28 maj - dag 4

Vi har seglat söderut till packisen i Hinloopen. Under den klara, ljusa polarnatten fastnade vårt lilla tuffa fartyg i isen när strömmar och vind plötsligt stängde vår väg söderut. Men efter några timmar har Sea Endurance lyckats klämma sig ur isfällan och får stäva norrut igen mot öppnare vatten. Valrossar och några storsälar följer vår färd från små isflak här och där. På morgonen utnyttjar vi vårt läge i isen och gör en Zodiacutflykt. Vi lyckats till och med landstiga på ett isflak och får uppleva isbjörnens och sälens sanna tillvaro.

På eftermiddagen lämnar vi isen och landstiger i Faksevågen. Vår lilla expedition vandrar upp på berget och möter ett par Svalbardsripor. Ripparet bryr sig överhuvudtaget inte om oss utan flaxar ogenerat runt vår grupp i full färd med de vårbestyr ett ungt fjällripepar som ska på att skaffa familj. Vilken fantastik upplevelse! Nästan lika förvånade som oss är gruppen med Svalbardsrenar som betar på slänten bredvid oss.

Efter en lång utflykt återvänder vi till Sea Endurance och sätter oss till bords för en magnifik middag.
Men i Arktis tar dagen aldrig slut! Vi har korsat Hinloopen till Murchisonfjorden och i den fantastiska arktiska midnattssolen vandrar en isbjörn längs kanten på fastisen! Kvällen och natten är otroligt klar och solig. Vår björn stannar med oss under flera timmar, förmodligen har den siktat in sig på viksälen som ligger på isfältet några kilometer bort! Vilken fantastisk dag!

/PolarQuests guider

Hej Tina, hur länge har tanken att åka på en sådan här resa funnits?
Just Svalbard? Kanske fyra-fem år. Jag har alltid gillat vintern, det här med snö och att kunna åka skidor. Jag älskar renheten med vintern. Och isbjörnar förstås. Det är bara ”Ge mig en isbjörn att titta på och jag kan åka hem helt nöjd”. Lite så har jag känt. Därför blev jag lite orolig när vi fick signaler på att det kanske inte är alls säkert att man kommer att se isbjörn. Då fick jag ju sänka mina förväntningar, men sen blev det ju väldigt bra – vi såg ju björn redan första dagen.

Hur långt innan avresan bokade du/ni? Vem bokade?
Vi bokade i juni 2017, för ett år sedan alltså. Det var jag som bokade åt mig själv, min man och vår yngsta son.

Hur mycket research gjorde du innan? Jämförde du olika arrangörer?
Oja, vi hade googlat jättemycket, sökt och pratat med andra som har varit ute och rest.

Vad var det som gjorde att ni valde just PolarQuest?
Det kändes genomförbart både ekonomiskt och praktiskt. Just att vi kunde åka tre och dela en hytt. Det är inte alla arrangörer som erbjuder den möjligheten, så det här blev ett perfekt upplägg för oss. Vi ville också ha många dagar ombord på båt för att kunna se mycket.

Tänkte ni på att det faktiskt är en skillnad att resa med ett stort kryssningsfartyg och ett litet, att få chansen att komma nära vilda djur och orörd natur i gummibåtar?
Ja, självklart. Det var superviktigt att kunna komma nära!

Vilka förväntningar hade du innan avresan?
Jag hade ju gått och sugit på karamellen så länge och hade otroligt höga förväntningar. Definitivt på att få se isbjörn.

Fick du intrycket av att det fanns en slags isbjörnsgaranti när du bokade resan?
Nej, det var nog min egen uppbyggda bild av hur det skulle vara här. Jag trodde även att det skulle vara mycket mera säl. Det är också en bild som har fått redigeras. Så här i efterhand är det ju svårt att veta hur jag hade förhållit mig till det om vi inte hade fått se isbjörn.

