En flygande start på det stora pingvinäventyret
Redan på vägen ut genom Beaglekanalen var äventyret i full gång! Ett stort antal sjöfåglar av olika slag följde Ocean Nova ut mot Falklandsöarna, och redan efter första dagen till sjöss kunde gruppens fågelskådare bocka av både kungs- och svartbrynad albatross, sydlig jättestormfågel, brokpetrell m.fl på sina artlistor.
Första anhalten på Falklandsöarna, West point island, nåddes sedan tidig morgon. Vi blev varmt välkomnade vid vår första landstigning av det trevliga paret som sköter om ön åt dess ägare. Till vår stora förtjusning serverades vi på deras gård ett överdådigt engelskt afternoon tea med scones och sju sorters kakor. Alla hembakta efter recept från ett vältummat exemplar av den svenska kokboken "sju sorters kakor", som den halvsvenska värdinnan hade i sin ägo. Lite småkakor och varmt te värmde verkligen gott i det lilla köket på denna avlägset belägna, vindpinade plats!
En omärkt grav täckt av vårblommor på bakgården till bondgården, ledde in samtalet vid fikastunden på den svensk-amerikske mannen Lars-Eric Lindblads livshistoria. Han föddes i Sverige, utvandrade till Amerika som ung och blev sedemera en framgångsrik företagare i resebranschen efter att han lanserat konceptet expeditionskryssning — resor till avlägsna platser, riktade till allmänheten, med spännande landstigningar, vandringar och zodiakkryssningar. Detta var något helt nytt på 1960-talet och väckte stort intresse!
Den allra första landstigningen på den första expeditionskryssningen 1968 skedde just här på West point island med fartyget Navarino. När Lindblad efter en lång och framgångsrik karriär gick bort 1994 så var hans sista önskan att få vila i en omärkt grav täckt av den för Falklandsöarna endemiska Feltons blomma, på denna ensliga plats i sydatlanten där allt startade.
Men det fanns mycket mer än fika och historier att fokusera på denna dag! Under en promenad på ett par kilometer åtföljdes vi av ett par nyfiket närgångna exemplar av den sällsynta strimkarakaran, som är vanlig just på denna ö. Vi vandrade över gröna kullar, fläckvis täckta av knallgult blommande, kokosdoftande ärttörnebuskar, och nådde slutligen en fågelkoloni på andra sidan ön.
Där delades häckningsplatserna på den steniga slänten broderligt mellan mängder av klipphopparpingviner och svartbrynade albatrosser, vissa grannar kom bra överens, medan andra ständigt smågnabbades om utrymmet. En albatross glidflög majestätiskt och till synes helt utan ansträngning ner på klippan och hälsade ömsint på sin utvalda partner genom att de en lång stund gnuggade näbbarna mot varandra.
De stackars små klipphopparpingvinerna fick jobba desto hårdare, för att med sina små jämfotahopp centimeter för centimeter ta sig alla höjdmeter upp och ner från den höga, branta klippan till vattnet för att äta. Men även de verkade, på de glada gnisslade läterna att döma, bli glada över att se sina partners komma hoppande: “De låter ju som gnisslade vagnshjul!”, sa någon.
Vi återvände till Ocean Nova för att smälta intrycken och avnjuta en god lunch, medan vi stävade vidare mot nordost och nästa mål, Saunders island. Där blev det en utmanande landstigning på eftermiddagen i 20 m/s och vågor som slog in mot stranden. In i det sista var det osäkert ifall vi skulle lyckas komma iland, vi fick rapport om att ett annat fartyg hade ställt in sin landstigning tidigare under dagen på grund av väderförhållandena. Några av oss guider åkte iklädda torrdräker in i förväg för att undersöka förhållandena inne vid stranden närmare. Förtruppen lyckades ta sig in och gav klartecken åt resten av oss.
Lite blött blev det, men det var snabbt glömt när vi steg iland på den långa vita sandstranden och möttes redan vid vattenbrynet av gentoopingviner på väg både upp och ner i vattnet. Längre upp på stranden låg deras partners och ruvade uppe på sina små stenhögar till bon, tålmodigt väntande på vaktavlösningen.
Redan efter ett par hundra meter kom vi till andra sidan av det smala näset och möttes av åsynen av en ännu större och vitare sandstrand än den vi landstigit på. Här vaggade ännu fler gentoopingviner omkring, men i en klunga för sig själva stod även en mindre koloni av kungspingviner, både vuxna exemplar och fjolårsungar. Ungarna var vid det här laget nästan lika stora som de vuxna, men ändå är de helt beroende av föräldrarna för sin överlevnad. Detta eftersom de fortfarande, under sin andra sommar i livet, är iklädda sin fluffiga bruna ungfågeldräkt, som till skillnad från de vuxnas inte är vattentät.
"Den ser ut som en torktumlad björn!", sa någon om de tufsiga bruna uppenbarelsena, och vi skrattade gott åt den träffsäkra liknelsen.
Vid bortre ändan av stranden höjde sig en brant som stupade ner i havet, högt däruppe hade en koloni med klipphopparpingviner, trogna sitt artnamn, valt att bosätta sig.
Längre ner på den gräsklädda slänten var marken perforerad av håligheter, men inga pingviner syntes till. Inte förrän vi alldeles strax skulle gå tillbaka till zodiakerna, då tittade en blyg Magellanpingvin plötsligt till allas förtjusning ut ur sin bohåla. Sedan en till, och ännu en!
Lite saltstänkta och vindrufsiga, men mycket belåtna över att redan första dagen fått äran att träffa på hela fyra olika arter av pingviner återvände vi till vårt flytande hem för de kommande veckorna.
Elin Sjöberg
GuideDestinationer
-
Rakt söder om Eldslandet ligger Antarktis, jordens mest isolerade och avlägsna kontinent. Denna sägenomspunna kontinent har i århundraden lockat upptäcktsresanden, äventyrare och forskare. Här möter oss en värld av stillhet och storslagenhet, där superlativen är både många och påtagliga. Här finns endast en handfull människor, men desto fler valar, sälar och pingviner. Boka ditt livs resa med Sveriges polarspecialist!