Söndagen och måndagen bestod av intressanta föredrag och workshops, bland annat höll Wikipedias grundare Jimmy Wales ett fantastiskt inspirerande föredrag. Under tisdagen, onsdagen och torsdagen byter mässan skepnad och ett 50-tal möten med polarintresserade resebyråer står på schemat.

16 juli 2018

Redan innan frukost kan vi ana konturerna av Karl XII-øya genom den täta dimman. Samtidigt som vi ankrar ett par hundra meter bort ser vi hur två isbjörnar långsamt lunkar utmed strandkanten tillsynes lika fascinerade av oss som vi är av dem. Så fort frukosten är avklarad sätter vi våra Zodiacer i vattnet. Eftersom vi har isbjörnar på stranden låter vi bli att genomföra vår planerade landstigning utan bestämmer oss istället för att segla runt ön. Bara några minuter efter det att vi har lämnat fartyget stöter vi på ett gäng valrossar som nyfiket kikar upp ur vattnet. Dimman kommer och går men under vår tur lyckas vi se inte mindre än fyra isbjörnar som alla ligger och vilar utmed den klippiga strandkanten. Inte illa för en Zodiactur på två timmar!

Efter lunch tar vi oss österut till Storøya, ön som trots sitt namn faktiskt är ganska liten. Redan innan vi har nått vår ankringsplats ser vi än en gång isbjörnar vid vår tilltänkta landstigningsplats, så det blir med andra ord ingen landstigning den här eftermiddagen. Istället kör vi med Zodiacbåtarna utmed strandkanten och får fina möten med både isbjörn, valross och brednäbbad simsnäppa.

3 juli 2018

Vi har precis lagt oss för att sova efter sommarens hittills varmaste och soligaste dag här på Svalbard. Precis då får vi höra att matrosen Melvin har sett en björn på land i Raudfjorden. Vi hoppar så klart direkt ur våra sängar för att gå ut på ytterdäck. Vi inser snabbt att vi inte vill missa att se den här stora och vackra honan från våra Zodiacer och på mindre än 20 minuter har alla gäster tagit plats i båtarna. När vi befinner oss inte mindre än 30-40 meter från björnen dyker plötsligt en grupp vitvalar upp precis bredvid oss. Vi gör sällskap med björnen i ungefär en timme till innan vi återvänder till fartyget strax efter klockan 1:00 på natten. Alla är väldigt nöjda och somnar gott efter en händelserik dag.

Vi hade nu ankommit till Kraemerpynten på Vitöns östra sida, nästa fastland i öster är Frans Josef Land i ryska Arktis. I den mystiska dimman spanade vi med handkikarens hjälp av den korta strandremsa som inte var täckt av Vitöns väldiga glaciärtäcke, och redan då kunde vi se en isbjörn. Kort efter frukosten klev vi i gummibåten och begav oss ut på en kryssning i sann expeditionsanda. Det dröjde inte länge förrän vi fick ett möte med en stor isbjörnshanne som nyfiken mötte våra blickar i det dimmiga landskapet. En stund senare lättade dimman på någon minut och det väldiga glaciärlandskapet omfamnade oss. På ett av isflaken framför glaciären låg en valrosshona och diande sin unge, ett högst ovanligt och vackert möte. Vi fick syn på fler isbjörnar när sikten förbättrades och tillslut kunde vi räkna till fem isbjörnar på denna östliga utpost!

Tillbaka på Stockholm njöt vi av en utsökt lunch tillagad av kocken Peter medan färden gick vidare till den västra sidan av Vitön och den historiska platsen - Andréenäset. Vår plan var att besöka monumentet som rest till minne av Andreéexpeditionen 1897, men med fyra isbjörnar i sikte ändrades våra planer. Förutom isbjörnar möttes vi av grupper med valrossar som nyfiket observerade vår närvaro. Det var verkligen en häftig syn och man fylls av fascination för dessa magnifika djur.

På kvällen samlades vi i loungen för att njuta av ostbricka med ett passande vin. Det samtalades om våra upplevelser av en expeditonsdag som utan tvekan blev extraordinär och var svår att smälta. Tänk att vi nu tillhörde den lilla skara av människor som fått möjlighet att besöka denna historiska plats.

