Sannolikt fanns känslan av förundran hos våra tidigaste förfäder - även apor har dokumenterats klättra upp i trädtoppar i gryningen för att se solen gå upp och få gåshud. Det kan ha bidragit till att stärka gemenskapen i en grupp och därför spelat en viktig roll under evolutionen. Vad händer då rent fysiskt i kroppen? Författarna refererar till den amerikanska socialpsykologen Lani Shiota som visat hur förundran kan avläsas i det centrala nervsystemet. Det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet skickar information till olika organ i kroppen och därefter tillbaka till hjärnan. Vissa känslor är uppmanande och får oss att agera, andra får oss att vila. Systemen balanserar varandra - när det ena minskar i aktivitet, ökar det andra. Vid förundran sker något annat. Båda delarna av nervsystemen hos den del som påverkar hjärtat minskar i aktivitet, men avstannar inte helt utan möts i en slags halvhalt. Inget av systemen dominerar i denna stund, vilket tros ha psykiska och fysiska effekter hos människor som upplever detta sällsynta tillstånd - de blir friskare, mindre stressade, mer närvarande, smartare, kreativare, mindre egoistiska, snällare, generösare och mer miljömedvetna.

Klicka här för att köpa boken hos Adlibris. 

I Diskobukten mynnar Ilulissatfjorden ut och här kan man beundra världens snabbast kalvande glaciär – Jakobshavn Isbrae, eller Sermeq Kujalleq som inuiterna kallar den. Den kalvar uppskattningsvis 40 kubikkilometer isberg per år, och det är därför ingen slump att Ilulissat betyder just isberg. Fjorden är sedan 2004 dessutom upptagen på Unescos världsarvslista.

Inuiterna tros ha bosatt sig i området kring Diskobukten först efter det att Erik den röde upptäckt det, men under 1400-talet blev klimatet under en period för kallt för de nordmän som kommit för att bosätta sig här och sedan dess har inuiterna ensamma levt sina liv här. Den huvudsakliga inkomstkällan för invånarna i byarna runt bukten var handel av ben och pälsar med islänningar, engelsmän, skottar, irländare, walesare och andra européer, och än idag lever många av dess invånare främst av fiske och jakt.

Allt eftersom vi stävar längre norrut passerar vi bland annat fler glaciärer, till exempel Eqip Sermia. Även Eqip Sermia är en mycket aktiv glaciär som kalvar ofta och det är en mäktig syn att se stora mängder is lossna från glaciärfronten och falla i vattnet! Ljudet påminner om åska som mullrar, då luften som packats inuti isen under mycket lång tid till slut frigörs.

Inte nog med att naturen som omger oss under vår tid ombord är både storslagen och fantastiskt vacker - vi har även goda chanser att uppleva oförglömliga möten med vilda djur. I fjordarna kan vi se sälar, valrossar och flera valarter som knölval, vikval och grindval, och på land har vi chans att möta renar, polarharar och polarrävar.  

 

• De flesta pingvinarter delar lika på arbetet med att ta hand om ungen. De båda föräldrarna turas om att ruva ägget för att hålla det varmt samt leta föda och mata ungen.

• Det djupaste dyk som någonsin gjorts av en fågel gjordes av en kejsarpingvin och mätte hela 565 meter! Rekordet i att hålla andan bland pingviner ligger på imponerande 22 minuter.

• Kungs- och kejsarpingviner är två av väldigt få djur på jorden som i starkt ljus får diamantformade pupiller. Det vanligaste är att pupiller i starkt ljus istället blir cirkulärt formade.

• Pingviner och isbjörnar är åtskilda av ekvatorn, och den är för varm för någon av dem att korsa och därför kommer de aldrig att mötas på naturlig väg. Pingviner lever bara på jordens södra halvklot och den nordligast levande arten finns på Galapagosöarna utanför Ecuador. Pingvinerna där håller sig svala med hjälp av den kalla Humboldtströmmen som kyler vattnet de lever i.

• 1936 introducerades nio kungspingviner till Nordnorge i ett försök att öka artens spridning. Fåglarna överlevde men trivdes inte i den nya miljön och den sista pingvinen i Nordnorge sågs 1949. En pingvin dödades 1937 efter att ha promenerat in på en gård och skrämt bonden som aldrig tidigare sett en pingvin. 

Anläggningen stod klar 2008, och dess syfte är att skapa en extra nivå av säkerhet för den ovärderliga genetiska mångfald som finns i genbankerna. I Frövalvet finns mer än en miljon fröprover som samlats in i alla världens hörn bevarade i -18°C.  

Frövalvet är inte öppet för besök, men dess karaktäristiska entré är svår att missa. Tillhör du en av dem som redan har besökt ögruppen, har du med stor sannolikhet passerat anläggningen på väg till och från flygplatsen. Vid foten av berget reser sig en futuristisk betongkorridor ensam ur ett annars öde och kargt landskap, och ett konstverk som om somrarna reflekterar midnattssolens strålar, och om vintern lyser upp polarnattens stränga mörker med ett ljus som påminner om norrskenets blå-gröna skimmer, pryder dess ingång. För många är det en annorlunda syn, lite som på film, och kanske väcker den även tankar om allas vår tillvaro. Konstverket heter Perpetual Repercussion, är prisbelönt, och har tagits fram av konstnären Dyveke Sanne.

