Det är svårt att ge en rättvis bild av denna oförglömliga dag mitt i Namiböknen, den borde helt enkelt återupplevas på plats! Lika svårt är det att försöka förmedla känslan som infann sig när vi dagen innan, efter en lång men spännande resa genom Namibias vilda ökenlandskap, kom fram till Little Kulala Lodge, en liten oas med utsikt över Sossusvlei – Namiböknens världskända, ockraröda sanddyner. Vi steg upp i ottan och 06:00 satte vi oss i jeeparna. Vädret var på vår sida: ingen vind, molnfritt och rätt temperatur. Det verkade som att vi skulle få chansen att få uppleva de röda, otroligt vackra sanddynerna från en luftballong. Hade vi tur skulle vi lämna marken precis när solen gick upp och förväntningarna som låg i luften gick nästan att ta på. Vi kunde se ballongen jämte försvinna bortåt och plötsligt svävade även vi över marken, högre och högre upp i det blå. Jeeparna och människorna nedanför var snart bara små prickar och framför oss bredde Namiböknens karga, oändliga landskap ut sig. Dagens första solstrålar värmde och skapade fantastiska scenerier i vilken riktning vi än tittade. Ljuset, tystnaden, vyerna – alla var vi mållösa. Väl nere på marken igen väntande en magisk ökenfrukost, uppdukad på vita dukar. Vilken morgon!

När vi kom tillbaka passade några på att svalka av sig i poolen medan andra spanade efter oryxantiloper och andra djur som ibland passerar lodgen. Senare på eftermiddagen, när det blivit lite svalare, hoppade vi in i jeeparna för att utforska Sossusvleis böljande sanddyner till fots. Några av oss besteg en av de mäktiga sanddynerna, en annorlunda upplevelse som bjöd på svårslagen utsikt över ökenlandskapet. De som stannade nedanför kunde vandra omkring bland de 2000 år gamla, döda träden. Dessa uråldriga träd skapar tillsammans med den blå himlen och den orange-röda sanden, en scen som är svår att fånga på bild någon annanstans i världen och finns förmodligen med på de flesta fotografers drömlista. Det är dock inget för dem som är rädd för att få sand mellan tårna!

Det är ett svårt område att navigera i, och många fartyg blev kvar här längre än förväntat på grund av all den packis som letade sig in i fjorden. Intressant nog är även det här platsen för det som troligen är det nordligaste sjöslaget i historien, ett slag som utkämpades under det så kallade Nioårskriget. År 1693 patrullerade två franska fregatter isen och letade efter fartyg som seglade under fienders flagga - England, Holland och Hamburg (då en fri riksstad), för att sänka eller ta dem till fånga. De attackerade ungefär 40 holländska valfartyg i Sorgfjorden och totalt hade 13 fartyg tillfångatagits när slaget var över. Två av de holländska fartygen brändes på plats. Fransmännen var underlägsna i antal vapen och sjömän men valfångstmännen tröttnade snabbare och flydde slagfältet.

Vi tillbringade morgonen med att utforska området till fots. Här lever några lite mer sällsynta fågelarter som smålom, olika vadare och ibland ses även brednäbbad simsnäppa här. Vi spanade ut över packisen som bredde ut sig i fjorden då vi tidigare hade hittat isbjörnsspår längs strandkanten, men ingen björn syntes till.  

Mongoliet är verkligen en av de vackraste platser man kan besöka, och i år hade vi även möjlighet att närvara vid den årliga Naadamfestivalen. Efter lite efterforskningar får jag veta att det traditionsenligt arrangeras tävlingar i bland annat hästkapplöpning och brottning på vår väg mot Ik nart. Det utlovades en överraskning och ungefär halvvägs till Ik nart svänger vi av vägen och ut på stäppen. Det första vi ser är ett dammoln i horisonten. När vi närmar oss ser vi folk ridande och åkande på kamelkärror. 

