En bild säger mer än 1000 ord. Men en känsla säger mer än 1000 bilder, men ack så mycket svårare den är att dela med sig av. Hur ska jag dela med mig av Mongoliet? Här finns ingen tydlig framsidesbild, ingen isbjörn eller pingvin, inget lejongap eller störtande vattenfall. Här finns en vindpust som nästan viskar. Här finns en tysthet som nästan hörs. Här finns en stolthet i nomadernas vindpinade ansikten. Här finns ett hästfolk som rider i Djingis ännu så djupa spår, över vidder som är ogripbart stora, som är förtrollande vackra och förvånansvärt dåligt karterade. Här finns de klaraste vatten och den självklaraste gästvänligheten. Och den överlägset mest fascinerande historien – den om Djingis kahn – grym, hämndlysten och girig.

Sex miljoner sägs ha förlorat livet under Djingis framfart. Samtidigt tros han vara förfader till en fascinerande siffra om 16 miljoner män, däribland 35 % av Mongoliets manliga invånare. Men det är inte grymheten som gått i arv. Utan snarare den kraft, förundran och magnetism som uppstår när man hör om Djingis kahn. Och det är just det som lever kvar efter sisådär 850 år.

Mongoliet är mitt drömresemål. Även om jag redan varit där. Som polararrangörer pratar vi ofta om den beryktade polarbacillen, den som åsamkar en ständig längtan tillbaka. Jag har den med. Men jag rekommenderar verkligen att toppa den med en minst lika stark. Mongolietparasiten. Helt harmlös, nästan helande. Sov gott i din Ger, skölj ansiktet i älvarnas kalla vatten, andas öken, stäpp, berg och dal! Lyssna till den mongoliska sång som ofta hörs när lägerelden sprakar och insup kulturen och allt det stora som finns i det lilla. I de traditionella dräkterna som omsorgsfullt omlindas med ett kraftigt silkesband, i möblernas vackra dekorer, i det saltade mjölkteet och i de rakryggade nomadernas väna blick. Åk dit, du kommer få din framsidesbild! Även om den inte går att publicera.

Hur fick du vetskap om fartyget M/S Stockholm och vad var det som fångade ditt intresse?
Jag hittade henne när jag sökte efter ”resor till Svalbard med små fartyg” på internet och blev direkt fascinerad av hennes originalitet. Jag klarar inte riktigt av när de annonserar ”lyx”. För mig är dock M/S Stockholm mer luxuös än alla dessa moderniserade och superexklusiva fartyg!

Vad är det med M/S Stockholm som får dig att resa gång efter annan?
M/S Stockholm, vad kan jag säga? Den kärlek jag har för henne sitter på djupet och väller upp varje gång jag ser henne igen. Efter att jag avslutat en resa och om jag fortfarande är på plats, kommer jag tillbaka till kajen för att se henne segla iväg (sorgligt nog utan mig).

Att aldrig riktigt veta vad man ska förvänta sig under en resa – det är vad som gör det till ett sant äventyr. Att resa med Per Engwall, ägare och Kapten, och hans noga utvalda besättning som alltid interagerar med oss resenärer, får det att kännas som att vi är en stor familj ombord.  

Det kanske låter konstigt, men de två FANTASTISKA resor jag gjorde till Grönland förra året, de handlade enbart om destinationen, fartygen jag reste med blev mer irrelevanta. Med Stockholm är det tvärtom!

Vart gick din första resa?
Min första resa gick runt Svalbard. Medan jag var ombord berättade Per Engwall om resorna till St Kilda – en plats jag alltid velat besöka – så där och då var resa nummer två bestämd. Därefter kunde ingenting stoppa mig…

Vilken resa med M/S Stockholm har varit din favorit, än så länge och varför?
Åh, vem vet… alla? Känner mig extremt lyckosam som fått gå iland på St Kilda två gånger i bra väder. Men när jag gjorde tre resor i rad, från Skottland till Svalbard, var jag i paradiset! Vill även tillägga att alla guider har varit bra, så har även ert kontor!

Fulla av intryck och många upplevelser rikare hade vi nu lämnat Antarktis bakom oss för att segla i nordostlig riktning och Sir Ernest Shackletons fotspår, mot Sydgeorgien - ön som sedermera skulle bli hans räddning. Vi färdades 1 500 km genom den iskalla Södra Oceanen, ett av världens mest ökända hav, och det var svårt att föreställa sig att Shackleton och fem av hans expeditionsmedlemmar en gång seglat samma sträcka, men i en träbåt som inte var mer än sju meter lång.