Svalbard ligger rent geografiskt väldigt skyddat från de oroligheter och konflikter som pågår i andra delar av världen. Det är en svårtillgänglig plats, och i en intervju säger frövalvskoordinatorn Åsmund Asdal att länder som annars ligger i konflikt med varandra kan ha sina fröer sida vid sida inne valvet - här kyls alltså stridens hetta ner. Men även om genbanken i bästa fall aldrig behöver nyttjas, har det en gång gjorts ett uttag. 2015 kunde fröer som gått förlorade i samband med inbördeskriget i Syrien, då genbanken i Aleppo blev otillgänglig, ersättas tack vare att genbanken skickat säkerhetskopior av sina frön till Svalbards Globala Frövalv.

Valvet är byggt för att stå emot det mesta, ja till och med atombomber sägs det. Det kalla klimatet gör dessutom att det råder permafrost på Svalbard – något som är tacksamt att luta sig mot vid till exempel ett längre strömavbrott som skulle slå ut anläggningens kylsystem. I 18 minusgrader ligger fröerna tryggt förvarade, redo att plockas fram om de någon gång skulle behövas.

I staden Ushuaia, belägen vid den sydliga spetsen av Argentinas avlånga land startade vårt äventyr och där klev vi ombord på fartyget Ocean Nova och satte kurs mot Falklandsöarna.

Under vår färd mot ögruppen blev vi matade med information om vad som komma skulle samtidigt som havsfåglar såsom petreller och albatrosser elegant svepte vid vår fartygssida.

För många är Falklandsöarna kanske mest känt för kriget mellan Argentina och Storbritannien, men för en naturfantast som mig är det pingviner, albatrosser och endemiska fågelarter som symboliserar denna avlägsna ögrupp. 

På landstigningsplatserna välkomnades av en pingvinkommitté - Magellanpingvinerna som häckade i jordhålor likt kaniner, åsnepingviner som spatserade på stränderna och kaxiga klipphopparpingviner som hoppade framför benen på en när man gick på gångarna bland det meterhöga tussockgräset.

Efter en kort vandring kom vi fram till en koloni med den stora och ståtliga svartbrynta albatrossen. Man satte sig ner intill och observerade hur albatrossparen uppvaktar varandra med varsam putsning och näbbklappning. De lever i livslånga relationer och ser alltid till att ge varandra kärlek när de ses.  Lika mycket som man ville fotografera ville man också släppa kamerasökaren och ta in upplevelsen. Här och under flera andra gånger under resan kunde man knappt slita sig från kameran, men man fick hejda sig själv ibland för att istället ta in helheten av den häftiga naturupplevelse som utspelade sig framför ögonen. Efter två fullspäckade dagar gjorde vi ett sista stopp vid Stanley som är Falklandsöarna enda samhälle. Trots det långa avståndet till Storbritannien geografiskt sett är det precis som ett besök i en liten brittisk by.

Nu var siktet inställt på Sydgeorgien och det pirrade lite extra i magen. David Attenboroughs naturfilmer som utspelat sig på denna utpost fanns på näthinnan och förväntningarna var skyhöga inför landstigningarna på Sydgeorgien. När dagen väl var kommen och vi klev iland och möttes av ljudet av tusentals kungspingviner som trumpetade och visslade samt från de gigantiska elefantsälarna som slogs om sina harem fick man nypa sig i armen. Vyn var ännu mer storslagen och svår att ta in, man kände sig liten i det väldiga havet av pingviner och sälar. Precis som Sir Attenborough fick man gå omvägar och nästan kliva över djurlivet som nästintill inte noterade vår närvaro.

Under våra dagar i detta djurlivsmekka fick vi besöka flera olika pingvinkolonier, möta nya albartrossarter såsom den graciösa vandringsalbratrossen med över 3,5 meter i vingspann. Det välspäckade programmet bjöd också på vandring och intressant historia med fokus på polaräventyraren Shackleton.

Vistelsen på Sydgeorgien avslutades med en fartygskryssning i Drygalskifjorden med dess mäktiga bergformationer, väldiga glaciärer och stora isberg. Nu väntade nya äventyr på den sjunde kontinenten.

Efter två dagar till havs hade vi ankommit till antarktiska halvön, där gigantiska isberg och vackert snötäckta landskap välkomnade oss. Under vår första landstigning fick vi även se vår sjunde pingvinart för resan, Adeliepingvinen. Denna pingvin är en av de två pingvinarterna som enbart häckar på Antarktis.

Förutom landstigningar spenderade vi även mycket tid i gummibåtarna och tog en närmaste titt på isbergens fantastiska formationer och på isflaken sågs sälar, däribland leopardsälen - en toppredator specialiserad på att jaga pingviner.

Nu hade vi spenderar ett par dagar på kallaste, blåsigaste och synnerligen den mest storslagna kontinenten, superlativen är många och berättigade. Minnesbanken var fullproppad av oförglömliga ögonblick och även om min bild av denna resa var högt uppskruvade blev jag positiv överraskad.

Nu 11 år senare när jag sitter på PolarQuest-kontoret och planerar och säljer resor till nya resenärer blickar jag nästan dagligen tillbaka på ögonblicken och jag gläds av att prata med resenärer som vill göra sin första resa till Antarktis och de subantarktiska öarna.