Liten grupp - stora upplevelser

Att resa med ett litet fartyg erbjuder en helt annan resa och upplevelse än vad ett större kryssningsfartyg gör. Föreställ dig själv, att se en säl på ett isflak i en grupp om 10 - 50 passagerare eller en grupp om 200 passagerare. 

Unika resor & flexibla färdplaner

Ingen resa på Svalbard är den andra lik och det som är charmen med att vara på expeditionskryssning. Det finns mängder av fantastiska platser på Svalbard och kaptenen och expeditionsledaren kommer göra allt för att maximera polaräventyret.

Mindre väntan – tid att utforska

När man reser i en liten grupp går det snabbt att komma i Zodiacerna (gummibåtarna) och ge sig ut på utflykter. Vi kan maximera tiden i vildmarken! På våra 12-passagerarfartyg har vi två Zodiacer och på M/S Quest som tar 51 passagerare har vi fem.

Familjär atmosfär

Ombord på alla våra små expeditionsfartyg råder en avslappnad och familjär atmosfär. Alla resenärer får plats samtidigt i loungen, ute på däck och i matsalen.

Kom närmare naturen

Det finns få platser på jorden där man blir så påmind om människans litenhet i förhållande till naturens storhet som på Svalbard. Kanske kommer du aldrig vara lika bortkopplad från civilisationen, digitala enheter och vardagens alla måsten som här. Att utforska den arktiska vildmarken i en liten grupp är en av de mest exklusiva naturupplevelser som går att få.

Vad ser du mest fram emot på resan?

– Som alla resor med PolarQuest till Svalbard är det ovissheten om vad man kommer att få se som lockar mig att göra fler turer. Att vara där senare än nästan alla andra gör att känslan av äventyr är större än vid någon annan tid på året. Eftersom solen har börjat gå under horisonten på nätterna har vi möjligheten att få otroligt fotoljus vid soluppgångar och solnedgångar. Själv drömmer jag om några av de stora däggdjuren i ljus man aldrig kan få under sommaren. Jag har alltid sagt att landskapet på Svalbard är som vackrast på våren, men även hösten är otrolig. När topparna och sluttningarna börjar prydas av ett tunt lager snö.

Under den här tiden på året har vi även chans att nå platser som vi inte annars kan ta oss till. Om vädret och färdplanen tillåter hoppas jag exempelvis att vi kan gå iland på Moffen, en plats som få har besökt då man inte får lov att gå iland där tidigare under säsongen. Det finns guider som har jobbat på Svalbard i 10 år, men som ännu inte gått iland där. Själv har jag lyckats komma iland där en gång och hoppas få dela den upplevelsen med flera nu i höst!

Vänligen notera: Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.

Hoppar högt
Knölvalen är känd för sina höga hopp som ofta gör att hela dess stora kropp hamnar ovanför vattenytan. Det är en imponerande syn. När den sedan faller tillbaka gör den det med ett väldigt plask vilket skickar signaler till andra knölvalar.

Sjunger
En annan sak som utmärker knölvalen är att den sjunger. Detta sker oftast under parningssäsongen så en teori är därför att hanarna sjunger för att locka till sig honor. Alla valhanar i samma population sjunger samma sång och den byggs successivt på med nya fraser. Forskare har även sett tecken på att lokala sånger ”vandrat” till andra delar av världen och plockats upp av andra populationer vilket gör det hela än mer komplext.

Imponerande storlek
En knölval kan bli drygt 16 meter lång och väger mellan 25 och 40 ton. Hanarna är något mindre än honorna. En nyfödd kalv är cirka 5 meter lång och väger omkring 1 ton. Bröstfenorna som är vita undertill kan bli upp till 6 meter långa och sticker upp som jättepaddlar när valen rullar runt.

Därför heter den knölval
Namnet knölval kommer av de små knölar som är placerade på huvudet, bröstfenorna och underkäken. Knölarna är ombildade hårsäckar som ofta är täckta av havstulpaner. På ryggen sitter en stor puckel, därav det engelska namnet humpback whale.

Filtrerar maten
Knölvalen tillhör arten bardvalar vilket innebär att den har en bard i stället för tänder. Det är ett kamliknande organ som används för att filtrera mat som krill och småfisk ur vattnet. Knölvalen har en förhållandevis liten matstrupe och kan heller inte tugga då den inte har några tänder. Detta gör att den inte kan äta några större fiskar.

