Vår egen Maria Malmborg, vikarierande resekonsult, fick chansen att resa till ett vintrigt Nordnorge med M/S Quest för att utforska fjordarnas fantastiska djurliv och storslagna natur. Läs ett blogginlägg skrivet av henne nedan!
Jag gick upp en stund innan frukost för att hinna njuta av morgonen och en otroligt vacker soluppgång med en himmel som sprakade i olika nyanser av rosa. Utsikten och den friska luften på däck gjorde att jag vaknade till ordentligt. Snart ljöd vår expeditionsledare Elkes ljuva stämma ur fartygets högtalarsystem - frukosten var serverad!
Ett par koppar kaffe senare var det dags att göra sig redo för en Zodiactur i fjordarna. Väl i gummibåtarna möttes vi av stilla vatten och en helt magisk omgivning, och det var svårt att slita blicken från de vitklädda bergen.
Vi startade dagens äventyr med en landstigning vid Jaegervatnet och en vandring med snöskor i lugn och behaglig takt. Solen sken över de vita vyerna och snön absorberade alla ljud – all eventuell storstads-stress var nu som bortblåst! Nöjda med vår tur hoppade vi i Zodiacerna och tog oss tillbaka till fartyget. Lagom till det att vi tog kaffe i loungen dök våra första vilda vänner upp för att göra oss sällskap. Det var ett femtiotal tumlare! De for runt fartyget och följde oss en bra stund innan det blev stilla i vattnet igen, i alla fall för en liten stund… Efter showen de bjudit på höll en av våra guider, Magnus, ett föredrag om just tumlare. Han hann dock inte prata till punkt, för snart blev det rörelse både på fartyget och i vattnet då det hade siktats knölval från bryggan! Från däck kunde vi se hur tre knölvalar blåste vatten och visade upp sina vita stjärtfenor för oss. Vilken fantastisk eftermiddag! Jag kunde inte låta bli att känna mig lite extra glad i hjärtat efter att ha fått en tur i vackert landskap och dessutom fått se val. Fjordarna i Nordnorge gör ingen besviken en dag som denna!
Att resa genom Norges världskända kustlandskap i en liten grupp, på små fartyg, är svårslaget. Ögruppen Lofoten bjuder på pittoreska fiskesamhällen, inkilade mellan mäktiga bergskedjor i stilla sund. Under vinterhalvåret erbjuder Tromsø magnifika vyer över dramatiska fjordlandskap och chanser att se både späckhuggare och knölval. Har vi tur får vi se det magiska norrskenet dansa över himlavalvet efter att mörkret har lagt sig.
”Ett liv långt ifrån konsumtionshets och statussymboler” – Intervju med Gunilla Lindh
Vintrarna på östra Grönland är långa, hårda och stormiga. Under nästan sju månader om året håller snön, frosten och isen sitt kalla grepp om ön. Människorna här lever på en av världens mest isolerade platser och landskapet är ett av de minst befolkade på planeten. Omkring 56 000 personer är bofasta på Grönland och majoriteten av dem är födda här. Eftersom drygt 80 procent av Grönland är täckt av is, bor de flesta människorna längs väst-, öst- och sydkusten.
PolarQuest expeditionsguide Gunilla Lindh kom till Grönland första gången 2013. Då hade hon precis sålt allt hon ägde och lämnat en blomstrande karriär inom den skotska finanssektorn för att i stället slå sig ner på östra Grönland. Ett helt annat liv lockade. Ett enklare liv närmare naturen, i en helt annan kultur. Första jobbet var en fem månader lång projektanställning inom expeditionslogistik strax norr om Ittoqqortoormiit på östkusten. Sedan dess har Gunilla bott flera omgångar i Tasiilaq och även levt och arbetat med de lokala inuitjägarna på östra Grönland.
