Söndagen den 13 maj 2018

Det är en märklig och mäktig känsla att vakna upp på en av jordens mest avlägsna platser, mitt på det arktiska ishavet. Bara vatten, himmel och snöklädda berg så långt ögat kan nå. Glaciärerna är magnifika, praktfulla som Disney-slott och när solen bryter igenom molntäcket är det så vackert att man nästan tappar andan. Luften ute på däck är frisk. Tveklöst den friskaste luften jag någonsin har dragit in i mina lungor och solen gick aldrig ner igår. Våren har kommit till Svalbard.

En god morgon utan täckning
I högtalarna hälsar vår expeditionsledare Elke alla god morgon och meddelar att vi närmar oss passagen vid Danskön, där Andréexpeditionen började sin ballongfärd 1897. Under natten har vi färdats hela vägen från hamnen i Longyearbyn fram till Sörgattet på Svalbards nordvästra hörn. Redan efter middagen igår kväll försvann täckningen på mobiltelefonen, plupp efter plupp och från och med nu befinner vi oss i ett analogt ingenmansland. Varken wifi eller en pålitlig satellitsignal. Bara det är egentligen ganska exotiskt i dagens ständigt uppkopplade värld. Här, i den arktiska vildmarken, kan vi fokusera helt på nuet, vara i stunden och suga in upplevelserna med varenda cell i våra kroppar.  

Påpälsade och redo för äventyr
Efter frukost står vi lydigt på led, hela gruppen, på däck två. Alla som deltar har satt sin signatur vid sitt namn på tavlan och är påpälsade till max, med minst tre lager, goretex-skalkläder, vind- och vattentäta vantar och mössor, fodrade gummistövlar och så flytvästar på det. Ingen har haft så här mycket kläder på sig sedan lekis. Ingen vet riktigt vad de kan förvänta sig, men alla är eniga om en sak – nu börjar äventyret. Och det gör det – en dörr har öppnats i sidan på fartyget som leder ner till en landgång där guiderna tar emot oss i gummibåtarna.

Möten med knubbsäl och valrossar
Redan första zodiac-kryssningen levererar nära möten med vilda djur. Ett stenkast från platsen där André byggde hangaren för sin luftballong, vid ett par släta klippor, ligger sex knubbsälar och vilar. 20 minuter senare går vi i land på valfångarnas ö, Smeerensburg och står plötsligt öga mot öga med en hel familj valrossar. De ligger huller om buller, frustar och pustar tidvis som om de befinner sig på värsta träningspasset, men det är klart: att förflytta sin 1500 kg tunga kroppshydda ner till vattenbrynet är förstås inte utan ansträngning.

Isbjörn i sikte
Efter lunchen är det dags för dagens andra zodiac-kryssning och trots att många av oss ännu inte har fått upp kroppstemperaturen efter den första utflykten, är det fullkomligt omöjligt att stå över. Elke meddelar nämligen via högtalarna att spanarna har skymtat ett stort djur på andra sidan fjorden och det kan vara den här expeditionens första och sista chans att se isbjörn.

Det är helt tyst när vi färdas fram i gummibåten. Stämningen är förväntansfull. Nästan högtidlig. När vi närmar oss platsen där björnen senast skymtats ser vi bara berg, sten och snö. Berg, sten och snö. Så plötsligt på en bergssluttning, ungefär 50 meter ovanför stranden vandrar en isbjörnsmamma med sina två ungar hack i häl. Det är som om tiden stannar upp. Det enda jag hör är vågorna som kluckar mot stranden och ljudet av en kamera som fokuserar på motivet. Någon säger säkert något, ändrar position i båten, klagar över sikten, men jag hör inte det. I just den stunden finns bara jag och isbjörnarna.

På djurens villkor
Vi håller oss hela tiden på behörigt avstånd för att inte stressa det lilla sällskapet. Det är vi som är gäster i deras rike och mötena måste ske på deras villkor. Nu stannar isbjörnsmamman upp, sätter sig ner på rumpan och låter de båda ungarna dia samtidigt som hon tycks möta min blick genom kameraobjektivet. Det blir nästan en religiös upplevelse. Antalet personer i världen som har sett en isbjörnsmamma dia sina ungar måste vara mycket begränsat. Hennes naturliga beteende, om något, är ett tecken på att vår närvaro, som nu består av ytterligare tre gummibåtar som sakta glidit upp strax bredvid oss, inte stressar henne överhuvudtaget. Det känns respektfullt.

Första dagen har knappt passerat och vi har redan mött Arktis drottning. Helt oslagbart! Innan vi återvänder till Sea Endurance hinner vi se storsäl, spetsbergsgrisslor, tre-tåiga måsar, lunnefåglar, storlabb och tre polarrenar. Och jag har varken saknat mobilen eller uppkopplingen en enda minut.

Söndag 6 maj 

Efter en natts kryssning ute till havs från Hamiltonbukta anlände vi till Moffen. Moffen är en platt sandö strax ovanför den 80:e breddgraden. Solen sken och vinden var hård, strax efter ankomst skymtades en brun klump vid strandkanten, en valrosskoloni, och ju närmre vi kom desto enklare var det att skilja dem åt. Vilka bjässar! Det var nog minst 20 till antalet och det var fler som anslöt från vattnet. Vilken rolig syn det var att få se dem guppa/släpa sig fram till kolonin! 