Vad fascinerar dig mest med Svalbard?
Naturen. De otroligt skiftande scenerna. Det hade jag inte tänkt så mycket på innan. Hur otroligt vackert det är. Jag hade så stort fokus på djuren. Vilka djur blir det och hur många isbjörnar. Jag pratade med Zet (en av guiderna) den första dagen och han sa att han tycker att vi har gjort helt rätt som åker hit nu när det fortfarande är snö. Och då insåg jag att jag inte ens har reflekterat över det. Vi skulle ju kunna ha åkt senare i juli när det är mer flora och fågelliv, men det här blev rätt för oss.

Har du lärt dig något nytt under den här resan?
Ja, jag har lärt mig oerhört mycket av de fantastiska guiderna som har fyllt på mina kunskaper. Jag älskar att lära mig nya saker av personer som verkligen vet vad de pratar om. Och det har det ju blivit i överflöd! Under varje utflykt har ju guiden delat med sig av sina kunskaper på ett otroligt generöst, naturligt och spontant sätt. Jag trodde att det skulle vara fler uppstyrda föreläsningar och sen att man åker ut och tittar, men det har ju varit ett lärande från morgon till kväll. Verkligen långt över förväntan!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej Mats, hur kommer det sig att du befinner dig på en sådan här resa?
Min hustru förstås. Som bestämmer det mesta (skrattar). Hon fick tipset av en väninna och så hängde vi på. Vi är gamla goda vänner som har rest mycket ihop och kom på detta någon gång för ungefär sex månader sedan.

En expeditionskryssning på Svalbard var alltså inte något som stod på din bucket-list, som du har drömt om?
Nej, inte drömt om, men haft i planerna absolut. Men mamma och pappa var här för drygt 30 år sedan att berättade lyriskt om hur det var och sedan dess har man ju funderat lite grann.

Vad hade du för förväntningar innan?
Ungefär som de som infriades med råge – nämligen äventyr, långt bort. Djur, flora, fauna som man inte hade sett tidigare. Och gärna vill se innan det inte blir för sent. Så det var förväntningarna. Det har varit en jättebra resa. Very good.

På vilket sätt har det varit en jättebra resa?
Genomförande, lagom tempot och så anpassning efter både vind- och väderförhållanden. Emellan det föredrag som tajmades in så att man fick veta av vilket skäl vi var på en viss plats, vilka upptäcktsresande som hade varit där tidigare och vad de hade gjort. På så sätt fick man ju perspektiv bakåt också. Det har varit lärorikt och spännande.

Vilka har varit dina tre största ögonblick under resan?
Oj! Det har varit många. Men naturligtvis isbjörnshonan med ungarna och så den stora valrossamlingen som log och snusade. Sen var den vilda rävjakten kul, när de lekte ihop.

Var det något som förvånade dig?
Kanske att det fanns plast på en del av öarna vi gick i land på, de mest avlägsna platser man kan tänka sig. Lite oönskade spår av människan.

Vilket minne kommer du bära med dig resten av livet?
Isbjörnshonan med ungarna. Jag är mycket för naturfilmer, men att se den här naturen och djurlivet på nära håll, det var fantastiskt. Men också det som Elke (expeditionsledaren) införde: ett par tysta minuter, där vi faktiskt var tysta och lyssnade på tystnaden. Det har vi inte tid med annars. Det var också bra i varje given stund. Men det är förstås kombinationen av alla upplevelserna. Jättefint tycker jag.

Hur påläst var du om Svalbard innan?
Lite. Bara lite. Jag föredrar att uppleva på plats, de minnen jag bär med mig. Man kan läsa hela livet, men det är upplevelser på plats som betyder något, som sätter sig. Tycker jag.

Som så många i min generation är jag ständigt uppkopplad, ofta på jakt efter den perfekta selfien, och kanske alltför sällan 100% närvarande i stunden. Dessutom har jag ägnat hela mitt yrkesverksamma liv åt digitalisering. Sju dagar på ett fartyg i det arktiska ishavet känns ärligt talat en smula skrämmande. Men också väldigt spännande, vad händer egentligen när man tvingas till en total digital detox? Kanske lär man sig något, kanske kan det rentav vara nyttigt.

