Isberg – naturens råa kraft. Det är något med dem som gör att man inte kan sluta titta. Som när man stirrar in i en öppen eld och förundras. Varje isberg är unikt, både i storlek och utseende. Sermilikfjorden, som vi kryssat genom de senaste två dagarna, är fylld med isberg stora som hus, som har glidit ner från Helheim-glaciären längst in i fjorden. De varierar i form: stora, små, spetsiga, tabulära – varje enskilt med sin egen distinkta karaktär.

För att klassas som ett isberg måste det vara minst 15 meter högt, och de stora kan nå över 75 meter. Under vintern ligger hela fjorden täckt av ett 4-5 meter tjockt istäcke, som spricker upp och låter isen flyta ut med strömmen.

September är verkligen en bra tid att vara här; vi är privilegierade att kunna tränga djupt in i den vackra fjorden med vårt stabila fartyg. Vi står på däck, blickar ut och låter tankarna sväva bort i förundran. Leenden pryder allas ansikten. Fartyget åker slalom bland isbergen, det finns inget annat att göra än att njuta av skådespelet. Ingen vill gå inomhus. Är det där isberget verkligen det största vi sett? Kanske. Men vad är det där borta? Vi spanar från ena sidan till den andra, för att inte missa något av det som sker på båda sidor av vårt isförstärkta fartyg. Jag känner mig så liten bland dessa enorma isberg! Solen strålar ner och får havet och isen att gnista. "Overkligt" säger någon, och jag kan inte annat än att hålla med – det är verkligen ett 'nypa sig i armen'-tillfälle.

Första dagen på resan fick vi frågan om vad att vara med på en expedition egentligen innebär. 'Att förvänta sig det oväntade,' sa någon, och en annan nämnde 'flexibilitet.' När vi vaknade denna morgon insåg vi verkligen betydelsen av expedition. Under natten hade det varit en 'explosion från isbergsfabriken,' som vår kanadensiska kapten uttryckte det. Den glaciär vi hade ankrat vid på tryggt avstånd hade kalvat, vilket förändrade världen helt jämfört med hur den såg ut när vi lagt oss. Isberg guppade i vattnet, mer och mer is formade sig omkring oss under frukosten, isen följde med strömmen bort från glaciären. Idag skulle vi, enligt plan från våra äventyrliga guider, göra en landstigning för att ta oss upp längs med en glaciär och njuta av utsikten därifrån. Troligtvis är vi några av de få som landstigit här. Vi var redo – äventyret kallade.

Kylan slog emot oss när vi stod vända mot glaciären, och åt andra hållet öppnade sig en vidunderlig utsikt med spridda glaciärer och enorma bergsmassiv. Är det detta som är storheten med Grönland och Sermilik? Att få befinna sig på en plats där få andra människor har varit – en verklig ynnest. Tystnaden, stillheten och den magiska vildmarken omger oss. Dunder och muller rullar in i fjorden; något händer i glaciären på andra sidan bukten. Vi står vid en så kallad ”död” glaciär, som inte längre når fram till havet. Vi kan röra vid den och känna kylan genom huden. En tyst stund infinner sig, sittande med glaciärens kalla smekning i nacken och solens värme i ansiktet. Utsikten är bländande. Vi är verkligen i hjärtat av vår stora upplevelse.

I detta vatten är vi äventyrare! Vi utforskar ej kartlagda områden och gör landstigningar som få har upplevt. Jag känner mig överväldigad av naturens storhet och makt; här på Grönland är den mer påtaglig än någonsin. Som det gamla ordspråket lyder: 'När du har rest överallt, finns alltid Grönland.' 

17 år på PolarQuest – vad har hållit dig engagerad i alla dessa år?

– PolarQuest är ett otroligt spännande företag – våra resor, de stora naturupplevelserna och möjligheten att erbjuda människor något riktigt minnesvärt. Att ständigt sträva efter att leverera lite mer än vad som förväntas är också en viktig drivkraft. Det är svårt att hitta något som slår känslan av när man får fantastisk återkoppling efter en resa – då vet vi att vi har lyckats! Dessutom är varje expedition unik, precis som varje resenär. Alla tar med sig sina egna upplevelser hem, och det är just dessa upplevelser som intresserar mig.

