Det är ett svårt område att navigera i, och många fartyg blev kvar här längre än förväntat på grund av all den packis som letade sig in i fjorden. Intressant nog är även det här platsen för det som troligen är det nordligaste sjöslaget i historien, ett slag som utkämpades under det så kallade Nioårskriget. År 1693 patrullerade två franska fregatter isen och letade efter fartyg som seglade under fienders flagga - England, Holland och Hamburg (då en fri riksstad), för att sänka eller ta dem till fånga. De attackerade ungefär 40 holländska valfartyg i Sorgfjorden och totalt hade 13 fartyg tillfångatagits när slaget var över. Två av de holländska fartygen brändes på plats. Fransmännen var underlägsna i antal vapen och sjömän men valfångstmännen tröttnade snabbare och flydde slagfältet.

Vi tillbringade morgonen med att utforska området till fots. Här lever några lite mer sällsynta fågelarter som smålom, olika vadare och ibland ses även brednäbbad simsnäppa här. Vi spanade ut över packisen som bredde ut sig i fjorden då vi tidigare hade hittat isbjörnsspår längs strandkanten, men ingen björn syntes till.  

Mongoliet är verkligen en av de vackraste platser man kan besöka, och i år hade vi även möjlighet att närvara vid den årliga Naadamfestivalen. Efter lite efterforskningar får jag veta att det traditionsenligt arrangeras tävlingar i bland annat hästkapplöpning och brottning på vår väg mot Ik nart. Det utlovades en överraskning och ungefär halvvägs till Ik nart svänger vi av vägen och ut på stäppen. Det första vi ser är ett dammoln i horisonten. När vi närmar oss ser vi folk ridande och åkande på kamelkärror. 

Det är folk över allt och alla är uppklädda i traditionella kläder. Vi är de ända turisterna. De är lika nyfikna på oss som vi på dem. Vi stannar i över tre timmar och alla är lyriska efteråt. Vissa av gästerna berättar om hur de blivit inbjudna till regionstyrelsens ger (tält) på airag (traditionell hästmjölk) medan andra har hamnat i sponsortält och är rätt fnittriga efter några glas av den lokala vodkan. Kamerorna har gått varma och vi är alla överens om att det här kommer att bli ett minne för livet.

Efter ett besök på Svalbard Museum, där vi fick lära oss mer om Svalbards natur och historia var det dags att gå ombord på M/S Quest. Fartyget lämnade hamnen kl. 17.00 och redan efter middagen fick vi ett otroligt möte med det största djuret på den här planeten – blåvalen. Två vuxna djur och en kalv gav oss en fantastisk show.  Blåvalarna var så nära att vi kunde se och höra när de blåste ut luften ur sina blåshål. I minst 45 minuter vistades dessa magnifika varelser runt fartyget där de visade upp sina stjärtfenor och vi fick till och med se valarna hoppa!

Efter all denna spänning var de flesta av oss redo för sängen, men framför Poolepynten fick en av resenärerna syn på en isbjörn bredvid valrossarna som släpade sig ut på stranden. Vi bestämde oss för att kliva i Zodiacerna och ge oss ut för att kika närmare. Björnen gick längs med stranden norrut och vi fick alla chansen att betrakta Kungen av Arktis riktigt ordentligt. Efter ett tag bestämde vi oss för att återvända till fartyget och i samma stund la sig björnen ner och tittade på oss med sömnig blick. Det var nog flera av oss som behövde få lite sömn efter denna händelserika dag i Arktis...

På morgonen, medan de flesta av oss tog en dusch innan frukost, ropade vår expeditionsledare ut igen med fler uppdateringar kring djurliv. Den här gången var det vitvalar vid den södra stranden i Kongsfjorden. Sedan var det dags för nästa stop, Ny-Ålesund, där vi såg ren och väldigt mycket fågel och  fick lära oss mer om forskning och historia. På eftermiddagen gjorde vi en trevlig tur vid Ossian Sarsfjellet där vi såg ännu fler renar, men också en fjällräv.