Vi lämnar hamnen i Longyearbyen och under kvällen ankommer vi den ryska gruvstaden Barentsburg. Här finns förutom minnen av sovjetisk storhetstid de sista spåren av 4G uppkoppling. Känns viktigt att tala om för omvärlden att jag besökt denna smått surrealistiska plats, här görs den sista Instagram-uppdateringen. Vaknar efter en gungig natt på havet. Sträcker mig efter telefonen för att synka den med Garmin-klockan jag alltid har på armen. En app på telefonen visar hur länge jag sovit och hur min sömnkvalitet varit. Ingen uppkoppling. Min första tanke – hur ska jag nu veta hur jag sovit i natt?! Jag inser ganska fort det befängda i den tanken. Sömnkvalitet känns hursomhelst oviktigt. Arktis bjuder på en spektakulär morgon. Solen värmer och fartyget går in Smeerenburgfjorden. Valrossarna ser också ut att njuta av den vackra morgonen där de solar sig på isen. Jag dricker mitt morgonkaffe på däck, med solen i ansiktet. Det är det godaste kaffe jag har druckit på länge. Kanske för att jag inte scrollar igenom tre sociala medier och läser email samtidigt. Närvaron i stunden är påtaglig. Det är svårt att ta in att jag är här, på en av jordens vackraste platser, i en av världens sista relativt orörda vildmarker. Känslan är att jag smittats redan nu, av polarbacillien, åkomman vars symptom är en ständig längtan tillbaka till polartrakternas storslagna värld.

Dag 2 ankommer vi Alkefjellet. Det ligger en trolsk dimma över sundet. Jag går ut på däck och tar några djupa andetag. Känner lungorna fyllas med luft. Någon har sett årets första vitval och vi lämnar fartyget i gummibåtar, passerar spektakulära klippformationer. På avsatserna häckar tusentals spetsbergsgrisslor. Några polarrävar kikar nyfiket på oss från stranden och jag inser plötsligt att jag har suttit i gummibåten i två timmar och beundrat de små pingvinliknande fåglarna. Två timmar känns inte länge, för tiden blir annorlunda i Arktis. Tiden blir annorlunda när allt fokus är på upplevelsen.

Dag 3 råder spänd förväntan ombord. Fartyget ska ta oss så långt vi kan komma innan packisen tar vid. Här finns stor chans till ett möte med Arktis okrönte konung - isbjörnen. Under kvällen ankrar fartyget upp i isen. Det är en mäktig syn. Den ogenomträngliga isen breder ut sig framför oss. Den totala tystnaden är påtaglig – det är bedövande vackert. Guiderna ombord delar upp natten i skift, de kommer att spana efter isbjörn hela natten. 01:30 kommer uppropet i högtalaren, man har skymtat en hona med unge på isen. Kläderna ligger redo vid fotänden av sängen. Efter bara några minuter har ett tiotal sömndruckna människor samlats på däck med kikare, men vi ser henne inte. Dimman tätnar och de flesta går och lägger sig igen. Falskt alarm, men jag sitter kvar. Beundrar Arktis skönhet, förundras över ljuset och känner ett fullkomligt lugn. Efter någon timme lättar dimman igen och där är hon! Jag ser henne genom tub-kikaren. Hon är nog några kilometer bort. Avstånd är svåra att bedöma i Arktis vidsträckta landskap. Hon går över isen med sin unge efter sig, stannar med jämna mellanrum och vädrar i luften. Kallar på ungen när avståndet blir för stort. För mig är det ett magiskt första möte med drottningen av Arktis, ett möte som känns nära trots det stora avståndet. Först klockan 04:00 ligger jag i sängen igen.