Att få arbeta med ett kunnigt och engagerat team ger mig också väldigt mycket. Vi är många som har varit med under dessa år, och det är ett helt fantastiskt team – både till sjöss och på land. Branschen vi jobbar i, polarresebranschen, är liten globalt sett, och där är PolarQuest med och driver utvecklingen framåt. Det är något jag är stolt över att vara en del av.

Från praktikant till VD – berätta om din resa inom företaget

– Ja, jag började på PolarQuest som praktikant 2007, som en del av min utbildning till reseproducent. När M/S Quest kom till flottan uppstod behovet av mer personal, och jag hade turen att bli en del av teamet. Jag har arbetat med destinationer som Svalbard, Antarktis och Nya Zeelands subantarktiska öar och deltagit i flertalet PolarQuest-resor. När företaget bytte ägare tog vi det vidare in i en ny era. Jag var då en del av ledningsgruppen och under den tiden började jag också representera PolarQuest i AECOs (Association of Arctic Expedition Cruise Operators) styrelse. Det har blivit många år med styrelsearbete inom AECO och många resor – inte bara våra expeditioner, utan även företagets resa genom utmaningar som COVID och allt däremellan. 2016 tillträdde jag som VD.

Från att ursprungligen ha riktat oss främst till den svenska och brittiska marknaden, välkomnar vi idag resenärer från hela världen ombord på våra expeditionskryssningar. När det gäller att leverera upplevelser är våra produkter av premiumkvalitet. Vi är alla är stolta över det varumärke vi har vårdat och utvecklat genom åren, och som vi fortsätter att stärka och utveckla. Det är våra resenärer som sätter betyget!

Finns det något speciellt minne du skulle vilja lyfta fram?

– Första gången jag fick möjlighet att uppleva Svalbard och verkligen förstod vad en expeditionskryssning innebar. Jag reste med en grupp PolarQuest-resenärer och en erfaren guide med gedigen kunskap om området.

Att bli introducerad till det verkliga 'här och nu' som Svalbards vildmark fortfarande erbjuder var något alldeles speciellt. Likaså att bli väckt mitt i natten för att komma upp på däck och spana på djurlivet.

När man reser i en liten grupp, på ett litet fartyg, blir man nästan som en familj. Jag minns att jag i slutet av resan försökte lista ut var jag kunde gömma mig för att få stanna kvar ombord. Jag ville verkligen inte att det skulle ta slut, och vi var flera som kände likadant.

Om du blickar framåt, vad ser du då?

– PolarQuest firar 25 minnesvärda år i år, och jag är otroligt tacksam för allt vi har åstadkommit. Jag ser verkligen fram emot att fortsätta bevisa att PolarQuest är en operatör man kan lita på, även i framtiden. Bevarandet av vår vildmark kommer att vara avgörande även i framtiden – att samexistera på naturens villkor. Självklart ser vi fram emot ny teknik och möjligheten att minska våra CO2-utsläpp. Vi arbetar intensivt för att förfina våra processer och göra allt vi kan för att bidra till en mer hållbar framtid.

Jag ser också fram emot att fortsätta våra resor till fantastiska destinationer som Grönland, Svalbard, Nordnorge och Antarktis. Nya reseupplägg kommer med säkerhet framöver, men vårt fokus kommer alltid att vara att erbjuda de bästa naturupplevelserna i de kallare områdena på vår planet.

Sist men inte minst, jag ser verkligen fram emot all återkoppling från våra resenärer – det är det bästa jag vet!

Dag 1  – onsdag 21 augusti

Vår resa inleddes storslaget i Reykjavik, med en lyxig färd i en Mercedes-minibuss utrustad med ett panoramatak som gav oss en känsla av att sväva genom landskapet. Fyllda av förväntan och i trevligt sällskap lyfte vi i tid och möttes av en otroligt vacker inflygning till Kulusuk. Därifrån promenerade vi till vår väntande Zodiac och efter en kort båtfärd kunde vi kliva ombord på vårt fartyg, där våra guider Nilla och Henry väntade. Kocken hade förberett en utsökt tre-rätters middag och till det ett glas champagne. Dagen avslutades med en färggrann solnedgång.

