Min utsikt mot väster hade en gång Eric den röde. En viking av rang. Enligt historien var han den förste att bosätta sig här och att ge namn åt detta gröna land.

Av dem som reste med honom var det inte många män och kvinnor som överlevde resan. Men några av deras djur gjorde det. Djur som skulle ge mat - kött och mjölk, och ull till kläder. Dessa var ursprunget till en hjord som skulle hålla i fyra århundraden tills deras herrar återvände till det land de kom ifrån.

Ett litet fartyg förde mig hit – tillsammans med ett dussintal vänliga själar. Ett fartyg som inte är mycket större än det som Eric seglade i. Vårt fartyg har dock fördelen att ha en modern motor, ett stålskrov som tål is och en besättning som tar hand om oss.

Morgonen doftar av vitlök och ångkokt ris. Filippinska dofter. Vi fiskar, fångar torsk till lunch och passerar bördiga jordbruksmarker fulla av får och mjölkgårdar, till skillnad från i norr där vi bara såg tundra och mjölkört. Spår av renar och myskoxar och av folket som var här innan nordmännen kom. Att vara kortfattad om de första bosättarna vore respektlöst. Deras liv kräver bibliotek, inte bloggar. Jag kommer jag att skriva om dem med tiden. Deras liv – århundraden av anpassning till en värld där is är normen.

Havet ger oss bevis på liv i överflöd. Hundratals fenor. Utblås i det mjuka, sena kvällsljuset medan måsar och labbar frodas. Deras värld, som förändras snabbare än vi kan föreställa oss, tjänar till att varna oss för vår närvaro och våra effekter.

Vi är vittnen till denna förändring, och som sådana är vi verkligen lyckligt lottade att befinna oss på denna plats – en plats till vilken vi kommer att återvända och dit vi kommer att ta med andra för att berätta historien om detta gröna land.

Under vår vandring över tundran vid Gjertsenodden jämförde vi landskapet med en nationalpark; marken var täckt av fjällsippa, purpurbräcka, mossor och lavar. Och renbajs. Vi behövde inte leta länge innan vi såg de skyldiga... När vi stod tysta och fotograferade kom den lilla gruppen av renar närmare och närmare. Med nästan inga fiender är de mycket avslappnade och ibland nyfikna. Det var underbart att se dem beta av varenda purpurbräcka på deras rosa blommor, som gräsklippare, medan de fridfullt gick förbi oss.

Beroende på vilket objektiv som används för fotografering eller videoupptagning kan ett djur uppfattas närmare än vad det är. Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet. 

Doug Allan har under sin 30-åriga filmkarriär arbetat för BBC, Discovery, National Geographic och många andra, och har filmat för serier som The Blue Planet, Planet Earth, Life, Frozen Planet, Ocean Giants och Operation Iceberg.

Vi hade turen och äran att få följa med denna legend på en resa som tog honom till nya platser på Svalbard, men också till platser som han har många minnen från. Till exempel Texas Bar, en välkänd plats på Svalbard där Doug tillbringat flera veckor i stugan för att filma sälarna i närheten av Monaco Breen. Vid stugan och på Zodiac-kryssningen berättar han sina historier om sin tid där, bara spritflaskorna som är ett av kännetecknen för Texas Bar-stugan inte fanns där då ;)

Förutom den kunskap och erfarenhet som Doug bidrar med inspirerar han många gäster ombord. När vädret inte samarbetar hoppar Doug upp för att hålla en föreläsning eller visa en av sina filmer . Med Dougs personliga och fascinerande berättelser med skotsk accent som ackompanjerar bilderna vet han hur han ska fängsla alla gäster. Från dykning i arktiska vatten till att arbeta och bo i Antarktis i flera år. Berättelserna är oändliga, men den kanske vanligaste frågan är ”hur började du som kameraman med specialisering på undervattensvideografi i arktiska vatten?”

Under de olika föreläsningar som Doug håller förklarar han bit för bit hur det är att vara i hans skor och hur han har blivit kameramannen bakom de vackra bilderna i dokumentärerna som vi alla känner till. Och som kanske har inspirerat många gäster att ge sig ut på en resa till Arktis med PolarQuest.

Inte bara under föreläsningarna vet Doug hur han ska fängsla oss med sina inspirerande berättelser, han tar sig också tid att mingla med gästerna och, när så önskas, ge tips och tricks under till exempel Zodiac-kryssningarna eller en promenad.

En resa som du säkerligen aldrig kommer att glömma som gäst, men inte heller som guide.

Beroende på vilket objektiv som används för fotografering eller videoupptagning kan ett djur uppfattas närmare än vad det är. Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet. 