Hur skulle du beskriva livet på Grönland? Man lever i små samhällen. Det största samhället på östkusten har runt 2000 människor. Samhällena på västkusten är något större samt och där finner man även huvudstaden Nuuk som har omkring 18 800 invånare. Livet på Grönland är familje- och traditionsorienterat och man lever ett liv långt ifrån konsumtionshets och statussymboler. Avstånden är stora och infrastrukturen är olik vår egen – utan väg- och tågförbindelser. Man är helt beroende av flyg, helikopter eller båtförbindelser. Mellan mindre bosättningar åker man snöskoter eller hundspann på vinterhalvåret alternativt mindre båtar under de få månader om året som isen släpper sitt grepp.
Grönland är en ö i förändring, livet och möjligheterna skiljer sig på öst- och västkusten. Traditioner och stoltheten är stark bland inuitbefolkningen samtidigt som nya influenser och möjligheter i utbildning, arbete och teknologi på mestadels västkusten skapar ett Grönland i utveckling.
Vad är det du älskar mest med Grönland? Den frågan får jag ofta. Naturen på Grönland är storslagen, med djupa isbergsfyllda fjordar, höga snötäckta berg, små samhällen med färgglada hus mot en bakgrund av världens andra största istäcke – Den Grönländska inlandsisen. Men Grönland skulle inte vara så speciellt om det inte var för den fantastiska befolkningen som bor där. Eftersom ön är isolerad och dyr att ta sig till och från saknar stora delar av dess befolkning möjligheten att resa utanför ön. Därför finns ett stort behov bland befolkningen att träffa och prata med oss icke grönländare som besöker ön. Alla grönländare som jag har haft förmånen att träffa har varit otroligt gästvänliga, nyfikna och fantastiska människor som jag lärt mig mycket av. Samtidigt som de är nyfikna på omvärlden värnar de också om sin egen kultur, sina traditioner och sitt sätt att leva. Kommer man som gäst till Grönland med ett öppet och nyfiket sinne blir man varmt välkomnad.
Kan du berätta om maten på Grönland? Den övervägande delen av tiden jag tillbringat på Grönland har jag varit på östkusten, i de små samhällena där logistik och förbindelser är få. På dessa platser är jakt och fiske stora delar av vardagen för att komplettera de varor som kan importeras. Med den Grönländska terrängen och klimatet är det svårt att odla färska råvaror som vi är vana vid i Europa. På östkusten, provianteras byn med supplyship en gång på våren och en gång på hösten med varor som håller sig länge. Grönsaker och frukt man finner i butiken är mestadels frysta för att kunna hålla länge, ett mindre utbud av färsk frukt och grönsaker flygs in från Island, men detta är både dyrt och i liten skala.
Den grönländska dieten består till stora delar av fisk och sälkött, då dessa fiskas och jagas lokalt på Grönland. Min diet under långa perioder på Grönland bestod mestadels av sälkött, ett mörkrött kött som smakar gott grillat med mycket peppar och timjan. Det var också en stor ära för mig att bli bjuden på rå sällever under en jaktritual på isen. Den visade att jag verkligen blivit accepterad i den fina grönländska kulturen och betydde mycket för mig personligen. Levern var så färsk att den osade av värme.
Du brukar prata om vikten av att få omvärlden till Grönland. Hur menar du då? Trots att Grönland tillhör Danmark, är det en avskild del av världen. Bara att ta sig dit är ett projekt och infrastrukturen är mycket olik vår egen. Sysselsättningen är på vissa ställen låg, möjligheterna till högre utbildning är mer begränsad än vad vi är vana vid i Europa och många av de samhällsbärande jobben som polis och brandkår innehas av danskar. Men med turismen kommer fler möjligheter för arbete och ekonomisk tillväxt för Grönlands invånare. Det blir ett ömsesidigt utbyte av personliga möten, upplevelser och möjligheter.