Dag 2 – torsdag 22 augusti

På morgonen navigerade vi skickligt runt Ammasaliköns sydsida och tog oss in i den storslagna södra Sermilikfjorden. På eftermiddagen gjorde vi en landstigning i Johan Pedersen-fjorden, där fick vi en fantastisk vandring kantad av strandade isberg som låg längsmed strandkanten. När vi återvände ombord tog kapten Kim oss med på en magisk färd djupt in i John Pederson-fjorden (som på grönländska heter Qeertartivatsaap Kangertiva) där vi kastade ankare för natten. Bastun var redo, och både kapten Kim och Karolina tog ett uppfriskande dopp i det spegelblanka havet, medan solen långsamt gick ner över horisonten – en dag värd att minnas! 

Dag 3 – fredag 23 augusti

Dagen började med en spektakulär vy över den mäktiga glaciärfronten, omgiven av isberg i alla storlekar som stilla flöt förbi. Efter en stärkande frukost begav vi oss på en utmanande vandring till toppen av Immikkeertiajik, där belöningen var en panoramautsikt utöver glaciären. Efter lunch fortsatte vi att segla längre norrut in i den majestätiska Sermilikfjorden och ankrade för natten mitt i en värld av isberg – en drömsk plats som för alltid kommer att stanna kvar i våra hjärtan. 

Dag 4 – Lördag 24 augusti

På morgonen besökte vi en arkeologisk utgrävningsplats vid Sermilikfjordens västra strand. I den nedlagda byn Umiattuartivit fanns ett urval av tre torvhus som gav oss en unik inblick i hur inuiterna levde för cirka hundra år sedan. Efter lunch tog vi oss djupare in i Sermilik med sikte på den mystiska Helheimglaciären. Det var jubel ombord när vi seglade in i Sermilikfjordens mynning, med Helheimglaciären till vänster, Fenrisglaciären i mitten och Midgårdsglaciären till höger. På 66°15' nådde vi vår nordligaste punkt, vände om och fortsatte vår resa söderut med glädje i hjärtat. Dagen avslutades med att fartyget kastade ankar precis runt hörnet från morgondagens destination, den lilla bosättningen Tiniteqilaaq.

Dag 5 – söndag 25 augusti

Efter frukost gjorde vi ett besök i Tiniteqilaq, där vi besökte bosättningen som ligger precis ovanför den isfyllda Sermilik-fjorden. Den påtaglia tystnaden på en söndag bidrog till den otroliga utsikten över fjorden och dess isberg. Under lunchen passerade vi genom det smala och natursköna Ikaasatsiaq-sundet på väg till Kuummiit. De branta bergen med sina majestätiska glaciärer bjöd på en otrolig utsikt. Äntligen var det dags att se Kuummiit på nära håll, något som vi tidigare bara hade skymtat på långt håll. Några av oss fick uppleva fina möten med lokalbefolkningen och fick fångat oförglömliga ögonblick på bild. Vi vandrade upp till en platå och möttes av en magnifik utsikt! Efter ännu en utsökt lunch kryssade vi genom Ikassaq-passagen och ankrade för natten utanför byn Ikatoq. På allmän begäran delade Nilla med sig av foton och berättelser från sin tid på Östgrönland. Vi sov gott tills Henry knackade på dörren för att vi skulle få se det magiska norrskenet.

Dag 6 – måndag 26 augusti

Idag gav vi oss ut för att utforska den tidigare amerikanska basen, Bluie East Two, på den historiska platsen Ikateq. Det var fascinerande att höra att det en gång i tiden fanns över 200 000 tunnor där. Nu liknar det mer något ur en Mad Max-serie. När vi kryssade genom Ammassalik Fjord höll vi ögonen öppna efter valar och belönades med observationer av både knölvalar och vikvalar. Vi ankrade för natten i King Oscar's Harbor strax utanför Tasiilaq, där Allan och Exy, som hade imponerat på oss med sina kulinariska färdigheter under hela resan, överraskade oss med en grillfest i solskenet - en njutning för alla!

1. Den största arten i delfinfamiljen

Späckhuggaren är en tandval och den största i sin familj Delphinidae, som även inkluderar de arter som vi kallar delfiner.

2. Sociala varelser

Späckhuggare är mycket sociala djur som lever i flock – i komplexa och välorganiserade grupper. Dessa grupper kan bestå av upp till 40 individer.

3. Utbildar varandra

Kunskap och beteenden som behövs för att överleva i havet  överförs från generation till generation. Späckhuggarna har en mycket stabil social organisation och ett djur stannar ofta i samma flock hela livet.

