisk tid. Sedan kommer sommaren och midnattssolen. Vi är vana vid ljusa nätter i norr, men på Svalbard är det ännu mer extremt."

Denna gång deltog Mattias som inspiratör och föreläsare ombord. Han delade med sig av sin expertis inom hållbarhet och natur, samtidigt som han stod till förfogande för frågor om fotografering. Ombord fanns en varierad skara av gäster, från erfarna fotografer med avancerad utrustning till nybörjare som ville lära sig att ta bättre bilder med sina mobilkameror.

”Jag tyckte att det var kul. Alla ombord hade olika förväntningar och förhoppningar. Ofta lägger vi mycket fokus på tekniken inom fotografi, men jag anser att det allra viktigaste är att förmedla känslan. Att veta vad du vill berätta och hur du ska kunna göra det du känner och ser rättvisa. Det är alltid lika givande när man lyckas få fram olika personligheter, oavsett deras erfarenhetsnivå.”

Mattias, som i sin yrkesroll ofta reser ensam eller i ett mindre team, upplevde det sociala samspelet och gemenskapen ombord som något mycket fint.

”Efter att ha delat en rad fantastiska upplevelser och spenderat flera dagar tillsammans på båten, kulminerade en kväll i nästan en manifestation av glädje. Alla deltog och verkade superglada. Man brukar ju säga att delad glädje är dubbel glädje, det är något väldigt sant i det. ”

Att dela ett ögonblick med en eller flera andra personer, oavsett om det är något man tidigare upplevt eller inte, är något som Mattias finner mycket berörande på många sätt. Hans roll ombord innebar också, som han själv uttrycker det, att ”extrapolera upplevelsen” genom att dela minnen och andra referenser för att hjälpa mottagaren att förstå uniciteten i ett visst djurmöte eller en särskild naturupplevelse.

”Om man står där tillsammans och ser delfiner som hoppar i motljus långt borta vid horisonten, då kan man vända sig till varandra och säga: wow, såg du det? Var det inte fint? Sen kanske jag berättar någon anekdot om delfiner, och så har vi alla delat de sekunderna av fascination.”

Lätet från flygande smålommar var något annat som väckte starka personliga känslor hos Mattias.

”Det var en av de första fåglarna som jag blev besatt av som ung fotograf och en av de första bilderna som jag någonsin sålde föreställde en flygande smålom. Att höra dem gick verkligen rakt in i hjärtat, och jag kände ett starkt behov att dela den upplevelsen med alla som var i närheten."

En plats som många drömmer om att besöka är den mytomspunna Vitön. Under denna expedition var väderförhållandena tillräckligt gynnsamma för att nå ända fram. Mattias berättar om hur han och flera andra ombord blev mycket entusiastiska när de närmade sig strandkanten med gummibåtarna. Där möttes de av en isbjörnshona som lufsade fram och lade sig på ett perfekt avstånd från det monument som alla hade sett fram emot att se.

"I vanliga fall reagerar alla med stor glädje när de ser en isbjörn, men här väckte det istället en del missnöje. Situationen blev nästan komisk."

Även om det blev något av ett antiklimax att inte få gå i land, så tyckte Mattias ändå att det var en fin upplevelse att få komma så nära denna lilla ö och få en känsla av hur Andrée och de andra expeditionsmedlemmarna hade det under sin ödesdigra resa.

"De var verkligen väldigt utsatta. Alla fick nog en känsla av hur ödmjuk och liten man känner sig i denna fantastiska, karga och på många sätt motstridiga natur."

En sak som Mattias ofta känner när han arbetar i extrema miljöer, inklusive Svalbard, är att dessa platser egentligen inte är avsedda för människor.

”Vi är en allsidig art, men egentligen är vi inte särskilt bra på något. Vi är nakna, klena generellt, kan inte flyga, springa snabbt eller simma särskilt bra…”

Att vara på en sådan här typ av resa, där man inte konstant matas med upplevelser, tror Mattias kan vara en värdefull erfarenhet. Man befinner sig här på naturens villkor och lär sig att se saker på ett annat sätt. Man uppskattar tystnaden, stillheten och de vidsträckta landskapen.

”Plötsligt kanske man ser en blåval, en majestätisk stormfågel som glider förbi, eller några valrossar som vältrar sig på en strand. Men det kan gå flera timmar emellan sådana ögonblick. Jag tror att det är väldigt sunt på många sätt. ”

Något som många uppskattar med våra expeditioner på Svalbard är förmågan att kunna vara helt närvarande i stunden, utan uppkoppling eller kontakt med omvärlden. För Mattias, som är van vid att tillbringa långa perioder ute i fält med endast en satellittelefon som nödkommunikation, var upplevelsen inte unik, men ändå mycket värdefull.

”Jag tycker det är jättesunt. Det är bra att man kan fokusera på upplevelsen och på att umgås med andra människor. Att vara fri från ständig uppkoppling känns själavårdande på många sätt."