Hur skiljer sig Svalbard och Grönland åt? Jag brukar säga att Grönland är som en blandning av Svalbard och Nordnorge, men fjordarna är djupare, bergen är högre, isbergen och glaciärerna är större. De små samhällena är som färgklickar, nästan som sagobyar. Dessutom är Grönland mycket grönare än Svalbard och har sin speciella kultur och sina fina traditioner. Djurlivet är mindre i utsträckning och utspritt över ett betydligt större område än Svalbard.
Vilka vilda djur finns det chans att se? Det beror på vilken del av Grönland man är på, men generellt sett kan man se val, säl, ren, fjällräv och myskoxe. Fågellivet är lite begränsat.
Hur stor är chansen att se isbjörn? På Svalbard är det är relativt hög koncentration av isbjörn på ett litet område. Grönland är så ofantligt mycket större så chansen att du ska se isbjörn på våra Grönlandsresor är relativt liten. Men samtidigt bär vi ju vapen när vi går i land på östsidan, för man vet aldrig. Där finns ju även myskoxar som man måste ha respekt för.
Vilken typ av resenär kommer få ut mest av en resa till Grönland med PolarQuest? En person som är genuint naturintresserad samt har stor nyfikenhet för nya kulturintryck och öppenhet för att kommunicera och lära av människor från en kultur mycket olik vår egen. Vi kommer att göra en del landstigningar med vandringar och terrängen är relativt krävande på många platser, där leder och stigar är obefintliga. Är man nyfiken och fördomsfri så finns det en stor chans att man blir inbjuden på kaffe när vi besöker isolerade inuitsamhällen. Stora leenden är ett av mina favorit sätt att kommunicera när inte engelska fungerar. Tar man sig tiden att lära sig ett fåtal ord och uttryck på det lokala grönländska språket, uppskattas det mycket och öppnar många dörrar för fantastiska möten och upplevelser.
Hur kommer vädret vara? Sommartid är vädret stabilt med en temperatur på mellan 10 och 20 grader. Det stora istäcket ger relativt konstanta högtryck.
Vill du berätta om de olika expeditionerna? Vi reser med M/S Balto. Hon påminner om M/S Sjöveien och M/S Stockholm – fartygen som PolarQuest opererar på Svalbard. M/S Balto är också ett 12-passagerarfartyg och klassas som ett lyx-expeditionsfartyg. Första expeditionen går i juni och då börjar vi i Ilulissat på västra Grönland. En av anledningarna till att vi startar i västra och inte i östra Grönland är att det inte går att vara i öst så tidigt på säsongen eftersom strömmen från nordpolsbassängerna för med sig tonvis med driftis och packis och på grund av det går det inte att komma in i fjordarna. I stället gör vi ett par kortare turer på västkusten och sedan, i mitten av juli kör vi en långresa med 24 nätter ombord som går hela vägen från västkusten till östkusten. Den har jag också förmånen att få guida. I augusti gör vi tre turer längs nordöstra Grönland.
Vad kännetecknar västra Grönland? Diskobukten är relativt platt med gigantiska glaciärer och isberg. Här finns djupa fjordar, grottor och i vattnet har vi goda chanser att se både knölval, vikval, Grönlandsval och grindval. Det bor betydligt fler människor här än på östkusten.
Och vad kännetecknar östra Grönland? En underbar och dramatisk natur samt känslan av att vara i världens ände, i den mest positiva benämningen. Samhällena är extremt isolerade här och tystnaden påtaglig. Här är chansen att se björn och myskoxe betydligt större än på västkusten. Östkusten på Grönland är för mig världens vackraste plats.
Vad tror du gästerna kommer bära med sig från resorna? En känsla av naturens storslagenhet som är svår att sätta ord på, fina minnen från gemenskapen ombord, fantastisk varma och lärorika möten med lokalbefolkningen och unik kunskap om en av världens sista orörda vildmarker.
