Kaptenen satte kurs mot nordvästra hörnet av Spetsbergen och vi stävade så långt norr ut som packisen tillät. I Magdalenefjorden sjösatte vi fartygets fem gummibåtar. Vardera har plats för ett tiotal gäster. I sakta mak färdades vi sedan bland de utspridda isflaken. Vädret var underbart, vindstilla med strålande sol, och gnistrade vit snö som klädde de spetsiga bergen runt oss. En grupp grönlandssälar ”poppade” upp och ner och kikade nyfiket på oss medan vi lika nyfiket tittade tillbaka på dem. Dessutom såg vi ett tjog av ”havets tandvandrande hästar”. Ja, det är så man kan välja att översätta valrossarnas vetenskapliga namn: Odbenus rosmarus. De fullvuxna hanarna väger över 1,5 ton och får meterlånga betar. De såg dock fridfulla ut där de låg och vilade sig på isflaken. Att få observera dessa enorma varelser på nära håll var verkligen en speciell upplevelse.  

Men det var inte bara olika sälar som förgyllde vår resa. Guidernas outtröttliga spanande gav resultat och vi fick möjlighet att studera ”Kungen av Arktis” i dess rätta miljö. Första isbjörnen vandrade nyfiket längs iskanten och reste sig upp på bakbenen och blickade ut över havet. Var det möjligen den simmade ringsälen som björnen fått vittring på? I våra ögon såg det dock ut som att isbjörnen stod och vinkade till oss. Den andra björnen upptäcktes i fjärran då den lufsade med bestämda steg vidare bort över ett bergskrön. Tredje björnen som vi träffade på var en ung hona som bjöd på en makalös uppvisning. Vi betraktade henne när hon hoppade från isen ut i vattnet, därefter dök hon in under isen och körde upp huvudet genom olika hål som en säl och upprepade sin ”lek” ett flertal gånger. Vi hade förmånen att njuta av björnens sällskap en god stund innan vi fortsatte vår färd längre in i fjorden. 

Ombord på M/S Quest hade vi en tubkikare som användes flitigt hela resan. Till kikaren fanns ett fäste för s.k. "digiscoping", vilket uppskattades av alla ombord. Vi fäste en mobil så att vi kunde filma genom tubkikaren och resultatet blev förvånansvärt bra.

Vi utforskade fler fjordar och det var som att glida runt i ett konstgalleri då vi beundrade de vackra blå glaciärerna och dess tillhörande isberg. 

Men äventyret var ännu inte över. När vi trodde att vi hade sett allt träffade vi på en annan isbjörn som jagade en Svalbardren ut för ett stup. Björnen kastades sig efter renen som omtumlad försökte fly undan ut i havet men björnen var hack i häl. 

Isbjörnen gjorde lidandet kort för renen och släpade sedan upp den på stranden där den raskt åt upp valda delar av djurkroppen. Inom kort dök en liten vit polarräv upp som också ville smörja kråset. Björnen verkade dock inte så road av räven och jagade den ett stycke bort längs stranden, men så fort björnen vände tillbaka mot sitt byte då raskade räven efter. Vilket gjorde att det då såg ut som att den lilla räven jagade den stora björnen.  

Att få vara en del av denna extraordinära resa till Svalbard var en ynnest. Vi kände oss privilegierade genom att vi fick möjlighet att uppleva naturens underverk på så nära håll. Midnattssol, polardopp, isbjörnar, valrossar, isberg, praktejdrar, renar, polarrävar och den härliga stämningen ombord gav oss minnen för livet. Denna resa bjöd på en inblick i Arktis fascinerande miljöer och flera i sällskapet drabbades av ”polarbacillen”. Vilket innebär att man ständigt har en längtan att återvända till dessa karga, vilda, och magnifika platser. 