Dag 4. Nytt upprop. Björnhona med unge på isen igen! Jag är snabbt ute på däck. Hon sitter några hundra meter framför oss på isen, äter sin frukost i lugn och ro, det är en nyfångad säl. Den här gången är mötet så nära att jag kan möta hennes blick och det är som om tiden står still. Jag tar mig inte ens tid till att plocka upp kameran, mötet känns för viktigt. När hon har ätit klart sätter hon sig ner och diar sin unge. Det är ett minne jag ska lagra för resten av livet, ett minne som är få förunnat.

Att jag har stått på däck i nästan två timmar slår mig först när jag inser hur frusen jag är. Men knappt hinner vi tina våra frusna tår innan det är dags för ett nytt möte. Bara ett tiotal meter framför oss på isen står en storslagen isbjörnshanne. Kylan är bortglömd. Landskapet är så vackert att det ser ut som att han står i en kuliss. Först när han vänder sig om för att fortsätta sin vandring över isen slår det mig att jag inte plockade upp mobilkameran den här gången heller. Jag var bara där, 100 % närvarande i mötet med det magnifika djuret, ödmjukt tacksam för att jag fått vara gäst i hans rike om än bara för en liten, liten stund.

Isbjörnen är förstås sinnebilden av Arktis och ett möte med ett av världens mest imponerande rovdjur är oförglömligt. Men det är ändå inte det jag kommer att bära med mig som mitt starkaste minne från besöket i norra halvklotets största vildmark. Det kommer att vara det bedövande vackra landskapet, till synes opåverkat av människan. Känslan av att efter en timmes vandring uppför fjället sitta på en sten, blicka ut över fjordarna, isarna, bergen och låta den kompakta tystnaden omfamna mig. Inte minst kommer jag att minnas hur Arktis fått mig att känna mig oändligt liten men samtidigt oändligt stor. Jag hoppas att jag ska lyckas bära med mig känslan av att vara 100 % närvarande, något den digitala generationen så sällan är. Helt klart är att polarbacillen har fått fäste och att jag kommer att återvända till denna magiska plats. Om jag saknat internet? Inte för en sekund. Tvärtom faktiskt. ”No service” är grymt underskattat och alldeles underbart.

Kontraster och overklighet
Taxichauffören som körde mig hem från Arlanda förra veckan trodde att jag skämtade när jag sa att jag kom direkt från Arktis och vissa stunder känns det fortfarande helt overkligt att jag har befunnit mig bland glaciärer, isflak och öar där människan knappt satt sin fot. Kontrasten mellan livet bland fjordlandskap och dramatiska bergskedjor och centrala Stockholm i skir försommargrönska, kunde inte vara större.

Många frågor innan avresan
Jag måste erkänna att jag var ganska nervös dagarna innan resan. Jag är väldigt långt ifrån en äventyrare som person även om jag älskar vilda djur och vacker natur. Hur skulle en kontrollmänniska som jag uppleva den extrema arktiska miljön? Skulle det kännas jobbigt att vara isolerad på fartyget, så långt ifrån resten av världen och under sju hela dygn? Hur skulle jag klara av kylan? Det var frågor som jag funderade på innan avresan, men som jag nu vet svaret på.

Kryssningar med gummibåt
För det första är man inte fysiskt isolerad på fartyget under speciellt många timmar i sträck. Varje dag, om vädret tillåter, har alla deltagare möjlighet att följa med på kryssningar i gummibåtar som varar upp till tre timmar. Gummibåtarna (eller Zodiacerna som de också kallas) är förvånansvärt stabila och varje gång du stiger i och ur får du hjälp av rutinerade guider och personal med sjömansgrepp, oavsett om du är 16 eller 86 år.

Landstigningar med chans att vandra
Om guiderna anser att det är säkert, blir det även landstigningar med chans att till exempel  gå i snöskor, vandra längs strandbrynet och spana efter vilda djur eller bestiga en slutmorän. Vi kunde ofta välja svårighetsgrad på vandringarna – gå kort och flackt eller i lite raskare tempo med höjdskillnader.