Upplev Grönlands otämjda vildmark med det eleganta 12-passagerarfartyget M/S Balto! Med detta unika fartyg kan vi utforska avlägsna fjordsystem, besöka inuitsamhällen och ta dig till hemliga ankarplatser. Att resa till Grönlands spektakulära kust är en häpnadsväckande naturupplevelse, det arktiska landskapet domineras av isfyllda fjordar, majestätiska bergstoppar och vidsträckt tundra.
Oförglömliga ögonblick från Svalbard 2022
I slutet av april och början av maj anlände våra tre expeditionsfartyg till ett sagolikt vackert Svalbard som bjöd på minusgrader, fjordis och otroliga polarlandskap. Äntligen var det dags för våra resenärer att ge sig i väg på det efterlängtade polaräventyret! Vad skulle de få se och uppleva där ute i den arktiska vildmarken?
För ett par veckor sedan gick säsongens sista resenärer av och lämnade det otroliga djurlivet, de gnistrande glaciärerna och de spetsiga bergstopparna bakom sig. Det är såklart omöjligt att sammanfatta allt som vi och våra resenärer fått vara med i år, men här får du i alla fall ett litet smakprov.
I slutet av augusti anordnade nätverket ARCSAR (Arctic Search And Rescue) en viktig katastrofövning på Svalbard ombord vårt expeditionsfartyg M/S Quest. ARCSAR är ett EU-finansierat projekt för att etablera det första formella säkerhets- och beredskapsnätverket för Arktis och Nordatlanten. Under 4 dagar gjorde man olika övningar, hade föreläsningar samt testade ny utrustning. En av dagarna genomfördes ett live scenario ombord på M/S Quest som inkluderade en stor brand- och evakueringsövning. Vår Operations Manager, Henrik Törnberg, var med som koordinator ombord.
Så här löd Henriks ord dagen då han klev av M/S Quest i Longyearbyen, Svalbard:
"Denna räddningsövning har jag varit med och planerat för i fyra år. Totalt fyra dagars övningar och föreläsningar. Idag var det Grand Final med Mass Rescue Operation från ett av våra fartyg. En storskalig, verklighetstrogen och mycket lärorik övning som utspelade sig på Svalbard, på PolarQuest kontoret i Göteborg, räddningscentralen i Bodö och Arctic Explorer kontoret i Tromsö."
Henrik, vilka var det som deltog i detta event på M/S Quest? ARCSAR är ett EU-finansierat nätverk med många medlemmar. I just det här projektet ombord på M/S Quest var 20 olika organisationer från 12 olika länder involverade, de flesta av dessa hade minst en representant med ombord. Vi var totalt ca 50 personer ombord inklusive en journalist och ett filmteam. Totalt sett en imponerade samling av kunskap inom arktisk sjösäkerhet. Utöver det så deltog fartygets besättning samt jag och fyra guider från PolarQuest.
Hur kommer det sig att PolarQuest var delaktiga i det här projektet? För cirka fyra år sedan kontaktade organisationen AECO vår VD, Marie. De berättade om detta projekt och att de behövde någon som organiserade hela resan. PolarQuest var givetvis intresserade av att göra det. Marie gav då mig ansvaret för detta projekt.
Vad är AECO? PolarQuest var år 2003 med och grundade organisationen AECO (The Association of Arctic Expedition Cruise Operators) för att reglera turismen på Svalbard och främja hållbar, miljövänlig och säker turism i området. Idag är organisationen en framstående representant för expeditionskryssningsbranschen i Arktis och en ledstjärna för dem som vill arbeta med hållbar turism. PolarQuest VD Marie sitter med i styrelsen på AECO, där hon tidigare även varit ordförande.
Vilken var din uppgift i projektet? Jag hade en roll som koordinator i det här projektet. Man kan säga att PolarQuest hade ett värdskap och att jag fick en kärnroll i allt som hade med det praktiska att göra, planera resan, koordinera verksamheten ombord och hålla kontakt med fartyget M/S Quest. Jag hade en väldigt central roll och var delaktig i det mesta.