Text & bild: Niklas Nilsson

Min fru och jag gillar egentligen inte kryssningar. Så enkelt är det. Bara känslan av att vara instängd i en trång hytt där min frus åksjuka kan komma att visa sig från sin sämsta sida vilken sekund som helst är otroligt stressande. Med det sagt, var det ändå omöjligt för mig att sluta le under en veckas expeditionskryssning ombord på Sea Endurance tillsammans med PolarQuest. Vart man än vände sig möttes man av hisnande vyer över det fantastiskt vackra landskapet, med fjordar och snötäckta bergstoppar. Men det var inte det som vi tyckte var allra bäst med resan, inte som de två landkrabbor vi är.

Det var de otroliga upplevelserna under landstigningarna som gav oss så mycket glädje. Vi hade förväntat oss korta stunder iland, bara tillräckligt långa för att ta ett par foton och kanske för att lyssna till en kort föreläsning om öns historia innan vi skulle vara tvungna att ta oss tillbaka till fartyget. Föreställ dig då våra överraskade miner när vi erbjöds chansen att få utforska den arktiska tundran till fots under tre fantastiska vandringar och en magisk landstigning på ett isflak!

Minnet av vår första vandring får både min fru och mig att skratta till. Vi hade delats upp i tre grupper - en för dem som ville göra en lite tuffare vandring, en för dem som ville göra en medeltuff vandring med chans att se mer djurliv och en för dem som ville göra en lättare vandring, vilket innebar att ligga raklång på stranden. Vi visste inte då att vår vandring skulle ledas av PolarQuests mycket erfarna guide Nikita Ovsyanikov, en av världens mest framstående isbjörnsforskare. Enligt Nikita innebar en medeltuff vandring att vandra lika snabbt och långt som de som valt att göra en tuffare vandring, men åt ett annat håll... Det visade sig bli en något mer krävande vandring än vad vissa av oss hade förväntat sig, men vi belönades rikligt med fina möten med ripa och ren. Jag är väldigt stolt över att min kusins lilla dotter nu har mina bilder av renen Sven från filmen Frost som hon älskar så mycket upphängda i sitt rum, så att hennes vänner också kan se dem.

Vår andra vandring bjöd på ännu ett äventyr tillsammans med Nikita. Den här gången gick vi tvärs över den snötäckta tundran medan de som valt en tuffare vandring begav sig upp för en kulle. Nikita var enastående i sitt berättande om levnadsvillkoren i dessa karga miljöer och stannade för att visa oss exempel på de anpassningar floran tvingats till för att överleva här. Med sin smittande entusiasm fick Nikita oss att vandra upp för en egen kulle för att njuta av den friska luften och tystnaden. Det enda som hördes var de tretåiga måsar som skriande skyddade sina bon från potentiella inkräktare. Det är så vackert På Svalbard att inte ens den skickligaste fotografen kan porträttera denna unika plats helt rättvist.

Vår tredje vandring skedde i sann expeditionsanda. Den tidiga morgonen bjöd på ett uppfriskande solsken som vi absolut inte ville missa, och efter en kort Zodiackryss bestämde sig vår expeditionsledare för att göra en landstigning och låta oss sträcka på benen istället för att direkt köra mot glaciären som det först var tänkt. Tillsammans med vår guide Rutger Bianchi blev en promenad längs med stranden till en äventyrlig vandring. På nära håll kunde vi utforska de smältande isblock som låg längs med stranden där de sakta förvandlades till konstverk av otroliga former och färger. Tillslut var vi så nära glaciären att expeditionsledaren meddelade att vi skulle fortsätta att gå, så skulle de andra guiderna komma med Zodiacer för att hämta oss. Vilken lyx.

Slutligen gav vi oss iväg på den vandring som för alltid kommer att vara vårt finaste minne från Svalbard, och det var den kortaste av dem alla. Helt ovetandes hade våra fantastiska guider tagit ett beslut om att göra en landstigning på ett isflak. Ja, vi körde rätt upp med våra Zodiacer på en bädd av is. Leendena som sprack upp i våra medresenärers ansikten då vi vandrade fram och tillbaka över isflaket innebar att dessa två landkrabbor, min fru och jag, är beredda att ge kryssning en andra chans – så länge det finns chans att lämna fartyget för att sträcka på benen iland!

Text: Ira Schack