Äter bara under ena halvan av året
Knölvalen äter bara under halva året. Resten av året lever den på sina egna fettreserver. Under det ljusa sommarhalvåret drar den sig längst norr- eller söderut för att äta upp sig och under vintern rör den sig mot varmare vatten kring ekvatorn.

Speciell jaktmetod
Knölvalar använder sig av en speciell jaktmetod som innebär att de cirklar kring sitt byte och samtidigt blåser ut luft. På detta sätt bildar de ett så kallat ”bubbelnät”. Det menas med att fiskstim stängs in i ett nät av bubblor och kan inte ta sig ut. Valarna simmar sedan uppåt i bubbelcirkeln med öppna munnar och får på det sättet i sig massor av fisk samtidigt.

Simmar långt
Knölvalen är en riktig långsimmare och flyttar sig mellan det kallare vattnet vid polerna på sommaren och det mer tropiska närmre ekvatorn på vintern. På ett år kan den simma upp till 16 000 kilometer.

Föder sina ungar i tropiska hav
Under vinterhalvåret söker sig knölvalen till varmare vatten runt ekvatorn för att para sig och föda kalvar. Här finns inga farliga rovdjur, likt späckhuggarna som lever i kallare vatten, vilket gör det säkrare. Under tiden som honan stannar vid ekvatorn med sin kalv äter hon ingenting utan lever på sina fettreserver. Ungen, som är runt 5 meter lång när den föds, livnär sig på mammans feta mjölk och äter nästintill hela tiden.

Bildar vänskapsband
Knölvalar lever i löst sammanhållna grupper, men det har visat sig att honorna bildar vänskapsband med varandra. De letar mat tillsammans och fortsätter sedan att hitta tillbaka till samma individer år efter år.

Vänligen notera: Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.

Strax efter frukost klev vi i Zodiacerna för en kryssning längs Alkefjellet - Svalbard största fågelberg. Här häckar cirka 65,000 par Spetsbergsgrisslor tillsammans med tusentals tretåiga måsar. Fågelberget är en lodrätt klippa som störtar ner i havet vilket är en minsann mäktig syn.

Bland allt fågelvimmel lyckades vi även få syn på en fjällräv som sökte föda längs den branta sluttningen.

Efter den fina morgonen gick färden vidare till östra sidan Hinlopen och in i Wahlbergsfjorden medan gästerna njöt av en lunch. Väl på plats i fjorden möttes vi av packis. Medan M/S Stockholm varsamt navigerade ibland isflaken spanade guiderna konstant efter djurliv, vilket stundtals försvårades av dimma.

Efter ett par timmar fick vi se en isbjörnshona med sina små årsungar en bit bort. De följde fartygets styrbordssida en kort stund innan de vandrade vidare in i den dimmiga packisen igen. En fantastisk upplevelse och ett minne för livet för alla ombord.

Senare på eftermiddagen gick vi återigen i Zodiacerna för en kryssning bland i packisen. Dimman som omgav oss tillförde en viss mystik till äventyret in i den okända.

Vänligen notera: Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.

Vid Faksevågen började vandringen med en relativt brant ås men redan efter några steg stannade vi för att titta på växtlivet. Vegetation gömde sig i varje liten spricka, där kan den hitta tillräckligt med skydd för att blomstra trots den extrema arktiska miljön.

Purpurbräckan var nästan utblommad på sina ställen, detta strax efter snösmältningen. Detta är en av de tidigaste blommande växterna vi ser på denna breddgrad. Denna robusta växt kan växa ända upp till 1000 meters höjd över havet.

När vi fortsatte sprang vi på flera Fjällglimmen som stod i blom. Det är en ört tillhörande familjen Sline med vackra lila blommor.

Under promenaden på tundran, bland de små träden, såg vi väldigt mycket Salix: Polarvide.

En annan blomma vi kände igen hemifrån var det vi på Svalbard kallar Fjällsyra. Förr i tiden var detta en viktig hjälp mot skörbjugg, dels för upptäcktsresande men ännu viktigare för ursprungsbefolkningen runt Arktis. Smaken på bladen är något syrlig.

Så småningom nådde vi den sista åsen och ytterligare en glacialt formad dal öppnade sig. Glaciären som vällde ut framför oss hade tagit formen av en Piemonteglaciär. Svalbard är som en glaciologisk lärobok.

Den arktiska sommarvärmen inspirerade oss att trotsa det kalla vattnet med ett dopp i havet när vi kom tillbaka till M/S Sjøveien. Tursamt nog var badtunnan varm, eftersom vattnet fortfarande är riktigt kallt även mitt i den arktiska sommaren.