Det är folk över allt och alla är uppklädda i traditionella kläder. Vi är de ända turisterna. De är lika nyfikna på oss som vi på dem. Vi stannar i över tre timmar och alla är lyriska efteråt. Vissa av gästerna berättar om hur de blivit inbjudna till regionstyrelsens ger (tält) på airag (traditionell hästmjölk) medan andra har hamnat i sponsortält och är rätt fnittriga efter några glas av den lokala vodkan. Kamerorna har gått varma och vi är alla överens om att det här kommer att bli ett minne för livet.

Efter ett besök på Svalbard Museum, där vi fick lära oss mer om Svalbards natur och historia var det dags att gå ombord på M/S Quest. Fartyget lämnade hamnen kl. 17.00 och redan efter middagen fick vi ett otroligt möte med det största djuret på den här planeten – blåvalen. Två vuxna djur och en kalv gav oss en fantastisk show.  Blåvalarna var så nära att vi kunde se och höra när de blåste ut luften ur sina blåshål. I minst 45 minuter vistades dessa magnifika varelser runt fartyget där de visade upp sina stjärtfenor och vi fick till och med se valarna hoppa!

Efter all denna spänning var de flesta av oss redo för sängen, men framför Poolepynten fick en av resenärerna syn på en isbjörn bredvid valrossarna som släpade sig ut på stranden. Vi bestämde oss för att kliva i Zodiacerna och ge oss ut för att kika närmare. Björnen gick längs med stranden norrut och vi fick alla chansen att betrakta Kungen av Arktis riktigt ordentligt. Efter ett tag bestämde vi oss för att återvända till fartyget och i samma stund la sig björnen ner och tittade på oss med sömnig blick. Det var nog flera av oss som behövde få lite sömn efter denna händelserika dag i Arktis...

På morgonen, medan de flesta av oss tog en dusch innan frukost, ropade vår expeditionsledare ut igen med fler uppdateringar kring djurliv. Den här gången var det vitvalar vid den södra stranden i Kongsfjorden. Sedan var det dags för nästa stop, Ny-Ålesund, där vi såg ren och väldigt mycket fågel och  fick lära oss mer om forskning och historia. På eftermiddagen gjorde vi en trevlig tur vid Ossian Sarsfjellet där vi såg ännu fler renar, men också en fjällräv.

Tänk vilken tur vi hade som fick uppleva allt detta inom 24 timmar!

Klockan är strax före elva på kvällen när Max som reser med oss som fotograf säger att jag måste gå ut för att se hur vackert det är. Ärligt talat är det något motigt som jag reser jag mig, muttrandes något om att då måste jag ju klä mig varmare, åtminstone hämta en mössa eftersom mitt hår fortfarande är blött efter duschen jag nyligen tog. Men väl ute på däck ångrar jag inget annat än att jag inte har gått ut tidigare - havet ligger så spegelblankt omkring oss att det för ett par ögonblick är svårt att avgöra vad som verkligen är upp och ner. Horisonten är i stort sett osynlig då himmel och hav sömlöst vävs samman, och bergstopparna återspeglas nästan helt perfekt mot vattenytan.

Klockan hinner bli både midnatt och ett medan vi håller oss på däck. Vinden som tilltar bara lite, lite grann när vi sakta tar oss lite längre in i fjorden är något kylig, men solen står högt och den värmer oss tillräckligt för att vi ska stanna uppe lite till. Någon säger skämtsamt att det snart är dags att äta igen, frukost är ju bara några timmar bort, och klockan hinner bli halv två innan jag slår mig ned på akterdäck med datorn i mitt knä - detta bara måste jag skriva om! Jag vill att alla ska få se vad jag ser! Och dessutom är jag inte det minsta trött. Den ljusa sommarnatten gör det enkelt att njuta av många fler av dygnets alla timmar än vad jag är van vid. Kanske kommer jag att vara tröttare imorgon, men det bryr jag mig inte riktigt om nu. Tid upphör här, och jag tänker att det planerade besöket i packisen nog ska kunna hålla mig vaken imorgon förmiddag trots allt. För när man tror att det inte kan bli mycket vackrare eller mer spännande, lyckas Svalbards snöklädda bergstoppar, gnistrande fjordar och unika djurliv alltid att överraska en på nytt.