Knölval

Knölvalen är trots sitt klumpiga yttre till trots förvånansvärt smidig. Den är känd för sina höga hopp som ofta placerar hela den drygt 30 ton tunga kroppshyddan ovanför vattenytan. En fullvuxen knölval blir runt 15 meter lång och dess anmärkningsvärt långa framfenor på hela sex meter gör att den enkelt kan manövrera i vattnet. Knölvalen tillhör arten bardvalar vilket innebär att den har en bard istället för tänder. Det är ett kamliknande organ som används för att filtrera mat som krill och småfisk ur vattnet. Namnet knölval kommer av de små knölar som är placerade på huvudet, bröstfenorna och underkäken. Knölarna är ombildade hårsäckar som ofta är täckta av havstulpaner. På ryggen sitter en stor puckel, därav det engelska namnet humpback whale. Knölvalen är även känd för sin sång. Varje hane har sin egen sång och sjunger främst under parningssäsongen. Knölvalen är en riktig långsimmare och flyttar sig mellan det kallare vattnet vid polerna på sommaren och det mer tropiska närmre ekvatorn på vintern. På ett år kan den simma upp till 16 000 kilometer. Knölvalen är en av de valar du har störst chans att se i Diskobukten.

Vikval

Vikvalen är en relativt liten val som kan bli upp till 10 meter lång. Likt knölvalen är det en bardval vilket betyder att den har ett kamliknande organ i stället för tänder. Dess fenor och mage har tydliga vita markeringar vilket gör den lätt att identifiera. Vikvalen kan skådas i fjordarna och längs Grönlands syd- och västkust. Störst chans att få syn på den är mellan maj och oktober. Med jämna mellanrum kommer den upp till ytan för att hämta luft och har du tur kan du få se den hoppa. Vanligast är dock att du ser fenan eller ett utblås.

Sillval

Sillvalen är världens näst största däggdjur, bara blåvalen är större. Den kan bli upp till 27 meter lång och väga närmare 100 ton. Du har chans att skåda sillvalen i området kring Uummannaq och i Diskobukten, men den kan också synas till både längre norr- och söderut. Sillvalen har en otrolig lungkapacitet och kan dyka upp till 20 minuter på 100-200 meters djup. Den visar sällan sin stjärtfena när den dyker, men har du tur kan du se den stanna vid ytan och ge ifrån sig ett upp till åtta meter högt utblås. Bakom ryggfenan sträcker sig en ås som har gett sillvalen dess smeknamn ”razorback”.

Grönlandsval

Grönlandsvalen är det längst levande däggdjuret på jorden och vissa sägs leva i över 200 år. Med sina 100 ton är den också en av världens tyngsta valarter och med sin stora kropp kan den bryta igenom den tjocka havsisen. Grönlandsvalens späcklager kan bli upp till 75 centimeter tjockt och det hjälper den att kunna leva i kallare vatten. En annan sak som utmärker grönlandsvalen är dess enorma välvda mun, bara tungan väger lika mycket som en elefant. Du har störst chans att få syn på detta gigantiska urtidsdjur nära Qeqertarsuaq på Diskoön. Bästa tiden är fram på vårkanten runt april månad.

Grindval

Grindvalen tillhör familjen oceaniska delfiner. Av de trettiotal arter som finns är grindvalen den näst största, endast späckhuggaren överskrider den i storlek. Det är en social art som lever i grupper från tio till hundratals djur. Varje grupp tros ha en ledare, därav det engelska namnet pilot whale. Grindvalen har en robust kropp och en utmärkande ryggfena och kan dyka så djupt som 600 meter. Det finns många rapporter världen över om masstrandningar av grindvalar. En teori till varför de simmar in på grunt vatten och fastnar är att om en val blir sjuk simmar hela flocken inåt för att hålla den flytande. En annan teori är att magnetfälten utanför stränderna är annorlunda och gör att valarna navigerar fel. Grindvalen använder ekoljud för att undersöka vattnet och eventuella hinder, och vid en sandstrand studsar inte ljudet tillbaka och avslöjar att det är land förrän det är för sent.

John Klevsäter

Vilken roll har du ombord på M/S Stockholm?
Jag är kock.