Vad kunde du få för frågor under planeringsstadiet av projektet? Det kunde vara allt möjligt. Kan vi sätta upp kameror ombord? Kan vi fylla fartyget med rök? Kan vi använda fartygets livbåtar? Väldigt roliga och annorlunda frågor och utmaningar som var intressanta att lösa.
Varför tog det fyra år att planera inför projektet? Det gjorde det inte. Planen var att vi skulle genomföra eventet år 2020, men pandemin satte käppar i hjulet och gjorde att alla resor till Svalbard ställdes in två hela säsonger. Det var först säsongen 2022 som vi kunde återvända till Svalbard.
Kan du förklara lite kring hur schemat var upplagt under era dagar ombord? Vi spenderade tre heldagar ute till havs och sista dagen i land i Longyearbyen. PolarQuest guider hade sin vanliga roll samma med fartygets besättning. Expeditionen startade som en vanlig resa med PolarQuest, vi hade säkerhetsgenomgång och gjorde landstigningar bland annat vid Nya London. Dock så var guidernas föreläsningar ombord utbytta mot föredrag som hölls av de olika deltagarna inom ARCSAR’s nätverk. Den tredje dagen genomfördes den stora katastrofövningen som pågick under hela dagen. Sista dagen spenderade vi i land i Longyearbyen. Här gick vi igenom hela övningen steg för steg, vi delade även in oss i grupper och grävde djupare i olika problemställningar.
Var någonstans på Svalbard befann sig fartyget under katastrofövningen? Av logistiska och säkerhetsmässiga skäl kunde vi inte placera M/S Quest på den avlägsna plats som scenariot i övningen utspelade sig, utan vi hade en simulerad position och en faktisk position. Den simulerade positionen var utanför Phippsøya medan den faktiska position var i Sassenfjorden inte så långt ifrån Longyearbyen. Då det inte finns någon form av kontakt med mobilnätet vid Phippsøya, var detta heller inte ett kommunikationsmedel som vi fick lov att använda i övningen. All kommunikation som inkluderades i övningen skedde via VHF-radio eller över satellittelefon.
Kan du berätta om själva katastrofövningen? Hela övningen var baserad på en Mass Rescue Operation (MRO), dvs en räddningsoperation som involverar många människor. I vårt fall hade vi 50 passagerare ombord plus guider och besättning, totalt nästan 80 personer.
Det är mest troligt i ett område som Svalbard är ett annat fartyg som är först på plats följt av helikopter. Därför skulle vi öva på så kallad ship-to-ship-rescue. Scenariot var att en brand hade brutit ut i maskinrummet ombord på M/S Quest och klockan åtta på morgonen gick brandlarmet. Flera personer hade sminkats under morgonen för att göra det hela så verklighetstroget som möjligt. Alla ombord hade en specifik roll att förhålla sig till. Du kunde ha en roll som till exempel panikslagen passagerare eller fått en skada. Även M/S Quest’s vanliga besättning var delaktiga på olika vis. Vi ville testa allt från räddningsaktionen, ny teknik och den mänskliga faktorn. Vi hade samling uppe i loungen och vi sjösatte M/S Quest’s egna livbåtar. Passagerarna på M/S Quest skulle alla evakueras och det gjordes via livbåtar och livflotte till kustvaktens fartyg samt via helikopter. Rökdykare från kustvakten kom ombord för att förstärka de rökdykningsinsattser som gjordes av fartygets egen besättning.
Man testade även mycket ny teknik så som värmekamera från drönare, sända nödsignaler från små handhållna spårningsenheter till satellit samt att använda mobilsignaler för att räkna och spåra människor.
Vilken uppgift hade du under själva övningen? Jag var inte delaktig i själva övningen utan jag körde en av de ”verkliga” gummibåtarna. Vi var ju tvungna att ha beredskap utanför själva övningen ifall att någonting skulle gå snett eller någon skulle trilla i vattnet eller liknande.
