För två dagar sedan lämnade vi Tromsø bakom oss och styrde österut. Dit där sillen och dess följeslagare håller till nuförtiden, och igår kväll la vi till vid kajen i den väglösa byn Valanhamna. Trots att det finns en del hus, bor här bara en endaste invånare och han kom för att hälsa på oss ombord, få sig en öl och lite samtal – något han kanske inte är allt för bortskämd med här ute. Att ligga intill kaj innebär ypperliga möjligheter att både se och fotografera norrsken, så vi höll vakt för att inte riskera att missa något. Och visst lönade det sig! Vid midnatt exploderade himlen i nyanser av grönt, vitt och lila. Magiskt vackert lyste det ikapp med fullmånen i den stilla, arktiska midvinternatten – dansande över himlavalvet och vårt fartyg.

Nästa dag vaknade vi tidigt på morgonen, det var fortfarande mörkt, för att ligga redo i startgroparna när solen gick upp. Kanske skulle även de lokala valarna välja att visa sig? De mäktiga bergen som omgav oss på vår väg norrut i fjorden Kvaenangen färgades rosa, blå och lila i soluppgångens ljus. Plötsligt var där en grupp knölvalar framför oss – och en grupp späckhuggare. Vi följde dem försiktigt med fartyget, men insåg snart att i det lugna vattnet och det vackra ljuset skulle det vara oslagbart att sjösätta gummibåtarna och på så sätt försöka att komma ännu lite närmare. Det var så mäktigt att sitta där och se på dem. Så småningom var vi tvungna att ta oss tillbaka ombord, låta valarna fortsätta med sitt, och börja vår färd mot Alta och Kautokeino för att utforska Nordnorges inland och den samiska kulturen.

Foto: Christian Engelke & Adam Rheborg

Stämningen på fördäck är andäktigt fokuserad. Alldeles ovanför vattenytan inte långt från fartyget syns ett litet moln av kondens som följs av en ljudlig frustning. Där, rakt föröver, försvinner en stilig stjärtfena ner i djupet. Knölval!

Såhär i mitten av januari långt norr om polcirkeln vågar sig solen knappt över horisonten men det betyder inte att det är mörkt dygnet runt. Istället är många av dagens timmar förunderligt blå. Branta fjäll i tusen nyanser av vitt, grått, blått och svart reser sig ur havet. Det är en sällsam känsla att färdas som i en levande blyertsteckning.

Knölvalarna håller sig helt nära och vi betraktar dem under ödmjuk tystnad. Expeditionsledare Christian, som talar fyra språk flytande och jobbar heltid som guide i Arktis och Antarktis, vill ge oss ett mer havsnära perspektiv och vi hinner knappt få i oss en kopp varm choklad i salongen innan det är dags för gummibåtstur. Så värst många minusgrader är det inte men den fuktiga luften gör sitt till för kylan. Vi klär oss i lager på lager och skrattar åt allas vaggande, pingvinliknande gång.

Jag vet inte ens vad alla medpassagerare heter men det känns som en stor familj. Måltiderna är en begivenhet i sig. Kocken på M/S Quest tar begreppet ”lokalproducerat” till en ny nivå genom att inhandla 40 kilo nyfångad torsk av en förbipasserande fiskebåt. Den dagsfärska fångsten betalar han med Vipps (norska motsvarigheten till Swish) och anrättar den sedan till lyxkrogs-middag.

På plats i gummibåten förefaller fjällsidorna än brantare. Valarna, i flera olika grupper, välver sina väldiga kroppar i det gråblå vattnet som omger oss. Christian stänger av motorn en stund och bara kamerornas klickande bryter tystnaden. Igår var det späckhuggare på nära håll, idag knölval. Flera havsörnar svävar över oss. Under norrskensspaningen ute på däck härom kvällen fick vi uppleva hur kameran är känsligare och ser mer av det svaga norrskensljuset än ögat förmår. Här och nu är det precis tvärtom. Ingen kamera kan fånga känslan i att så nära se fyra väldiga stjärtfenor som på rad böjer sig graciöst över vattenytan och sedan dyker ner i djupet igen. Ögonen tåras, och det är inte bara av vinden.