Guider i världsklass
För det andra. Från minuten jag gick ombord på Sea Endurance, kände jag mig trygg och väl omhändertagen av guiderna och personalen. Elke, Zet, Hadleigh, Manda och Eirik som var guideteamet jag reste med, är extremt kompetenta, flexibla och säkerhetstränade till max.  

Alla guider som jobbar för PolarQuest har mångårig erfarenhet av expeditionskryssningar i den här typen av miljöer. De har studerat ämnen som geologi, ekologi, genetik, marinbiologi och zoologi på universitetsnivå och kan konsten att dela med sig av sina kunskaper på ett passionerat sätt. Många av dem har specialområden som de gärna föreläser om mellan utflykterna och måltiderna. Man kan fråga dem vad som helst om den arktiska miljön, djuren och naturen och de kan svara och förklara på ett pedagogiskt sätt.

Ny fascination för is
Jag trodde aldrig att jag skulle bli så intresserad av is till exempel. Att ljudet av luftbubblor med högt tryck som spricker i isen skulle vara så fascinerande. Att jag skulle älska att betrakta isens olika formationer, färger och att de tysta polarminuterna som guiderna uppmanade oss till skulle vara så magiska. Att det skulle vara så mäktigt att lyssna på tystnaden.

Avskildheten, närvaron och kylan
För det tredje, det är avskildheten som gör att man kan vara fullkomligt närvarande i nuet. Jag tror inte att jag har varit så närvarande i stunden på flera år. För när man tar bort allt brus som det innebär att leva konstant uppkopplad och beger sig till en av världens mest avlägsna platser så finns det ju inte längre något som kan stjäla fokus från ens intryck. Det enda är i så fall kylan. Trots fem lager inklusive en tunn dunjacka frös jag under de första utflykterna. Termometern visade bara -2 grader Celsius som minst, men våren i Arktis känns kyligare. I alla fall när du sitter still i en gummibåt och är en klenis som jag. Hemligheten är att klä på sig ännu mer, med vind- och vattentäta skal-kläder över underställ i ull, mellanlager i till exempel fleece och en tjockare dunjacka. Sen måste man försöka röra på sig emellanåt för att få igång blodcirkulationen. Mina livräddare och bästa vänner var alla värmepåsar som jag stoppade vid anklarna i stövlarna och vid handlederna i mina innervantar. Men det var förstås inte kallt hela tiden. Under flera gummibåtskryssningar var det helt vindstilla och man kunde känna solen värma. Det var helt oslagbart!

Den största känslan
Om jag skulle begränsa mig till en enda känsla som beskriver mina upplevelser på Svalbard så är det tacksamhet. Tacksamhet för att jag har fått besöka en av jordens mest spektakulära och ömtåliga vildmarker och samtidigt färdas så bekvämt i de stora upptäckarnas fotspår. Och i sällskap av så kunniga guider. Hatten av för PolarQuest som gjorde denna resa möjlig!

Söndagen den 13 maj 2018

Det är en märklig och mäktig känsla att vakna upp på en av jordens mest avlägsna platser, mitt på det arktiska ishavet. Bara vatten, himmel och snöklädda berg så långt ögat kan nå. Glaciärerna är magnifika, praktfulla som Disney-slott och när solen bryter igenom molntäcket är det så vackert att man nästan tappar andan. Luften ute på däck är frisk. Tveklöst den friskaste luften jag någonsin har dragit in i mina lungor och solen gick aldrig ner igår. Våren har kommit till Svalbard.