Vi på PolarQuest huvudkontor i Göteborg var ju också involverade denna dag, kan du förklara hur? Kontoret i Göteborg kontaktades via telefon av olika parter då larmet gick. Först av räddningscentralen i Bodø sedan var även övningen på kontoret igång. Fartygsägare och en frågvis journalist var också involverade. Personalen på kontoret ägnade hela dagen åt denna övning för att se igenom rutiner, beredskap och agerande. Det här var en väldigt nyttig och lärorik övning både för vår personal i Göteborg samt ute i fält.
Varför genomförde man det här projektet? En stor anledning var att öka samarbetet mellan alla parter och att bygga förtroende mellan turistfartyg, räddningsstationer osv. Hur arbetar och samverkar vi och hur är vi organiserade samt vad finns det för gemensamma resurser. Sen ville vi även testa ny teknik för sök, larm och räddning.
Blev projektet lyckat och kände du att du lärde dig mycket av det? Det hela blev mycket lyckat. Jag var lite nervös innan, för att jag visste att det var många komponenter som skulle samverka och fungera, men vädret var på vår sida och alla samarbeten fungerade förträffligt. Jag lärde mig mycket mer än vad jag hade kunnat föreställa mig.
Vet du om man planerar för ytterligare ett sådant här projekt framöver? Jag vet att det finns en stark vilja att fortsätta med sådana här samverkansövningar i Arktis, men ännu är det inga konkreta planer. Första steget är ju att visa nyttan av denna övningen och sedan försöka ordna finansiering för någon form av fortsättning. Kanske blir det då på någon annan plats än Svalbard. Kanske Arktiska Canada, Island, Färöarna eller Grönland?
Sedan 1999 har vi arrangerat oförglömliga resor till Svalbard. Från maj till september färdas våra tre små expeditionsfartyg som endast tar 12 och 53 passagerare genom denna arktiska vildmark med gnistrande glaciärer, sagolika fjordlandskap och dramatiska bergskedjor. Valrossar vilar på stränderna och valar söker efter föda, medan Arktis konung, isbjörnen, majestätiskt vandrar över isarna. Vi arbetar aktivt med hållbarhetsfrågor och alla våra resor är klimatkompenserade.
Att byta uppkoppling mot avkoppling!
Jag började arbeta på PolarQuests marknadsavdelning mitt under pandemin, en tid då vi fick ställa in två hela säsonger på Svalbard. Men så plötsligt kom dagen då jag själv skulle få chansen att besöka Svalbard och jag kunde inte hejda min entusiasm. Att få resa till Svalbard hade länge varit en dröm. Aldrig hade jag kunnat tro att Arktis skulle kunna överträffa mina skyhöga förväntningar, men oj vad fel jag hade!
Det jag uppskattade allra mest och som jag inte alls hade reflekterat över inför resan, var tystnaden. Nuförtiden är vi i princip alltid uppkopplade, tillgängliga samt omgivna av olika ljud, oavsett om vi är i vår vardag eller på semester, men på Svalbard fick jag och mina medresenärer uppleva en nästintill obeskrivlig tystnad.
När fartyget M/S Quest långsamt lämnade Longyearbyen på Svalbard stod jag ensam ute på däck. Jag hade precis haft ett videosamtal med min familj och såg nu hur täckningen på mobilen ganska snabbt blev sämre, tills texten ”ingen täckning” dök upp. Jag stoppade mobilen i fickan och tittade upp på den otroliga naturen omkring mig. Longyearbyen hade försvunnit bakom oss, solens strålar letade sig fram genom molnen för att lysa upp några få snöklädda berg i horisonten och plötsligt var den där, tystnaden!