Hur många säsonger har du kört?
Detta blir min andra säsong. Jag började mitt i sommaren förra året uppe på Svalbard.

Hur kom det sig att du sökte detta jobb?
Det kom av en slump. Jag var hembjuden på kaffe hos en gammal kapten. Han hade en kontakt på M/S Stockholm och frågade om jag var intresserad av att åka till Svalbard. På fem minuter hade jag tackat ja! Det var framförallt utmaningen att vara ensam kock ombord som lockade och jag såg ett tillfälle att växa enormt inom min yrkesroll. Jag har alltid säsongsarbetet, åtta till fem-jobb är inget för mig.

Har du någon liknande erfarenhet från båt tidigare?
Min pappa är kapten. Det är faktiskt han som ska köra M/S Stockholm denna säsong, det uppdagades efter jag tackat ja till jobbet som kock ombord så det var lite lustigt. Jag har fått åka med på hans resor sedan jag var fem år och varit i bland annat Sydamerika, Amazonas, Panama och avlägsna indianbyar. Jag är född äventyrare – kan inte sitta still. Jag jobbade några säsonger inom fiskeindustrin i Nordnorge, resten av året bodde jag i Indien. Jag hade aldrig varit på Svalbard innan jag klev på M/S Stockholm förra året så det var en ny upplevelse.

Hur lägger man upp en meny till havs?
Det är upp till varje kock att sätta sin meny, man får helt fria händer där. För mig är det viktigt att gästerna får en fantastisk kulinarisk upplevelse, kommer det en storm och vi blir liggandes still så blir middagarna dagens höjdpunkt. Jag gör mitt bästa för att variera måltiderna efter de resurser och råvaror som finns.

Hur ser ”en vanlig arbetsdag” ut för dig ombord?
Jag är uppe först, och i säng sist. Ofta går jag upp runt 05.30 och kör lite yogaträning på däck. Jag gillar att gå ut i kylan och påminna mig själv om vart jag befinner mig. Jag badar nästan varje dag. Sedan sätter jag i gång med frukosten. Gästerna ska vakna upp till doften av nybakt bröd. Efter lunch kan det bli lite fritid, då kanske jag sover en timme för att vara pigg på kvällen. Ibland, om jag frigjort tid för det, åker jag med gästerna ut i Zodiacen. På eftermiddagen förbereder jag en trerätters middag som serveras runt 19-tiden. Därefter är det mest att stå i disken.

Arbetsmiljön är rätt otrolig. Jobbar man i land så är man van att stå och titta in i kaklet. Här kan man få syn på stora isflak, delfiner, valrossar och valar som simmar förbi.

Vad har du för förväntningar på denna säsong?
Jag hoppas på mer utveckling – både personlig och yrkesmässig. Lära mig ännu mer och ta matlagningen till ytterligare en nivå.

Kommer du jobba hela säsongen eller åka hem emellan?
Jag kör hela säsongen från mars till november. Men vi har ett schema sex veckor på och sex veckor av så det blir en hel del tid hemma också. Jag håller på att bygga hus på Gotland så det passar mig jättebra med denna typ av jobb som gör att jag kan frigöra tid till det med. Från november till mars är jag helt ledig från jobb. Då finns det utrymme för växt på annat sätt, kanske gå lite kurser och pyssla med andra projekt. Jag gillar att man får lite energi och tid till annat.

Har du familj hemma?
Jag har min flickvän på Gotland. Det är såklart jobbigt att vara ifrån varandra, men jag tror ändå det är bra för par att få vara lite själva och utvecklas också. Det är på gott och ont, men vi har valt att fokusera på det positiva.

Hur är det att jobba som kock i en så speciell miljö som Arktis?
Svalbard är verkligen ”världens slutstation” när det gäller resurser och man har väldigt begränsade tillgångar. Det finns bara en butik i Longyearbyen och där måste man ligga minst tio dagar före när det gäller beställningar. Det är inte som när jag jobbade i Visby och man bara kunde slänga av sig förklädet och springa till ICA om man behövde något. Kött, fisk och allt som går att frysa packas ned från Sverige för att räcka hela säsongen. Det är mycket att tänka på, hur mycket går åt och hur mycket får plats ombord? Det gäller att inte glömma något, finns det inget kaffe ombord på tio dagar blir man inte populär.