Efter två dagar till sjöss siktade vi Cape Disappointment, den sydostligaste delen av Sydgeorgien, och vi stod alla förväntansfulla på fördäck för att kliva iland på denna mäktiga ö och möta allt dess djurliv.

Under morgonen besökte vi Gold Harbour, en plats som hyser kungspingviner, åsnepingviner, sydliga elefantsälar, pälssälar, jättestormfåglar, albatrosser och den lilla, endemiska Sydgeorgien-piplärkan.

Vi möttes av ett myller av liv och det var svårt att hitta en stig att vandra efter. Var det inte en kungspingvin som stod framför oss, så var det en sydlig elefantsäl med sin fyra ton tunga kropp och som tyckte att vi skulle byta riktning. Vart man än vände sig fanns det pingviner, sälar eller stormfåglar och tillslut bestämde vi oss för att precis där vi stod var nog den allra bästa platsen för att betrakta detta fantastiska skådespel.

Efter att ha korsat den mytomspunna Drakpassagen, där vi bland annt fick möta den mäktiga vandringsalbatrossen, anlände vi äntligen i Antarktis. Under morgonen stod Wilhelmina Bay på schemat, eller som det också kallas ”Val-helmina Bay”! Vi gav oss ut i våra Zodiacer för att utforska denna härliga vik och vilken upplevelse vi skulle få!

Det började med ett valblås, sedan ett till och sedan ännu ett. Snart befann vi oss mitt i en grupp med ätandes knölvalar. Vi räknade till tio valar innan vi tappade räkningen, och de fanns till höger, till vänster, långt bort och helt plötsligt väldigt nära! Så nära att vi kunde känna lukten av det som blåses ut genom deras andningshål, när de kommer upp till ytan för att andas.

Vi stängde av motorn på vår Zodiac för att inte störa valarna och för att bara kunna njuta i fulla drag. Medan solen värmde från den klarblå himmelen, visade en del knölvalar sina stjärtfenor när de dök, andra sina sidfenor, samtidigt som andra kom upp till ytan med sina mäktiga blås för att hämta ny luft. Det var ibland svårt att veta vilket håll vi skulle titta åt. En sådan fantastisk upplevelse vi fick, allt så vackert inramat med de antarktiska snö- och glaciärklädda bergen i bakgrunden. Ett sånt äventyr!

För två dagar sedan lämnade vi Tromsø bakom oss och styrde österut. Dit där sillen och dess följeslagare håller till nuförtiden, och igår kväll la vi till vid kajen i den väglösa byn Valanhamna. Trots att det finns en del hus, bor här bara en endaste invånare och han kom för att hälsa på oss ombord, få sig en öl och lite samtal – något han kanske inte är allt för bortskämd med här ute. Att ligga intill kaj innebär ypperliga möjligheter att både se och fotografera norrsken, så vi höll vakt för att inte riskera att missa något. Och visst lönade det sig! Vid midnatt exploderade himlen i nyanser av grönt, vitt och lila. Magiskt vackert lyste det ikapp med fullmånen i den stilla, arktiska midvinternatten – dansande över himlavalvet och vårt fartyg.

Nästa dag vaknade vi tidigt på morgonen, det var fortfarande mörkt, för att ligga redo i startgroparna när solen gick upp. Kanske skulle även de lokala valarna välja att visa sig? De mäktiga bergen som omgav oss på vår väg norrut i fjorden Kvaenangen färgades rosa, blå och lila i soluppgångens ljus. Plötsligt var där en grupp knölvalar framför oss – och en grupp späckhuggare. Vi följde dem försiktigt med fartyget, men insåg snart att i det lugna vattnet och det vackra ljuset skulle det vara oslagbart att sjösätta gummibåtarna och på så sätt försöka att komma ännu lite närmare. Det var så mäktigt att sitta där och se på dem. Så småningom var vi tvungna att ta oss tillbaka ombord, låta valarna fortsätta med sitt, och börja vår färd mot Alta och Kautokeino för att utforska Nordnorges inland och den samiska kulturen.

Foto: Christian Engelke & Adam Rheborg