Foton: Niklas Nilsson

I helgen besökte några av PolarQuest-gänget för andra året New York Times Travel Show på Manhattan. Under Jacob Javits Centers spektakulära tak strömmande mängder av ressugna besökare in för att få inspiration till sitt nästa stora äventyr.  Att isbjörnar på Svalbard och norrsken i Nordnorge står högt på mångas lista var det ingen tvekan om. Vi är så glada för alla samtal och möten och ser fram att visa upp världens mest magnifika platser för New York-borna.

Jag kommer förmodligen aldrig glömma hur min fantastiska expedition i Tromsø startade. Så fort jag klev ur min hytt mötte jag en av våra guider Andreas som ivrigt frågade "har du sett dem?". Fortfarande något sömndrucken frågade jag förvirrat tillbaka "vem då?". Det var innan jag förstod varför han redan var fullt påklädd - han menade så klart späckhuggarna! Vi sprang ut på däck, jag hann inte ta på mig alla mina varma kläder och hade inte tid att snöra på mig några kängor, utan nöjde mig med mina sneakers. Men det gjorde verkligen ingenting. Det var ganska varmt ute och känslan av att få se de stora och mäktiga djuren intill fartyget gjorde att allt annat bleknade för en stund.

Inte nog med att späckhuggare cirkulerade runt fartyget i deras jakt på sill, bland dem fanns också ett par knölvalar, och under vår resa skulle vi hinna uppleva flera fantastiska möten med dessa imponerade havets giganter. Ett par på riktigt nära håll dessutom. 

Jag hade sett norrsken en gång tidigare i mitt liv, och fast det inte varade särskilt länge eller var särskilt starkt kändes det magiskt att se det gröna skenet dansa över natthimlen, och sedan dess har jag drömt om att få se det igen. Med vetskap om att Tromsø med dess unika läge, beläget på 70 grader nord och rakt under den så kallade norrskensovalen, är en av de platser i världen där norrsken mest frekvent uppstår, kan jag inte påstå annat än att jag innerligt hade hoppats på en tillräckligt klar kväll för att jag ännu en gång skulle få se det vackra ljusfenomenet. Och det fick jag! Runt klockan elva en stilla kväll gick vi för att väcka de gäster som hade gått och lagt sig eftersom vi samma eftermiddag hade lovat att inte låta dem missa något. Trots att det var ganska sent och lite kyligt tror jag att alla som klev upp för att ta del av skådespelet varken har eller kommer ångra att de gjorde det.    

En del som sett norrsken vittnar om ett sprakande och vinande ljud, nästan som av eld, och kanske är det därför inte så svårt att förstå att man en gång trodde att jorden som var platt också var omgiven av hav och eld, och att det var när skenet från dessa eldar blev så starkt att det speglades på himlen som norrsken uppstod. En annan teori var att glaciärer kunde dra åt sig och samla så mycket kraft att de tillslut blev självlysande. Säkert är däremot att norrsken har förundrat och beundrats av människor i alla tider. 

Det måste vara näst intill omöjligt att åka till Tromsø om man inte är förtjust i berg, men om man älskar dem är det ett perfekt resmål. Bara att flyga in över det dramatiska landskapet med mäktiga bergstoppar så höga att de reser sig ovan molnen är en upplevelse i sig för en entusiast som mig, och när jag blickar tillbaka är det som att de ramar in varje minnesbild. Som när vi klev upp lite extra tidigt för att utforska det lilla samhället och den vackra stranden på ön Loppa. Hur vi såg solen gå upp över bergen samtidigt som vi med dunkande hjärtan och lite, lite svettiga pannor promenerade upp för en vandringsled med siktet inställt på öns högst punkt. Vi kom aldrig hela vägen upp, men utsikten var slående vacker trots att vi nog bara kom halvvägs - det är den nämligen vart än du vänder dig i ett paradis som detta.

Foton: © Christian Engelke