Vädrets makter gör det också väldigt speciellt att jobba ombord. Man blir lätt sjösjuk, trött och utmattad om det stormar. Ibland känns det som att jobba i Lisebergsbanan – soppan skvalpar och lökarna rullar i väg. Men som kock måste man ju jobba på även om det blåser. Man kan heller inte bli sjuk själv då man är ensam på sin befattning. Vi har alltid en standby, men det tar ju tid för den personen att ta sig dit och det blir också kostsamt.

Hur känns det att vara ”bortkopplad” från världen?
Det är en fantastisk känsla. Det är otroligt sällan man får umgås med denna typ av verklighet i dagens uppkopplade samhälle. Det är också en upplevelse att bara kunna umgås under tystnad ombord. Det ger ett lugn att inte veta allt som händer hela tiden. Så fort vi kommer in till Longyearbyen så ser man hur alla dyker ner bakom sina telefoner. För mig är den dagen vi får i land efter tio dagar ute till havs den absolut stressigaste. Det är mycket att göra med proviantering och jag hinner knappt ringa ett samtal.

Hur skulle du beskriva stämningen ombord?
Jag känner mig som att jag haft tur som hamnat på denna båt, det är ett härligt gäng. Stämningen är över förväntan måste jag säga med tanke på den ”mikrovärld” man lever i ombord. Ibland utspelar sig lite drama, men alla tar ändå ett ansvar för att sprida god stämning. Som kock får man även en nära relation till gästerna, jag uppmuntrar alla som vill att komma ner i köket och hänga och prata. Ibland utvecklas riktig vänskap och jag har blivit bjuden till folks hem både i Alaska och Mexiko.

Hur känns det att få pappa som kapten?
Det känns jättekul! Jag får ta det opersonligt bara och komma ihåg att ”captains word is law”, haha. Men vi älskar varandra väldigt mycket så jag ser fram emot att jobba ihop, sen är han en jäkligt duktig kapten också.

Har du någon kul anekdot du vill dela med dig av?
Jag badar nästan varje dag. Tänk er gästerna som sitter där i sina överlevnadsvästar så får de se kocken komma ner och ta ett dopp. Efter fem, sex dagar brukar jag kunna övertala dom att komma med.  Vissa Texasbor eller andra som kommer från södern har kanske aldrig badat i under 20-gradigt vatten. För dom är det näst intill en nära döden-upplevelse att sänka ner kroppen i Arktis iskalla vatten. Men sen kan dom i alla fall skryta om att de badat nära Nordpolen! 

 

 

Lillbritt Karlsson

Vilken roll har du ombord på M/S Stockholm?
Jag är kocksteward.

Hur många säsonger har du kört?
Sammanlagt har jag varit åtta säsonger ombord på M/S Stockholm med några års uppehåll. Första säsongen var 2008. I år är min roll att proviantera båten inför säsongen. Jag jobbar då sex veckor på våren och sex veckor i höst.

Vad har du för yrkesmässig bakgrund?
I grund och botten är jag naturvetare och kock. Efter några år i restaurangbranschen har jag varvat olika jobb på båtar, bland annat i handelsflottan, på skolfartyg och forskningsfartyg. Jag har drivit egen veganrestaurang och även varit anställd i kommunen som sektionschef för kostenheten under covidperioden.

Hur kom det sig att du hamnade på M/S Stockholm?
Att jag hamnade i polarregionen är en ren tillfällighet. Jag gjorde min basic safety-utbildning med den dåvarande besättningen på M/S Stockholm. Jag tyckte att det lät intressant att jobba ombord i den miljön och anmälde mitt intresse och på den vägen är det.