Vi vände kursen mot Lågöya, och med öppet hav på ena sidan av fartyget och snötäckta berg på andra sidan seglade vi vidare. Framme vid Lågöya hoppade vi i Zodiacerna och kryssade iväg. Vi såg en ännu en valrosskoloni som låg och gottade sig på ön. Ön hade höga iskanter som gjorde det svårt att landstiga, men guiderna fann en sandbukt som gjorde det möjligt att tillslut gå iland. Vi smög oss försiktigt närmare djuren som inte brydde sig om oss, utan kikade på oss då och då, la sig till rätta och släppte ett par fina gaser mot oss. Vi såg även ett par gamla gravar på ön, som tros vara från valfångsttiden. På vägen tillbaka till Zodiacerna såg vi fyra svalbardsrenar och en fjällräv. Väl ombord på fartyget hade besättningen förberett varm choklad till oss, vilken trevlig överraskning och ett härlig avslut på en äventyrlig dag!

Måndagen 30 april 2018 - Sula Sgeir & Rona, Skottland

Det var en fantastiskt vacker morgon när vi begav oss ut med Zodiacen för att kryssa mellan Sula Sgeirs klippor och in och ut genom dess grottor och tunnlar för att hamna öga mot öga med de grisslor och havssulor som häckar i tusentals här. Gråsälar följde oss nyfiket med blicken från klipporna där de låg. en måmga hundra år gammal tradition pratiseras fortfarande här, den årliga "guga"-jakten då våghalsiga män från de omkringliggande öarna fångar sulornas ungar som betraktas som en lokal delikatess. 

Vi närmade oss ytterligare en spännande ö, Rona. Ön var tidigare hem åt familjer som ägnade sig åt jordbruk, och kvarlämningarna efter deras bosättningar bland de kornfält som en gång lyste som om de vore av guld är en mäktig syn från öppet vatten. Mitt på ön ligger ett gammalt keltiskt kapell, byggt långt före det att vikingarna kom till ön, och tillägnat St. Ronan som sägs ha hittat sin väg till ön ridandes på en stor vals rygg. Nu är stränderna istället fulla av sulor, grisslor, tordmular, lunnefåglar, ejdrar, skarvar, skärsnäppor med flera, som alla samlas på denna avlägsna och skyddade plats för att häcka. Det här är det vilda Skottland när det är som bäst! 

Longyearbyen välkomnade oss med snötäckta berg och en klarblå himmel från vilken solen sken högt  upp i skyn. Innan det stora expeditionsäventyret skulle börja spenderade vi vår första kväll ute i vildmarken på Camp Barentz, där vi serverades en god middag. Efter en kort bussresa kantad av gnistrande snö och vilda svalbardsrenar som strövade omkring välkomnades vi av Camp Barentz värdar. Inne i hyttan brann en stor brasa och maten som tillagades över den doftade ljuvligt. Vi slog oss ner på renskinnen och blev serverade snaps. Vi fick veta mer om Svalbards historia och därefter bjöds vi på soppa med renkött. Rykande kaffe med chokladkaka serverades samtidigt som vi fick lov att lyssna på ett spännande föredrag om kungen av Arktis - isbjörnen. Mätta och belåtna rullade bussen hemåt, och jag tror vi alla nu var ännu mer förväntansfulla inför morgondagens avfärd och vårt nio dagar långa äventyr ombord på Sea Endurance. 

Föreställ dig ett skotskt slott som bebotts av samma familj i 700 år och är omringat av stora, vackra trädgårdar. Dunvegan Castle på Isle of Skye är precis ett sådant slott, och imorse besökte vi det. Vårt fartyg M/S Stockholm kunde lägga till precis intill på samma sätt som galärfartygen gjorde för längesedan, och när vi klivit iland nedanför slottets torn byggt av sten, kunde vi se familjen Macleods klanflagga vaja i vinden. Inne i slottet vandrade vi genom eleganta rum i 1800-tals-utsmyckning, medeltida kammare och till och med fängelsehålor.

Efteråt seglade vi nordväst mot Shiantöarna, en liten ögrupp av basaltöar med branta klippor som en gång i tiden var bebodda av bönder som brukade marken där. Nu för tiden är öarna endast hem åt sjöfåglar och sälar. Under en Zodiackryss tog vi oss närmare klipporna och de förtrollande grottorna: tordmular och grisslor flög över våra huvuden eller flöt i grupper på vattenytan, skärpiplärkor fyllde luften med deras sång, stormfåglar häckade på klippavsatserna, vi såg lunnefåglar och överallt omkring oss trängdes sälar, både i vattnet och på klipporna. På avstånd såg vi hur små fiskebåtar från yttre Hebriderna plöjde genom vågorna medan ett par havsörnar seglade högt ovanför dem. Den här dagen bjöd verkligen på allt det bästa Hebriderna har att erbjuda – spännande historia och storslagen natur, både på hav och land.