Nordaustlandet är känt för sitt strama, nästan utomjordiska landskap. När vi ger oss iväg på vår vandring framstår landet initialt som öde, med vidsträckta områden av stenig, karg mark. Ändå, mitt i denna till synes ogästvänliga miljö, gör tåliga och färgglada blommor ett djärvt framträdande. Dessa härdade växter, som trotsar de hårda förhållandena, skapar färgfläckar som pryder landskapet som naturens egen konfetti. Det är en påminnelse om att livet finner ett sätt att blomstra, även på de mest oförsonliga platser.

Vår väg för oss snart till kanten av en glaciär, en massiv isflod som förvandlar landskapet. Glaciären är en kolossal, frusen kraft som formar allt omkring sig. När vi går längs dess sida slås vi av dess enorma skala och den råa kraft den representerar.

Denna glaciär är inte bara en statisk företeelse; den är en ständigt föränderlig del av miljön. Vi följer den där den möter land. Temperaturen sjunker märkbart när vi kommer närmare, och luften fylls av den friska, rena doften av is.

Vi fortsätter vår vandring och finner oss till slut vid glaciärens slutpunkt, där den möter havet. Här övergår isen i havet och skapar ett surrealistiskt och hisnande kustlandskap. Det isiga vattnet är fyllt med flytande isberg, var och ett i olika nyanser av blått, vilket skapar en scen av enastående skönhet.

Synen är både imponerande och ödmjukande. När vi står vid glaciärens kant påminns vi om de otroliga krafter som är verksamma i denna avlägsna del av världen. Glaciären och havet tillsammans skapar en dynamisk miljö som ständigt omformar landskapet.

Reflektioner från resan resan

Vår vandring på Nordaustlandet är mer än bara en resa genom en avlägsen del av världen; det är en utforskning av naturens motståndskraft och kraft. Från blommorna som vågar blomma i den arktiska ödemarken till glaciären som formar land och hav, erbjuder varje steg ett nytt perspektiv av denna unika miljö.

Nordaustlandet, med sin strama skönhet och sitt dramatiska landskap, erbjuder en vandringsupplevelse som ingen annan. Det är en plats där naturens krafter är fullt synliga, och inbjuder oss att bevittna och uppskatta den råa, orörda skönheten i den arktiska vildmarken.

Nästa dag ägnade vi åt att utforska Qeqertarsuaq på Diskoön och vandra till ett vattenfall i Blaesedalen, precis som några av expeditionsmedlemmarna gjorde för nästan 100 år sedan. Vi tog oss också tid att lära oss mer om inuitkulturen på eftermiddagen.

Nästa dag åkte vi till den övergivna gruvstaden Qulissat. När Wegeners expedition stannade här 1930 hade gruvan precis öppnats och bosättningen hade börjat växa. Nu befann vi oss i en spökstad, som stängdes av regeringen 1972 efter att gruvan hade slagit igen 1968. Alla invånare tvingades flytta till andra bosättningar. Nu, 50 år senare, berättade byggnaderna historier om det förflutna, då hundratals människor bodde här och bröt kol för att värma upp alla hem på Grönland, innan mineraloljan kom...

I Uummannaq var ett besök på museet ett måste, eftersom det innehåller många bilder och en del utrustning från Wegenerexpeditionen. Vi gjorde också en avstickare för att vandra till Tomtens stuga, där vi hade en fantastisk utsikt över det hjärtformade berget, som är en känd symbol för ön och staden. Senare berättade en lokal guide för oss om Grönlands hundslädekultur.

Den lilla bosättningen Ukkusissat var en av de sista stoppen för expeditionsmedlemmarna innan de gav sig av mot Scheideckglaciären, och en plakett på kyrkan håller fortfarande minnet av Alfred Wegener och hans kamrat Rasmus Villumsen vid liv. Landskapet runt staden är andlöst vackert.

När vi gick in i Qaamarujukfjorden utforskade vi Black Angel-gruvan i Maarmorilik och vandrade mot Scheideckglaciären, där vi fann några spår från Wegenerexpeditionen längs vägen. Eftersom isen har dragit sig tillbaka dramatiskt under de senaste årtiondena har vissa föremål som en gång var förlorade i snön och isen frigjorts. Där Wegener och hans kollegor en gång klättrade upp över glaciärisen, tar promenaden oss nu över grusmoräner och stenar som har slipats ned av isen.

Mest fängslande var dock Uummannaqs fjordsystem och dess skönhet, med berg som reser sig upp till 2.000 meter ovanför vattneytan. Skalan är helt annorlunda här på Grönland och bilder verkar inte kunna göra rättvisa åt detta magnifika landskap.

På väg tillbaka söderut och mot Ilullissat, där vår resa kommer att avslutas, lade vi till några fler stopp och återigen tog vår rutt oss genom en passage av isberg, vart och ett mer fascinerande än det som just passerat, vilket höll oss vakna och ute på däck sent in på natten.