Naturen på Svalbard är verkligen enastående och liknar inte något jag tidigare upplevt. Jag besökte Svalbard i slutet av maj och hade turen att pricka in en vecka med otroligt väder då det var nästintill vindstilla, några plusgrader och sol varje dag. Något jag hört inte hör till vanligheterna. Varje morgon vaknade vi till en röst i högtalarsystemet, Rösten tillhörde vår expeditionsledare, Elke. Hon önskade oss god morgon och berättade att frukosten nu var serverad och vad vi kunde se om vi tittade ut genom hyttfönstret.
Några av oss ombord hade anammat en väldigt mysig tradition, vi drack vårt morgonkaffe ute på däck. Vissa mornar var det så stilla att du knappt kunde skilja på himmel och hav. Här gjorde sig tystnaden verkligen påmind. Den öppna atmosfären ombord och avsaknaden av mobiltelefoner ledde även till att du lärde känna många av de andra resenärerna på ett fint sätt. Men samtidigt fanns där alltid en outtalad förståelse om att man ibland bara ville sitta för sig själv och njuta av naturen.
Förutom tystnaden, var det som sagt naturen som fick mig att fullkomligt tappa andan. Jag har aldrig någonsin känt mig så liten förut, på ett bra sätt. Under hela expeditionen såg vi endast vid ett par tillfällen andra fartyg och vi träffade bara någon enstaka människa när vi lade till vid Ny-Ålesund. Utöver det var vi ensamma hela tiden. Jag slogs av hur varierad naturen är på Svalbard. Ena dagen stod jag på stranden vid foten av höga grönbruna berg, nästa dag satt jag i en gummibåt intill en glaciär, för att sedan befinna mig på toppen av ett snöklätt berg och en annan dag tog jag ett iskallt dopp i ett hav fyllt av isflak. Under en sådan här vecka är det svårt att plocka fram några få stunder att berätta om, jag vill berätta allt och lite till och gärna i kronologisk ordning. Allra hest vill jag ta med alla nära och kära till Svalbard för att de ska få uppleva precis det jag upplevt.
Förutom alla otroliga vandringar jag fick vara med om under min expedition, är det några landstigningar som står ut lite extra. En morgon hade vi ankrat utanför Fuglesangen. Planen var att vi skulle göra en gummibåtskryssning längs kusten och sedan stiga iland vid ett fågelberg. En av våra guider sa att det här är en av de bästa landstigningarna och att vi kommer att förstå varför om ett tag. Jag som inte är jätteintresserad av fåglar hade inte så höga förväntningar på denna utflykt, men åter igen blev jag motbevisad. Jag klev ur gummibåten och ner i vattnet på stranden, återigen tackade jag mina kollegor som hade talat om för mig att knähöga stövlar är ett måste på Svalbard. Vi gjorde en kort vandring i den vita snön och ju närmre vi kom fågelberget desto högljuddare blev det. Fåglarna flög sin väg när vi närmade oss. Vi vandrade försiktigt upp på berget för att inte förstöra mossan och spridde ut oss. Några klättrade lite högre upp medan andra stannade kvar vid bergets fot. Alltid i sällskap av våra trygga guider. När vi suttit stilla en stund kom fåglarna tillbaka, vissa riktigt nära. Vi satt där en lång stund med otrolig utsikt över det oändliga havet och kände att vi verkligen var små på jorden. De tusentals fåglar som gjorde oss sällskap här, är de minsta på Svalbard och kallas ironiskt nog för alkekung.
Ett annat väldigt starkt minne var när vi vandrade upp på en höjd i Ossian Sars. På vår expedition hade vi nämligen turen att ha med ett gäng yoga-resenärer med yogainstruktör, Isabel i spetsen. Väl uppe på toppen frågade Isabel om någon hade lust att delta i en kortare meditation. Vi var flera som slog oss ner på marken och med benen i kors och händerna på knäna ledde Isabel oss i en lugn och stilla meditation. Givetvis fick det bli en meditation där vi inte blundade, för utsikten vi hade från platsen vi satt, den ville man inte missa en sekund av. Det blev en väldigt rofylld och stämningsfull stund tillsammans.