Hur ser en ”vanlig arbetsdag” ut ombord?
Min arbetsdag börjar vid sju och pågår tills desserten är serverad på kvällen, oftast runt niotiden. Efter lunch ser jag till att få ett par timmar av för vila.

Hur lägger man upp en meny till havs?
Jag planerar måltiderna efter de förutsättningar vi har ombord, vilket innebär att färskvaror är begränsande. Vi kan proviantera i Longyearbyen men affären där är huvudsakligen till för att serva de bofasta vilket gör att vi inte alltid får det vi beställer. Menyn blir efter det vi provianterat i Göteborg, den förändras inte över säsong men jag försöker ändå skapa variation efter de livsmedel vi har ombord. Båten har begränsade utrymmen så utmaningen är få till menyn utan färskvaror. Vi bakar allt ombord för att spara utrymme och dessutom doftar ju nybakat väldigt hemtrevligt.

Hur känns det att vara ”bortkopplad” från resten av världen?
Jag tycker det är en stor fördel att inte vara uppkopplad, det ger arbetsro. Alla nära och kära är införstådda med min arbetssituation när jag är ombord, jag blir mer närvarande när jag väl är hemma!

Hur skulle du beskriva stämningen ombord?
Att jobba så tätt ihop kan ju vara en utmaning, men vi har alla fullt upp med våra sysslor ombord så det brukar flyta på bra. Gästerna kommer också med ny energi och får oss att inte glömma vilken magiskt vacker natur vi har på vår arbetsplats. 

Har du något roligt minne som du vill dela med dig av?
Ofta finns det en jubilar bland gästerna. Jag minns en kvinna som skulle fira sin 70-årsdag och hennes man hade önskat en speciell tårta dekorerad med olika sjöfåglar i marsipan. Av platsbrist fick tårtan placeras i förpiken där det är svalt. Medan jag vilade lunch blåste det upp och tårtan kastades mot skottet. Det blev en form av kletigt bär- och gräddinstallation med några deformerade marsipanfåglar på. Lite generad serverade jag skapelsen. Jag tror att tårtan blev det mest fotograferade under expeditionen.

Diskobukten är den mest besökta platsen på Grönland, och det är inte svårt att förstå varför. Det är en nästan övermäktig syn att kryssa mellan isbergen som reser sig upp emot 100 meter ovanför havsytan. Det är Ilulissats fyra mil långa isfjord som mynnar ut i viken och för med sig en strid ström av glänsande isberg i alla dess former. De blå, vita och turkosa skiftningarna gör landskapet näst intill sagolikt. Jakobshavn Isbrae eller Sermeq Kujalleq som inuiterna kallar den, är världens snabbast kalvande glaciär och kalvar uppskattningsvis 40 kubikkilometer isberg per år. Troligtvis var det ett isberg härifrån som sänkte Titanic. Ilulissats isfjord är sedan 2004 upptagen på UNESCOs världsarvslista.

En resa genom Diskobukten medför också goda chanser till oförglömliga möten med vilda djur. I fjordarna syns inte sällan valrossar, sälar och flera olika valarter (klicka här för att läsa mer om de valarter du kan få se), och på land har du chans att möta renar, polarharar och polarrävar.  

Byarna kring bukten är präglade av gamla traditioner och en stor del av befolkningen livnär sig fortfarande främst på fiske och jakt.

Ilulissat - Isbergsstaden

Det är ingen slump att namnet Ilulissat betyder just isberg med tanke på de omgivningar som staden präglas av. Med sina 5 000 invånare och 2 000 slädhundar är Ilulissat Grönlands tredje största och även kändaste stad. Strömmen av isberg är det som lockar flest besökare, men många intresserar sig även för det liv man levt här i över 4 000 år. De unika fiske- och jaktmöjligheterna som isfjorden fört med sig skapade tidigt förutsättningar för bosättning. I dag samsas gamla traditioner med ett växande modernt samhälle. De färgstarka husen ligger utspridda längs med kusten, mot bakgrunden av den mäktiga glaciären. Vyerna är storslagna och här finns även ett rikt djurliv. Bland annat har du stor chans att få syn på valar, fåglar och sälar. 