En god morgon utan täckning
I högtalarna hälsar vår expeditionsledare Elke alla god morgon och meddelar att vi närmar oss passagen vid Danskön, där Andréexpeditionen började sin ballongfärd 1897. Under natten har vi färdats hela vägen från hamnen i Longyearbyn fram till Sörgattet på Svalbards nordvästra hörn. Redan efter middagen igår kväll försvann täckningen på mobiltelefonen, plupp efter plupp och från och med nu befinner vi oss i ett analogt ingenmansland. Varken wifi eller en pålitlig satellitsignal. Bara det är egentligen ganska exotiskt i dagens ständigt uppkopplade värld. Här, i den arktiska vildmarken, kan vi fokusera helt på nuet, vara i stunden och suga in upplevelserna med varenda cell i våra kroppar.  

Påpälsade och redo för äventyr
Efter frukost står vi lydigt på led, hela gruppen, på däck två. Alla som deltar har satt sin signatur vid sitt namn på tavlan och är påpälsade till max, med minst tre lager, goretex-skalkläder, vind- och vattentäta vantar och mössor, fodrade gummistövlar och så flytvästar på det. Ingen har haft så här mycket kläder på sig sedan lekis. Ingen vet riktigt vad de kan förvänta sig, men alla är eniga om en sak – nu börjar äventyret. Och det gör det – en dörr har öppnats i sidan på fartyget som leder ner till en landgång där guiderna tar emot oss i gummibåtarna.

Möten med knubbsäl och valrossar
Redan första zodiac-kryssningen levererar nära möten med vilda djur. Ett stenkast från platsen där André byggde hangaren för sin luftballong, vid ett par släta klippor, ligger sex knubbsälar och vilar. 20 minuter senare går vi i land på valfångarnas ö, Smeerensburg och står plötsligt öga mot öga med en hel familj valrossar. De ligger huller om buller, frustar och pustar tidvis som om de befinner sig på värsta träningspasset, men det är klart: att förflytta sin 1500 kg tunga kroppshydda ner till vattenbrynet är förstås inte utan ansträngning.

Isbjörn i sikte
Efter lunchen är det dags för dagens andra zodiac-kryssning och trots att många av oss ännu inte har fått upp kroppstemperaturen efter den första utflykten, är det fullkomligt omöjligt att stå över. Elke meddelar nämligen via högtalarna att spanarna har skymtat ett stort djur på andra sidan fjorden och det kan vara den här expeditionens första och sista chans att se isbjörn.

Det är helt tyst när vi färdas fram i gummibåten. Stämningen är förväntansfull. Nästan högtidlig. När vi närmar oss platsen där björnen senast skymtats ser vi bara berg, sten och snö. Berg, sten och snö. Så plötsligt på en bergssluttning, ungefär 50 meter ovanför stranden vandrar en isbjörnsmamma med sina två ungar hack i häl. Det är som om tiden stannar upp. Det enda jag hör är vågorna som kluckar mot stranden och ljudet av en kamera som fokuserar på motivet. Någon säger säkert något, ändrar position i båten, klagar över sikten, men jag hör inte det. I just den stunden finns bara jag och isbjörnarna.

På djurens villkor
Vi håller oss hela tiden på behörigt avstånd för att inte stressa det lilla sällskapet. Det är vi som är gäster i deras rike och mötena måste ske på deras villkor. Nu stannar isbjörnsmamman upp, sätter sig ner på rumpan och låter de båda ungarna dia samtidigt som hon tycks möta min blick genom kameraobjektivet. Det blir nästan en religiös upplevelse. Antalet personer i världen som har sett en isbjörnsmamma dia sina ungar måste vara mycket begränsat. Hennes naturliga beteende, om något, är ett tecken på att vår närvaro, som nu består av ytterligare tre gummibåtar som sakta glidit upp strax bredvid oss, inte stressar henne överhuvudtaget. Det känns respektfullt.

Första dagen har knappt passerat och vi har redan mött Arktis drottning. Helt oslagbart! Innan vi återvänder till Sea Endurance hinner vi se storsäl, spetsbergsgrisslor, tre-tåiga måsar, lunnefåglar, storlabb och tre polarrenar. Och jag har varken saknat mobilen eller uppkopplingen en enda minut.