Tänk vilken tur vi hade som fick uppleva allt detta inom 24 timmar!

Klockan är strax före elva på kvällen när Max som reser med oss som fotograf säger att jag måste gå ut för att se hur vackert det är. Ärligt talat är det något motigt som jag reser jag mig, muttrandes något om att då måste jag ju klä mig varmare, åtminstone hämta en mössa eftersom mitt hår fortfarande är blött efter duschen jag nyligen tog. Men väl ute på däck ångrar jag inget annat än att jag inte har gått ut tidigare - havet ligger så spegelblankt omkring oss att det för ett par ögonblick är svårt att avgöra vad som verkligen är upp och ner. Horisonten är i stort sett osynlig då himmel och hav sömlöst vävs samman, och bergstopparna återspeglas nästan helt perfekt mot vattenytan.

Klockan hinner bli både midnatt och ett medan vi håller oss på däck. Vinden som tilltar bara lite, lite grann när vi sakta tar oss lite längre in i fjorden är något kylig, men solen står högt och den värmer oss tillräckligt för att vi ska stanna uppe lite till. Någon säger skämtsamt att det snart är dags att äta igen, frukost är ju bara några timmar bort, och klockan hinner bli halv två innan jag slår mig ned på akterdäck med datorn i mitt knä - detta bara måste jag skriva om! Jag vill att alla ska få se vad jag ser! Och dessutom är jag inte det minsta trött. Den ljusa sommarnatten gör det enkelt att njuta av många fler av dygnets alla timmar än vad jag är van vid. Kanske kommer jag att vara tröttare imorgon, men det bryr jag mig inte riktigt om nu. Tid upphör här, och jag tänker att det planerade besöket i packisen nog ska kunna hålla mig vaken imorgon förmiddag trots allt. För när man tror att det inte kan bli mycket vackrare eller mer spännande, lyckas Svalbards snöklädda bergstoppar, gnistrande fjordar och unika djurliv alltid att överraska en på nytt.

Det var blåsigt under eftermiddagen, men med vinden blev också molnen bortblåsta och himlen blev alldeles blå. Vi klev iland vid Bjonahamna. Det var vår första vandring över tundran och vi beundrade de branta klipporna, där stormfåglarna häckade högt upp. Lite längre ner betade renar på slätten som var täckt av lila purpurbräcka, och vi såg ett fjällripe-par som flög in över oss. När vi fortsatte med vår promenad uppmanade våra guider oss att hålla ögonen öppna efter fossiler, och titta - snart upptäckte vi mer och mer förstenade skal och fossiliserade koraller, men också dun från ejder, lavar, renhår och rävpäls! Det var en härlig promenad och vi alla småpratade och lärde känna varandra bättre. När vi tittade bakom oss märkte vi att de två renar hade följt efter oss längs med stranden, hela tiden på tjugo meters avstånd. De var uppenbarligen väldigt nyfikna. När vi stannade, gjorde de samma sak, och när vi gick vidare, fortsatte de med oss - det var väldigt roligt!

Tillbaka ombord samlades vi i den mysiga salongen på Sjøveien där vi hade vår första "recap". Therese och Mattias presenterade morgondagens planer och vi lärde oss mer om de vitvalar som vi tidigare hade sett i Adolfbukta. Vem kunde tro att de kallas "havets kanariefåglar"? Eller att de är faktiskt är grå vid födseln och inte vita? Och precis när vi slutade tala om deras föda, bad vår kock Thomas och hans besättning oss att sitta ned vid det stora bordet, där han presenterade vad han lagat till middag ikväll. Och vi kunde räkna ut direkt att han är en av dessa kockar som lagar mat med hela sitt hjärta och sin själ, och han skulle överraska oss med många fler av hans fantastiska alster under den kommande veckan .