Diskoön - öns största ö

Diskoön, som är den största ön utmed Grönlands kust, ligger inbäddad i den skimrande Diskobukten. Dess frodiga och vulkaniska natur utgör en slående kontrast till kulissen av hav och blanka isberg. Miljön bjuder även till vackra vandringar bland unika klippformationer, svarta sandstränder och orörd grönska. Enligt grönländsk folktro beror den unika floran på att ön en gång flyttades hit söderifrån av två kajakpaddlande säljägare. En häxas förtrollning sägs ha gjort att den blev kvar. I själva verket är det förekomsten av varma källor som gör vegetationen rikare än på andra platser vid samma breddgrad. Det grönländska namnet på Diskoön är detsamma som öns enda samhälle – Qeqertarsuag. Den lilla staden, med sina knappt tusen invånare och belägenhet på öns södra kust, anses av många vara den mest fotogeniska på Grönland. Det är inte svårt att förstå när man ser de mångfärgade husen mot den mäktiga rödtonade basaltklippväggen. På toppen ligger Lyngmarksglaciären som är snötäckt året om och erbjuder en vidunderlig utsikt. Många valar trivs lite extra i detta hörn av Diskobukten viken vilket förgyller upplevelsen ytterligare.

Saqqaq - Solsidan

Saqqaq-folket anses vara Grönlands första invånare och arkeologiska fynd vittnar om beboelse här för över 4 000 år sedan. I dag inhyser den lilla byn Saqqaq på södra sidan av Nuussuaq-halvön cirka 200 invånare. Namnet Saqqaq vittnar om dess geografiska placering, och betyder just solsidan. Det är ett välfungerande samhälle med gemensamt kommunalt dusch- och badhus och en utpräglad jakt- och fiskekultur. Hannibals Hus och Trädgård är ett arv från Hannibal Fencker som i folkmun även kallats "Kungen av Saqqaq". Hans växthus var under lång tid det nordligaste i världen och här lyckades han bland annat odla subtropiska växter som dadlar och citroner.

Uummannaq – den hjärtformade utposten

Den lilla staden Uummannaq ligger på ön med samma namn och nämns ofta i anslutning till diskobukten, även om den i själva verket är beläget strax ovanför området. Namnet Uummannaq kommer från det hjärtformade berget som reser sig högt över staden. Det finns också en gammal sägen att en liten bit av varje besökares hjärta blir kvar på ön då Ummannaq har en förmåga att få dem att längta tillbaka. I området finns tio glaciärer vilket gör att man samtidigt kan ha hundratals isberg inom synhåll. Har du tur kan du även skåda valar. Det råder ett speciellt lugn i denna utpost vars samhälle till stor del byggts på toppen av klippor. De flesta sevärdheter finner du dock koncentrerat kring hamnen. Den stora röda postboxen bakom kyrkan är iögonfallande och det är här som alla brev adresserade till jultomten hamnar. De hundratals breven från barn världen över delas sedan ut till hans kontor där studenter och volontärer hjälper till att svara och sprida julglädje. 

Julia Brandberg

Vilken roll har du ombord på M/S Stockholm?
Jag är matros.

Hur många säsonger har du jobbat ombord?
Detta är min andra säsong. Jag var ombord fem månader förra året.

Vad har du för yrkesmässig bakgrund?
När jag skulle börja gymnasiet så sökte jag till Öckerö seglande gymnasieskola då jag tyckte det lät spännande och jag var sugen på att komma ut och resa. Jag är inte uppvuxen i en båtfamilj, som många andra som valt detta yrket, utan första gången jag var ute på ett större fartyg var genom skolan. Med T/S Gunilla fick vi göra många resor, bland annat seglade vi över atlanten. Sedan studenten har jag jobbat på olika båtar, Stena Line bland annat.