När jag åter stod ute på däck och såg Longyearbyen närma sig plockade jag upp mobilen ur fickan och såg att jag hade full täckning igen. Jag blev väldigt lycklig och rörd av att första meddelandet jag såg var ett foto på mina strålande glada barn, men samtidigt kunde jag inte hjälpa att känna ett litet vemod över att stillheten och tystnaden nu var bruten.
Sedan 1999 har vi arrangerat oförglömliga resor till Svalbard. Från maj till september färdas våra tre små expeditionsfartyg som endast tar 12 och 53 passagerare genom denna arktiska vildmark med gnistrande glaciärer, sagolika fjordlandskap och dramatiska bergskedjor. Valrossar vilar på stränderna och valar söker efter föda, medan Arktis konung, isbjörnen, majestätiskt vandrar över isarna. Vi arbetar aktivt med hållbarhetsfrågor och alla våra resor är klimatkompenserade.
Sju fakta om myskoxen – överlevaren från istiden
Isen sträcker sig ända bort till horisonten. Landskapet på östra Grönland är täckt av ett ändlöst snötäcke och temperaturen visar minus 60 grader Celsius. Solen har inte orkat över horisonten på fyra månader. Hur kan någon eller något överleva i en sådan extrem miljö under en längre tid utan att frysa ihjäl? Myskoxen har levt i Arktis under tusentals år. Faktum är att de är byggda för att överleva i världens kanske mest ogästvänliga väderförhållanden. Här kommer sju fakta om ett av planetens sista urtidsdjur.
Myskoxens på nordöstra Grönland kan väga upp till 375 kg och dess närmsta släktingar är får och getter. De springer uppåt precis som getter gör när de är rädda och har samma runda spillning.
Dess namn
Myskoxarna har fått sitt namn efter det myskdoftande sekret de utsöndrar från ögonkörtlarna under parningstiden.
Myskoxar är snöstormsäkra. De är så pass välisolerade så att snön i stället för att smälta lägger sig utanpå den långa pälsen. De yttre hårstråna, som kallas skyddshår, täcker en andra, kortare underull som ger extra isolering på vintern och har åtta gånger mer isoleringsförmåga än fårull.
Värd sin vikt i guld
För 20 år sedan ansågs myskoxarna värdelösa bortsett från sitt kött och brändes efter jakten. Idag är de värda sin vikt i guld efterso man tar tillvara på pälsen. Av den tillverkar man ull som är både mjukare och varmare än kashmir.
När en grupp av myskoxar blir attackerade av en isbjörn flyr de sällan, utan ställer sig istället i en sluten cirkel med de vassa hornen utåt. Ungdjuren håller sig i mitten av cirkeln. Skulle myskoxen få panik och istället ta till flykt, måste den stanna efter ett tag för att inte bli överhettade.
Myskoxens diet
Myskoxarna tar sig till den högst belägna och också mest utsatta delen av tundran för att slippa gräva med hovarna i djup snö för att komma åt sin föda. De livnär sig på rötter, mossor av lavar. Sommartid kompletterar de dieten med gräs och arktiska blommor.
Ögon likt solglasögon
Myskoxens pupiller är horisontella och fungerar likt solglasögon för att reducera solreflektionen från snö och is.
Upplev Grönlands otämjda vildmark med det eleganta 12-passagerarfartyget M/S Balto! Med detta unika fartyg kan vi utforska avlägsna fjordsystem, besöka inuitsamhällen och ta dig till hemliga ankarplatser. Att resa till Grönlands spektakulära kust är en häpnadsväckande naturupplevelse, det arktiska landskapet domineras av isfyllda fjordar, majestätiska bergstoppar och vidsträckt tundra.