För Mattias är resande något som sträcker sig långt bortom glädjen att se vackra isberg eller majestätiska isbjörnar.

”Jag engagerar mig inte i projekt om jag inte känner att de är meningsfulla. Med tanke på den press vi sätter på vår planet, så är Arktis ett av de livgivande systemen som jorden behöver för att fungera. Genom att vistas där kanske vi alla kan vara ambassadörer för en miljö som vi måste vara oändligt rädda om.”

På frågan om han, precis som så många andra, har drabbats av den så kallade polarbacillen — en evig längtan att återvända — svarar han lite skämtsamt att han är full av baciller: havsbaciller, regnskogsbaciller, polarbaciller… Men blir sedan snabbt allvarlig.

”Jag älskar diversitet och att bli berörd. Vår värld är enastående, men vi lever i en tid där vi måste göra kloka val. Vi har inte råd att exploatera, förstöra, utfiska eller utnyttja känsliga platser för oljeutvinning. Det är mycket viktigt för mig att välja arrangörer som värnar om naturen, respekterar kulturen och aktivt arbetar med hållbarhet — som tar ett ansvar. Därför samarbetar jag endast med företag som delar dessa värderingar."

Om Mattias Klum

Mattias Klum är en professionell fotograf, filmare och konstnär med över tre decennier i branschen. Han är internationellt erkänd för att beskriva, visualisera och porträttera djur, växter, kultur och naturmiljöer i en rad olika medier. Hans verk har publicerats i många internationella tidskrifter, såsom National Geographic, BBC Wildlife och The New York Times. 

För sitt betydande arbete har han mottagit flera prestigefyllda utmärkelser. Han är även aktiv som ambassadör för miljöorganisationer och hedersdoktor i naturvetenskap vid Stockholms universitet.

Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.

Mäns kläder var tvungna att vara tillräckligt starka och varma för att stå emot de isande lufttemperaturerna under långa jaktfärder på havsisen. Dessutom skulle de förhindra att mannen blev genomblöt under jakten eller resan med havskajak.

För att säkerställa detta måste skinnen vara noggrant utvalda och perfekt sydda. Att vara en skicklig sömmerska gav en inuitkvinna stor respekt. ”En man är vad hans hustru gör honom till", och om du som inuitkvinna kunde sy högkvalitativa plagg som byxor, anoraker och kamikker var du ofta garanterad en god tillvaro. Idag används sådana kläder fortfarande flitigt i de nordliga delarna av Grönland under vintern och visas även upp på många museer.

I större delen av Grönland bär man numera kläder som liknar dem som finns i andra arktiska regioner för sina dagliga aktiviteter. Märken som Fjällräven och Canada Goose är vanligt förekommande som ytterkläder och arbetskläder. Den traditionella klädseln ses nu mer som nationaldräkt.

Med det europeiska inflytandet och handeln på Grönland under 1600- och 1700-talet kom nya material som glaspärlor och tyger. Dessa inhandlades till samhällena och inkorporerades snabbt i den traditionella klädseln som dekorationer, särskilt för festklädsel, och ersatte därmed de pärlor som tidigare hade snidats ur ben.

Idag finns det tre varianter av nationaldräkten, baserade på geografiskt område:

Kalaallisut – Den västgrönländska nationaldräkten: Detta är den mest färgstarka varianten, med detaljerad krage av glaspärlor, kortbyxor av sälskinn och vackert dekorerade vita kamikker.

Arnatuut – Den nordvästra (Thuleområdet) nationaldräkten: Denna variant inkluderar extra långa kamikker av sälskinn, fjällrävsbyxor och en svart krage av sälskinn.

Tunumiutuut – Östgrönlands nationaldräkt: Denna dräkt finns i två varianter - den ena är helt gjord av sälskinn och den andra har en vit anorak prydd med glaspärlor, mörka byxor och höga kamikkstövlar rikt prydda med blommiga broderier eller spetsar.

Den manliga nationaldräkten är också elegant, men inte lika färgstark. Den består av svarta eller mörkblå byxor och en anorak sydd i kraftig canvas av hög kvalitet. Anoraken har en huva, en påsydd bröstficka och ytterligare två fickor på sidorna av jackan. Kamikkerna för män är kortare än de för kvinnor, med en bred dekorativ mudd upptill.

Idag bärs den grönländska nationaldräkten vid särskilda festliga tillfällen såsom jul, påsk, nationaldagen, men även vid personliga tillfällen som konfirmation och bröllop.

Att bära nationaldräkten är också ett sätt att hylla skickligt, nationellt hantverk baserat på fina traditioner. Med tanke på det minskande antalet personer som besitter de färdigheter som krävs för att skapa en grönländsk nationaldräkt har skolor och sömmerskeverkstäder etablerats under de senaste decennierna för att återuppliva detta traditionella hantverk. Kalaallisuuliornermik ilinniarfik har etablerats i Sisimiut och Kittat i Nuuk.