Vad fick dig att söka till just M/S Stockholm
Jag hade en vän som hade jobbat där tidigare säsonger och tyckte att det lät häftigt. Sedan kände Linnéa, som jag jobbade ihop med på Stena Line, Magnus som äger M/S Stockholm. Så då hade jag en kontakt in här. Jag var trött på färjelivet och sugen på att testa något nytt.

Kommer du vara i väg hela denna säsongen?
Jag kommer att vara ombord under totalt tre månader. Två månader nu på uppresan längs norska kusten och vidare upp till Svalbard. Efter det åker jag hem i en månad för att sedan komma tillbaka och köra en månad till på Svalbard.

Vad gör du under det resterande delen av året?
Förra året jobbade jag extra på en annan båt. Denna vintern har jag jobbat på varvet med underhåll av M/S Stockholm. På min lediga tid ser jag till att resa så mycket som det går.

Hur är det att jobba i en så extrem miljö som Arktis?
Väldigt speciellt. Det kan vara otroligt kallt, det var lite chockerande när vi kom upp förra året och det var närmare 20 minusgrader. Tuffa väderförhållanden som snö och regn påverkar ju också det dagliga arbetet. Men det är så häftigt att få uppleva miljön och djurlivet som finns här.

Hur skulle du beskriva en vanlig arbetsdag ombord?
Innan frukosten förbereder vi ofta Zodiacerna för dagens utfärder. Sedan under dagen är det mycket underhåll som att tvätta grejer, måla eller knacka rost. Ibland, om det finns tid över, kan man få åka med gästerna ut i Zodiacerna. På kvällen och natten är det mest att hålla utkik, då sitter man ute på bryggan med skepparen. Eller så kan man behöva gå in i maskin och kontrollera så att allt fungerar som det ska. Sömnen kan vara en utmaning då vi går i skift dygnet runt: jobbar sex timmar och sover sex timmar. Förutom när vi ligger till kaj, då får alla utom ankarvakten sova om natten.

Hur skulle du beskriva stämningen ombord?
Stämningen är väldigt bra. Det är otroligt härlig besättning med både kvinnor och män i blandade åldrar. Det är även roligt med alla gästerna.

Är det aldrig jobbigt att leva så tätt inpå varandra under en längre tid?
Nej skulle jag inte säga. En sak som är skönt med M/S Stockholm är att vi i personalen har en egen mäss, så man har ändå sin lilla frizon om man behöver.

Hur känns det att vara ”bortkopplad” från världen?
Väldigt skönt, det är nog en av dom största anledningarna till att jag trivs så bra med detta jobbet. Man lever verkligen i nuet. Mamma har nog också börjat vänja sig nu vid att jag bara kan ringa var tionde dag…

Har du något extra speciellt minne från förra säsongen?
Det är ju alla otroliga möten med djur. Något som var riktigt coolt var när vi var i Nordnorge och fick se säkert 50 knölvalar nära båten. Det ger så mycket för gästerna med när dom ser att vi tycker att det är lika roligt som de gör. För mig är det minst lika spännande som för den som valt att åka på en resa med oss.

Vad har du för förväntningar inför denna säsongen?
Lyckade resor och glada gäster!

Blir det fler säsonger?
Jag tar det som det kommer lite. Kanske kommer jag vilja ha ett fast jobb och mer trygghet i framtiden, men just nu vill jag bara resa och göra roliga grejer. Och så länge jag trivs ombord så känns det inte jobbigt.

Skulle du rekommendera andra unga tjejer att bli matroser?
Absolut, det behövs fler kvinnor inom yrket. Det finns många fördomar och stereotyper och de flesta tror kanske inte att det är ett yrke man kan ha som tjej. Men det är det! På M/S Stockholm är vi nog 50/50 män och kvinnor.

 

Vill du följa Julia och M/S Stockholms äventyr kommande säsong?
Följ M/S Stockholm på Instagram!

Linnéa Kristensson

Vilken roll har du haft ombord på M/S Stockholm?
Jag har varit matros.