4. Olika dialekter

Varje späckhuggarfamilj har sin egen unika dialekt, vilket möjliggör för dem att skilja sig från andra och kommunicera effektivt under jakt och social samvaro.

5. Hög intelligens

Späckhuggare är kända för sin höga intelligens och förmåga att lösa problem, vilket de också använder när de jagar i grupp. Faktum är att de har näst störst hjärna av alla havslevande djur om man jämför hjärnans massa med djurets storlek. 

6. Lång livslängd

Medelåldern för späckhuggarhonor är runt 50 år, men det finns exempel på att de kan nå en ålder av 90 år. Hanarna lever upp till 40 år. 

7. Fortplantning

En späckhuggarhona blir könsmogen vid 8-10 års ålder, men hon får inte sin första kalv förrän hon är omkring 14 år gammal. Hanarna blir könsmogna först senare, ibland inte tidigare än vid 16 års ålder. En vuxen hona kan få en unge vart tredje år, men genomsnittet är en unge vart åttonde år.

8. Använder eko-lokalisering

Späckhuggare använder eko-lokalisering för att lokalisera och identifiera objekt omkring sig i vattnet, genom att utsända ljudvågor som studsar tillbaka. Detta hjälper dem att navigera och jaga i mörka eller grumliga vatten.

9. Apex-rovdjur

Späckhuggare är apex-rovdjur, vilket innebär att de står högst upp i näringskedjan och har inga naturliga fiender. 

10. Kosmopolitiska djur

Späckhuggare finns i alla världens hav, från Arktiska och Antarktiska vatten till tropiska hav. Utanför Norges kust finns cirka 1500 stycken, hur många som finns totalt i världshaven vet man inte.

Vill du också ha chans att se späckhuggare?

Följ med oss på en spännande resa med det lilla expeditionsfartyget M/S Stockholm. Vi utforskar de djupa nordnorska fjordarna utanför Alta, där grupper av knölval och späckhuggare brukar samlas för jakt. Detta samtidigt som vi hoppas få uppleva det majestätiska norrskenet. 

Läs mer om resan: 

Valar och norrsken i Nordnorge 2024

Källor: Sources: WWF, National Geographic, Science Magazine, Whale and Dolphin Conservation

Byggnaderna användes igen av forskare under det internationella polaråret 2007/2008. Forskningen fokuserade på glaciologin vid Vestfonna och Austfonna, samt på lokala miljöföroreningar och klimatförändringarnas effekter på det lokala ekosystemet.

Gästerna får själva välja vilken vandring eller aktivitet de vill delta i. Vandringens längd eller distans är ofta ett mysterium tills den är över, eftersom gruppen måste anpassa sig till den långsammaste deltagaren. Därför finns det vanligtvis 3 till 4 vandringsalternativ på land. 'Den långa vandringen,' även kallad 'attackgruppen,' fokuserar mer på själva vandringen än på fotografering. 'Medelvandringen' innebär ofta att man besöker samma platser som under den långa vandringen men tar längre tid, vilket ger mer utrymme för fotografering längs vägen. Slutligen finns 'den korta vandringen,' ofta kallad 'poesigruppen,' som håller ett långsammare tempo, kanske spenderar tid vid en stuga, utforskar växter eller strosar längs stranden, där terrängen är relativt lätt att gå.

Med gruppen som valde den långa vandringen gav vi oss iväg över de upphöjda stränderna och längs åsar fyllda med Svalbards äldsta fossiler, inklusive stromatoliter. Vi fortsatte till toppen av Kinnberget, som står 128 meter högt och erbjuder en fantastisk utsikt över Murchinsonfjorden och Oddneset. Här tog vi oss tid att vila och njuta av det vackra landskapet.

På vägen tillbaka gjorde vi en liten avstickare och tog oss tid att stanna och utforska byggnaderna i Kinnvika. Förutom stora baracker med flera sovsalar hittade vi ett observatorium för norrskensforskning och en fullständig verkstad med ett garage. Det fanns till och med en bastu (tyvärr stängd för besök) — det är ju trots allt svenskar och finnar! Vi stötte även på ett gammalt amfibiefordon, vilket väckte intresse hos flera män i gruppen.

Totalt tillbringade vi ungefär 3 timmar på land, där vi njöt av både vandringen och den rika historien. Det är fantastiskt att veta att denna landstigningsplats kommer att förbli öppen i framtiden, så att fler människor kan uppleva denna unika och historiska plats.