Hur många säsonger har du kört?
Jag var ombord fem veckor förra året. Jag hade varit i Svalbard innan med tankbåt och det var då mitt intresse för polarregionerna föddes. Har man detta yrket måste man gå på en sån här båt någon gång – det liknar ingenting annat. I år har jag ett annat jobb då jag kör lotsbåt i Halland. Men jag är väldigt delaktig i M/S Stockholm ändå, bland annat så sköter jag Instagramkontot. Och blir jag sugen kan jag nog åka med en sväng på min lediga tid. Jag kan nog tänkta mig att vara borta en hel säsong om några år, när jag tröttnat på att bara åka ut- och in ur hamnar.

Hur kom du på att du ville jobba på båt?
Min pappa är fiskare och kör lotsbåt så det har alltid funnits med mig. När jag var 8 år och fick följa med honom ut minns jag att jag tänkte: detta är det bästa jobbet jag har sett. Och det är det fortfarande, jag har alltid vetat att det är detta som jag vill göra.

Vad jobbade du med innan du klev på M/S Stockholm?
Jag har alltid jobbat på båtar. Jag läste till matros på gymnasiet och sommarjobbade då på olika båtar. Sedan dess har jag vidareutbildat mig och jobbat både som matros och styrman på bland annat tankbåt, lotsbåt och färja. Jag testade att jobba två dagar i land en gång men det var inte min grej, haha.

Vad innebär det att jobba som matros?
Man håller ordning på båten både invändigt- och utvändigt. Det kan vara att fixa saker som har gått sönder och hjälpa till vid förtöjning och ankring. Det ingår inte specifikt i yrkesrollen att ta hand om gästerna men det är också en rolig del att socialisera med dem.

Hur skulle du beskriva en vanlig arbetsdag ombord på M/S Stockholm?
Dagtid är det mycket underhåll av båten som att slipa, knacka rost eller is. Det händer också oväntade saker som en gång när kylskåpet slet sig loss och rullade i väg. På natten får man ju ta hänsyn till att passagerarna sover så då blir det en del städning, kolla maskin, hålla lite extra utkik hos styrman eller kolla så att allt är sjösurrat vid blåst.

Hur är det att jobba i en miljö som Arktis?
Väldigt speciellt. Det kan bli extremt kallt som en gång när det var minus 20 och hela båten blev täckt av is. Det är en annorlunda upplevelse att stå där och knacka is i denna typ av klimat. Men jag som många andra drabbades också av Svalbardsjukan – att alltid vilja komma tillbaka. Det är ett helt annat lugn däruppe, stressen försvinner helt.

Hur är det att vara utan uppkoppling en längre period?
Görgött! Min generation är uppvuxna med att ha uppkoppling och vara nåbara hela tiden. Här kan man umgås med varandra på ett annat sätt. Det är bara vi och båten – här och nu.

Hur skulle du beskriva stämningen ombord?
Jättebra. Vi är ungefär 50/50 tjejer och killar som jobbar ombord, i alla åldrar. Det är bästa kombinationen, på många andra båtar är det bara gubbar. Min upplevelse är att Stockholm är den båten där man skrattar mest och har roligast ihop. Man får även en nära relation till många gäster vilket är kul. Jag har till och med blivit hembjuden till vissa efter vi klivit av.

Har du något speciellt minne du vill dela med dig av?
Det är så många roliga minnen, vi skrattar hela tiden ombord. Ett exempel var när vi kom in till Longyearbyen och fick internetuppkoppling för första gången på tio dagar. En av guiderna såg på Facebook att hans son som också var med på resan fyllde år. När vi knackade på hans hytt för att överraska honom visste han inte själv att det var hans födelsedag. Det är ett bra exempel på hur man tappar tid och rum.

Vad skulle du säga till andra tjejer som är nyfikna på matrosyrket?
Jag rekommenderar alla att läsa till matros, det är väldigt roligt! Branschen skriker efter att få in mer tjejer. Det är nog ett av de mest jämställda yrkena med, alla får samma kontrakt och lika lön.